De senaste tolv månaderna har världen kastats mellan hopp och förtvivlan. Auktoritära länder försöker flytta fram sina positioner och hotar de normer för internationellt samarbete som har byggt fred och globalt välstånd under flera decennier.
Folkrepubliken Kinas påtvingade säkerhetslagar och efterföljande massarresteringar i Hongkong har bekräftat diktaturens brutalitet. Samtidigt har den ryska regimens hänsynslöshet mot den inhemska demokratirörelsen skickat chockvågor genom Europa. I Belarus har flera människor under hösten mist livet på grund av regimens våld.
Samtidigt har de folkliga protesterna i Hongkong, Belarus och Ryssland manifesterat många människors mod och strävan efter frihet och anständighet. Det påminner oss om att det som lyckades för 30 år sedan i Östeuropa kan lyckas igen.
Men det ställer krav på att den fria världens ledare stödjer demokratikampen och bjuder de totalitära regimerna motstånd. Att USA under president Biden återupptar sitt globala engagemang är en viktig förändring för att långsiktigt stärka demokratin i världen. EU måste ta fasta på detta och på allvar kliva fram. Tiden när Europa kunde luta sig tillbaka och låta USA skydda demokratin är förbi.
Allt detta ställer krav även på Sverige. Vi måste inta en mer aktiv roll i EU och driva unionen åt rätt håll. Precis detta lyckades den borgerliga regeringen med när vi krävde sanktioner mot Ryssland efter brotten mot den europeiska säkerhetsordningen, den illegala annekteringen av Krim och den ryska krigföringen mot Ukraina efter protesterna på Majdan 2014.
En svensk agenda måste också präglas av stabilitet i en allt mer osäker omvärld. Men de senaste åren har regeringen försämrat den parlamentariska förankringen. Utan konsultationer med riksdagen valde Stefan Löfven 2014 att erkänna Palestina som stat och samma höst omformulerades den säkerhetspolitiska doktrinen helt utan förankringsprocess. Och när en stor majoritet i Sveriges riksdag förra året tillkännagav sin syn på en Natooption, så avfärdade regeringen reflexmässigt beslutet.
Om Moderaterna bildar nästa regering aktualiseras tre övergripande utrikespolitiska förändringar:
•Närområdet i centrum
I sitt eget närområde har Sverige störst intressen, störst resurser, störst trovärdighet och störst möjlighet att göra verklig skillnad. Där går utrikespolitikens första frontlinje. Östersjösamarbetet men också det bilaterala samarbetet med Tyskland och Polen ska prioriteras högre. Vi vill också utveckla det nordiskt-baltiska samarbetet inom ”NB-8” och inordna de nordiska försvarsförberedelserna i Nato så långt som möjligt.
•EU är den främsta plattformen
EU ska återigen bli Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform. Det kräver ett omfattande nätverksbyggande och engagemang. Det förutsätter en strategisk agenda som spänner över en rad viktiga frågor och ett aktivt arbete för fler svenskar i EU:s institutioner. Tillsammans med likasinnade ska vi utgöra en tydlig röst för att värna fred och säkerhet i Europa, mot ryska övergrepp och intressesfärstänkande och mot kinesiska försök att infiltrera våra ekonomier och samhällen.
•Parlamentarisk förankring av utrikespolitiken
Sveriges författning fastslår att regeringen har det direkta ansvaret för utrikespolitiken. Så bör det förbli. Men när den socialdemokratiska regeringen återkommande går emot eller förbi riksdagens partier skapas osäkerhet. När beslut tas utan bred politisk diskussion riskerar regeringen stå med utrikespolitik som saknar stöd i riksdagen. Moderaterna vill att svensk utrikespolitik på allvar förankrar svenska positioner parlamentariskt i EU-nämnden, Utrikesutskottet och Utrikesnämnden. Tar man demokratin på allvar måste man förstå det mest grundläggande: att regeringen svarar inför den folkvalda riksdagen, inte tvärtom.
Utöver dessa tre övergripande förändringar måste Sverige lansera en demokratisatsning värd namnet. Att bidra till demokrati och jämställdhet i fattiga länder är viktigt, men de stora auktoritära systemen måste också utmanas eftersom de påverkar och ibland hotar omvärlden på ett helt annat sätt. Kina, Ryssland och många av länderna i Mellanöstern och Afrika präglas av allt större ofrihet och mindre utrymme för civilsamhälle, yttrande- och mediefrihet.
Det kräver ett aktivt stöd för de demokratiska alternativen. Inom Europa, och utanför.
I Asien är Taiwan ett viktigt nav för demokrati och tolerans. Vi vill uppgradera den svenska närvaron i Taipei med ett ”House of Sweden” på samma sätt som Nederländerna och Storbritannien. Vi ska skapa möjligheter för ökade kontakter mellan forskning, civilsamhälle och näringsliv. Sverige ska vara drivande i EU för ett frihandelsavtal med Taiwan.
Ett annat område där inte bara freden utan även demokrati och mänskliga rättigheter kan få en nystart är Mellanöstern. Israels demokrati, högteknologiska ekonomi och framstående forskning gör landet till en viktig partner. Utan att bortse från utmaningarna i fredsprocessen bör de bilaterala banden bli betydligt starkare och samarbetet intensifieras även i de multilaterala sammanhangen och i FN.
Det är inte en slump att Taiwan såväl som Israel är ledande i sina respektive regioner för viktiga frågor såsom religiös frihet och HBTQ-personers rättigheter. Inte heller är det någon tillfällighet att de är viktiga hubbar för innovation och forskning. Friheten är grunden för allt detta.
Om Moderaterna bildar regering efter nästa val kommer utrikespolitiken lägga en större tonvikt på svenska intressen och värderingar än i dag. Vi kommer att intensifiera stödet för demokrati och stärka Sveriges ställning i EU. Med en tydlig förankring i grundläggande principer om demokrati, rättsstat och marknadsekonomin ska Sverige stå upp för det öppna samhället – och markera mot dess fiender.
Ulf Kristersson, partiledare (M)
Hans Wallmark, utrikespolitisk talesperson (M)
