1515
Annons

En ekonomisk historia, del 3: kommunerna

En av de stora men underskattade strukturomvandlingarna sedan 1990-talet är de kommunala. Hur vi kommer att hantera de negativa effekterna kommer att bli avgörande för vår utveckling de närmsta decennierna, skriver historikern Jan Jörnmark.

1 Kirunas stadshus strax innan rivningen…
1 Kirunas stadshus strax innan rivningen…Foto:Jan Jörnmark
2...ett monument över den kommunala storhetstiden...
2...ett monument över den kommunala storhetstiden...
3...välfärd och statliga byggkvoter...
4...fördelade genom välberäknade dekret...
5...det låg kvar två flaggor därinne. Den andra var sovjetisk...
6...fullmäktigesalen...
7...stormötena vid strejken 1969 hölls i huset...
8...klippen finns på fortfarande på youtube...
9...huset var ett minne av svenskt 60-tal på många sätt...
10...ett rum som gjort för Harry Schein...
11...Kiruna blev en storslagen plats på 60-talet...
12...tveklöst var det gruvans absoluta höjdpunkt...
13...talarstolen som alla strejktalen hölls från...
14...när Kiruna blev platsen där samförståndet bröts.
14...när Kiruna blev platsen där samförståndet bröts.

Den stora krisen i början av 1990-talet är vattendelaren i den svenska efterkrigstiden. Det som i liten grad uppmärksammats är att krisen även hade en genomgripande påverkan på kommunerna. Ändå var effekterna omfattande, eftersom de påverkades såväl av den omlagda bostadspolitiken, den hårdare industriella strukturomvandlingen och av att de samtidigt fick flera nya uppgifter från staten. Allt detta innebar att kraven på kommunerna ökade, samtidigt som deras möjligheter att erbjuda ett varierat utbud vidgades. Under hela 2000-talet har det lett till att kommuner gjort distinkt olika vägval. Hur vi kommer att klara av att hantera de negativa effekterna av många av dessa val kommer att bli avgörande för vår utveckling de närmsta decennierna.

Dagens problembild beror i hög grad på att den stora kommunreformen 1973 utgick från en verklighet som tog slut med 90-talskrisen. Den statliga reform- och bostadspolitik som karaktäriserade efterkrigstiden behövde effektiva lokala administrativa enheter. Framförallt var kraven höga på att kommunerna skulle genomföra den statliga bostadspolitiken på ett effektivt sätt. Eftersom subventionerna såg exakt likadana ut över hela landet och kompletterades av ett kvotsystem innebar det en garanti för att alla kommuner varje år kunde fortsätta att bygga. Även tillväxt och ekonomisk balans sågs som rent administrativa frågor med standardiserade lösningar, vilket påverkade utformningen av den planlagstiftning som genomfördes under 1980-talet. Den genomsyras av en ofta närmast sovjetisk inställning till etableringen av nya verksamheter. 

Eftersom kommunerna ansvarade för den statliga politiken förväntades de även tillhandahålla ett homogent och standardiserat utbud av skola, omsorg, räddningsverksamhet med mera. Helst skulle de också ha samma skattesats. Att den tanken fortfarande är levande kan man se i de senaste månadernas debatt om hur skolutbudet bör se ut i landet.

Det här sättet att se på kommuner blev ett problem när bostadssektorn avsubventionerades samtidigt som industrin hårdrationaliserades efter krisen. Därmed fanns det inte någon tillväxt att fördela. Tvärtom vek skatteintäkterna så kraftigt i spåren av den ökade arbetslösheten att även stora kommunala permitteringar genomfördes. Krisen ledde därför till en ökad utflyttning till de större städerna, där det fanns tillgång till arbeten och universitetsutbildningar. 

Det allra värsta problemet fanns i de kommunala bostadsbolagen, där husen hade värderats med utgångspunkt i de subventionerade lånekostnaderna. När sedan räntorna steg samtidigt som befolkningen minskade, var de bokförda värdena meningslösa. I flera kommuner var situationen så kritisk att en särskild utredare tillsattes. Hans sammanfattning om Gullspång gällde för minst hundra kommuner: ”Situationen är allvarlig. Låneskulden är hög, kommunens bostadsbolag går dåligt samtidigt som kommunalskatten är den högsta i landet. Det är uppenbart att staten måste gå in…”. 

Den socialdemokratiska regeringen valde under andra halvan av 90-talet att möta krisen genom att skapa de så kallade kommun- och bostadsakuterna. En betydande del av finansieringen av dessa skulle komma via det man döpte till en ”Robin Hood skatt”, alltså en omfördelning från det som kallades rika till fattiga kommuner. Göran Persson, som var finansminister vid den tiden sammanfattade logiken som ”en kraftfull omfördelning för att lyfta alla under snittet till snittet”. 

