Peje Emilson, Kunskapsskolan, argumenterar för att något behöver göras med skolans finansiering. Det kan jag hålla med om, även om vi är oeniga om varför och på vilket sätt.
I Lärarförbundets rapport En skola med svångrem visar vi att ett antal kommuner ger skolan så lite resurser att den inte har en rimlig chans att klara sitt uppdrag.
Därför anser Lärarförbundet att det är hög tid att staten tar ett större ansvar för skolans finansiering och ser till att lägstanivån höjs. Peje Emilson är välkommen att förena sig med oss för att mer resurser ska gå till undervisning.
Emilsons artikel är dock full av siffror utan sammanhang. Han konstaterar att Kunskapsskolan ”år 2019 i genomsnitt fick ca 81 procent av de pengar som går till elever i kommunala skolor”. Siffran ger ingen relevant information. Om det är en jämförelse med totalsiffran så är det snarast förvånande att skillnaden inte är större.
Friskolor är vanliga i storstadskommuner som av geografiska skäl lägger mycket mindre på skolan än glesbygdskommuner.
Men om det är en kommunvis jämförelse, visar inte siffran då att friskolor får mindre resurser per elev? Nej, inte ens då. Den första förklaringen är socioekonomi. Kunskapsskolans elever har i snitt betydligt mer välutbildade föräldrar än elever i kommunala skolor, därför bör de få mindre.
Det framgår inte heller om de statsbidrag som går direkt till koncernen Kunskapsskolan är medräknade. Om inte, så är det flera tusen per elev som inte räknas in i koncernens skolpeng, men som räknas in i den kommunala kostnaden.
Dessutom finns det myndighetskostnader som är gemensamma för alla elever. Dessa bokförs i sin helhet på de kommunala eleverna. Ju fler elever som går i fristående skolor, desto större blir den bokförda skillnaden.
Emilson pekar vidare på ett exempel där elever från tre kommuner har tre skolpengsnivåer: 84 000, 99 000 och 108 000. Så länge kommunerna har friheten att prioritera kommer summorna variera, men det kan också bero på skillnader i socioekonomi mellan eleverna.
Dessutom kan kommunerna – trots samma kostnad för att driva en klass – ha helt olika skolorganisation. Den ena kan optimera med exakt 32 elever i varje klass. De andra två kan ha mindre optimala lösningar med 26,5 respektive 24 elever i varje klass. Det skulle ge exakt de skolpengsnivåer som Emilsson angivit.
Antalet elever per klass är avgörande för hur stor skolpengen blir – och därmed även för överskott och eventuella vinster. Skulle alla kommuner ha en optimal skolstruktur skulle det inte bli många vinstkronor på skolmarknaden.
Till viss del är det detta som förklarar svängningarna i skolpengen, som Peje Emilson beklagar sig över. Det finns dock lösningar.
En vore att ersätta skolpengen med en klassbaserad ersättning och bara en mindre rörlig ersättning per elev. En annan modell kan vara att kommunerna får beräkna skolpengen som om de alltid hade fulla klasser. Även om det bara är 27 eller 25 elever i klassen, så beräknas ersättningen i så fall som om det vore 32 elever i varje klassrum. Det skulle i praktiken ge ett liknande avdrag som det som den statlige utredaren Björn Åstrand föreslagit.
Det tunga argumentet för avdraget är att kommunerna, till skillnad från friskolorna, har ett lagstadgat ansvar för att ge alla elever en skolplats och därmed inte kan upprätthålla en optimal skolstruktur.
Att så är fallet visas både i Åstrands utredning och i den rapport av Gabriel Heller Sahlgren som Emilson hänvisar till. I dag gör skolkoncernerna sina vinster genom att fylla klasserna medan en del andra fristående huvudmän nyttjar överfinansieringen av friskolorna till att ha mindre klasser.
Emilson säger sig tänka på de små huvudmännen. Det är bra. Lärarförbundet har en lösning som tillvaratar deras intressen. Vi föreslår en omfördelning från friskolor med välfyllda klasser till dem med mindre välfyllda. Då drabbas inte de små skolorna av avdraget, utan slår endast mot arbitragevinsterna.
Så visst är det dags att se över skolpengssystemet. Förslagen i Björn Åstrands utredning är en bra början.
Johanna Jaara Åstrand, Förbundsordförande Lärarförbundet
Läs slutreplik från Peje Emilsson här.