Men samtidigt som de båda akuterna och skatteutjämningssystemet infördes inleddes också en helt annorlunda utveckling i ett mindre antal kommuner. Den borgerliga regeringen hade 1991 öppnat för privata entreprenörer i en rad kommunala verksamheter, och i ett bälte av kommuner som framför allt fanns i huvudstadsområdet ledde det till en allt längre driven konkurrensutsättning av verksamheterna. Samma kommuner valde också i mycket stor utsträckning att sälja sina allmännyttiga bostadsbolag, oftast i form av omvandling till bostadsrätter. När den här förändringen började avvek inte Stockholmskommunerna särskilt mycket från resten av landet, men från och med mitten av 1990-talet förändrades det. De kommuner som valde de alternativa lösningarna är också de som började växa snabbast i landet. Vilken betydelse de kommunala strukturförändringarna hade har aldrig klarlagts, men om de lett till en sämre service och stort missnöje hade tillväxten självklart inte fortsatt.  

I Sverige är fortfarande 1970-talets tankar om att alla kommuner ska erbjuda exakt samma utbud helst för exakt samma kostnader dominerande. På ett ideologiskt sätt uttrycks det ovanligt tydligt i tankarna om att ”lyfta alla till snittet”, vilket självklart också innebär att även de ovanför får anpassas nedåt till ”snittet”. Det förklarar sannolikt också varför Charles Tiebout är nästan oanvänd i forskningen och debatten om svenska kommuner, trots att hans teori om varför människor ”röstar med fötterna” är inflytelserik internationellt. Teorin säger att människor flyttar till kommuner som har attraktiva skattesatser kombinerat med ett bra utbud av kollektiva varor som skola och omsorg. Kommunerna kan också konkurrera genom att erbjuda goda fritidssysselsättningar, samtidigt som de påverkar bostadsutbudet genom planeringen. De kan dessutom påverka villkoren för företag att etablera sig. Från kommunernas förmåga att göra allt detta väljer sedan medborgarna sina bostadsorter. Har man ett gott näringslivsklimat, erbjuder varierade bostäder och bra skolor kommer befolkningen att öka och med det också skatteintäkterna. Det som hände i Stockholmstrakten förefaller vara en bekräftelse på teorin. 

Många av de kommuner som fick de statliga stöden på 1990-talet har däremot aldrig kommit ur det behovet. Istället har letandet efter statsstöd utvecklats till ett beroende, där sökandet efter det ena bidraget efter det andra förvärrat situationen. Idag är läget lika kritiskt i många av de kommunerna som det var i Gullspång 1997. Allt talar för att en av de saker som Sverige behöver mest av allt i dag därför är att den strukturomvandling av kommunerna som sköts upp då verkligen inleds på allvar.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare.


Debatt: Sänk momsen på hållbar mat för att öka takten i den gröna omställningen

Sänk eller avskaffa momsen på hållbar mat. Det föreslår Axfood, med kedjor som Willys och Hemköp, som menar att politiken behöver ta ett större ansvar och ta till mer kraftfulla åtgärder för att öka tempot i den gröna omställningen. 

Foto:Anders Wiklund/TT

Maten har en enorm påverkan på miljön. Omkring 30 procent av utsläppen av klimatpåverkande växthusgaser beräknas komma från den globala matproduktionen. Maten bidrar även i hög utsträckning till att de planetära gränserna överskrids för klimat, biologisk mångfald, kemikalier, markanvändning samt övergödning.

Om mänskligheten ska klara den stora utmaning som det innebär att vända utvecklingen krävs ett mer hållbart matsystem, med förändringar både vad gäller hur maten produceras och vad som konsumeras. Förutom miljö och klimat måste också sociala frågor om hälsa, levnadsvillkor för de som arbetar i jordbruket samt djurvälfärd få en tyngre roll när framtidens matsystem formas. De senaste rapporterna från FN:s klimatråd IPCC och Klimatpolitiska rådet är tydliga i sina slutsatser. Vi måste agera nu för att vända utvecklingen.

En vanlig frågeställning när hållbarhetsfrågor diskuteras är var ansvaret ligger och vilka som ska se till att den nödvändiga omställningen blir av. Är det livsmedelskedjan med bönder, livsmedelsindustri och dagligvaruhandel som ska se till att det som erbjuds konsumenterna tar större hänsyn till hållbarhetsfrågorna?  Är det konsumenter som ska göra bättre och mer hållbara val och på så sätt bidra till ett förändrat matsystem?  Eller är det politikerna, som med politiska beslut ska se till att förändringarna kommer tillräckligt snabbt? Svaret är att de förändringar som krävs är så stora att alla måste hjälpas åt. Ingen del av samhället kan bära hela ansvaret, men ingen kan heller förvänta sig att andra ska driva förändringen utan att själv bidra.

Dagligvaruhandeln tar betydande steg inom flera viktiga hållbarhetsområden. Inom Axfood minskar de klimatpåverkande utsläppen inom egen verksamhet genom fossilfria lastbilstransporter mellan lager och butiker, byte till köldmedia som inte läcker klimatpåverkande gaser i butikers kylar och frysar och minskat matsvinn, för att nämna några områden. Trots det finns mycket kvar att göra. Många konsumenter bidrar och vill gärna bidra i än större utsträckning genom att äta mer hållbart. Ett betydande ansvar ligger på politiken eftersom ett tydligt och modigt klimatpolitiskt ledarskap utan ryckighet är centralt för en snabb och omfattande grön omställning.

EU-kommissionen har presenterat strategin Farm to Fork med målet att ställa om matsystemet i en mer hållbar riktning. Strategin har ett brett synsätt på hållbarhet som adresserar både miljö- och klimatfrågor, sociala frågor, hälsa och djurvälfärd. Inriktningen är att ansvaret behöver delas mellan alla som kan påverka produktion och konsumtion av livsmedel. Näringsliv och konsumenter behöver ta sitt ansvar, men politiken behöver också våga fatta nödvändiga beslut.

Kommissionen lyfter fram hur viktiga ekonomiska incitament för ett mer hållbart matsystem kan skapas med hjälp av skatter, och då särskilt moms. Priserna till konsument bör också bidra till att uppmuntra till mer hållbara val. Ekologisk mat lyfts särskilt fram som något som borde gynnas av skatteincitament. Detta är något som redan genomförts i vissa EU-länder och som diskuteras flitigt i andra – däremot inte i Sverige.

Idag uppmuntras inte svenska konsumenter som vill äta mer hållbart av några prisincitament. Tvärtom är det ofta dyrare att köpa hållbarhetsmärkt mat. Vår uppfattning är att ett alldeles för stort ansvar läggs på jordbruk, handel och konsumenter när det gäller att ställa om till mer hållbar matproduktion och -konsumtion. För att få till en omfattande förändring som snabbt får effekt krävs nu ett större politiskt ansvar och kraftfulla åtgärder.

Vi föreslår en sänkning av matmomsen för hållbarhetsmärkta varor. En sänkning från tolv till sex procent skulle gynna såväl produktion som försäljning och konsumtion, och att ta bort den helt skulle givetvis ge ännu större effekt. Det skulle ge konsumenter möjlighet att handla hållbar mat till lägre priser, samtidigt som det motiverar fler livsmedelsföretag att genomföra förändringar för att deras varor ska uppfylla kraven för olika hållbarhetsmärkningar för att öka varornas konkurrenskraft på marknaden. Eftersom många svenska bönder och livsmedelsproducenter redan ligger väl framme inom hållbarhet, skulle en sänkt matmoms sannolikt kunna bidra till att stärka deras position ytterligare.

Att konsumenter ibland väljer bort hållbarhetsmärkt mat på grund av det högre priset är känt sedan tidigare. När matpriserna nu stiger kraftigt efter två år av pandemi och det pågående kriget i Ukraina, är risken stor att hållbarhetsmärkt mat prioriteras bort i än större utsträckning. Den stigande matprisinflationen och EU-kommissionens tydliga ställningstagande att genom differentierad skatt skapa prisincitament för hållbara matvaror, gör det angeläget att så snart som möjligt förändra den svenska matmomsen så att den gynnar hållbar mat genom prissänkningar för konsumenter.

Med undantag av nedsatt moms på kollektivtrafik har differentierad moms inte använts som ett sätt att styra mot mer hållbar konsumtion i Sverige tidigare. Momsen på mat sänktes på 1990-talet, dock utan koppling till hållbarhet. I en tid då hållbarhetsutmaningarna är större och mer akuta än någonsin är det hög tid att svenska politiker visar handlingskraft och prioriterar åtgärder som gynnar miljön utan att drabba hushållens plånböcker. En lägre momssats för hållbarhetsmärkta livsmedel är idag det mest effektiva sättet att styra produktionen och konsumtionen mot att bli mer hållbar, både på kort och lång sikt. 

Klas Balkow, vd och koncernchef Axfood

Åsa Domeij, hållbarhetschef Axfood


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?