ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Ekonomipristagaren tänker fel om klimatet

  • FÖRLEGAT FÖRHÅLLNINGSSÄTT. William Nordhaus klimatmodell var ett viktigt bidrag då den kom. Debatten måste nu gå vidare och med etiken som bas hantera de stora risker vi står inför, skriver Anders Wijkman (bilden). Foto: 10010

DEBATT. På måndagen tilldelas William Nordhaus årets ekonomipris till Alfred Nobels minne för sina analyser av klimatförändringarnas ekonomiska konsekvenser. Men hans ensidiga fokus på kostnadseffektivitet och lönsamhet i klimatarbetet riskerar i själva verket att bli förödande, skriver Anders Wijkman, ordförande för Climate-KIC.

Vi lever i en kluven värld. Samtidigt som världens länder samlas i Katowice för att försöka komma överens hur Parisavtalets målsättningar – att se till så att uppvärmningen stannar väl under två grader – ska förverkligas så delas årets ekonomipris ut till Bill Nordhaus. 

Nordhaus är i sig en pionjär bland ekonomer när det gäller att tidigt uppmärksamma klimatförändringen. Han var tidigt ute och varnade för klimatförändringens konsekvenser och föreslog att uppvärmningen borde begränsas till max två grader. Hade världen lyssnat till Nordhaus då hade vi varit i en långt bättre situation idag.

Nordhaus utvecklade en modell – DICE – vars mål är att analysera de ekonomiska konsekvenserna av ett varmare klimat. Det är främst för denna insats han får årets pris. Problemet är bara att modellen innehåller väsentliga svagheter. Föga förvånande. Modeller som denna kan aldrig fånga hela den komplexa verkligheten. 

Nordhaus är angelägen att betona att hans modell inte ska tolkas som sanningen. Men samtidigt hävdar han i en kommentar i samband med priset att den ”optimala” utsläppsbanan för mänskligheten nu skulle innebära en uppvärmning på tre grader till tre och en halv grad. Att vidta mer ambitiösa åtgärder vore alltför dyrt.

Bakgrunden till det konstaterandet är att Nordhaus styrs av ambitionen att kostnaderna för att begränsa utsläppen inte får vara högre än kostnaderna för de skador som klimatförändringen väntas leda till.

För att rätt förstå sammanhanget måste man veta att utgångspunkterna för Nordhaus resonemang är bland annat följande:

- Föreställningen att skadorna på grund av ett mer instabilt klimat växer monotont när temperaturen stiger. Samtidigt varnar alltfler klimatforskare just för tröskeleffekter (”tipping points”) som – när de passeras – innebär irreparabla skador och/eller återkopplingseffekter som gör att uppvärmningen accelererar. Rapporten ”Hot-House Earth” av Johan Rockström med flera i augusti varnade för just detta. Världen verkar dessvärre redan vara nära två sådana trösklar, i form av förstörelsen av korallreven och smältningen av permafrosten.

När Nordhaus blivit tillfrågad om förekomsten av tröskeleffekter har svaret varit att forskningen ännu är ”alltför osäker”. Osäkerhet i relation till katastrofala följder borde i min värld mana till extra försiktighet. Men så icke för Nordhaus.

- Föreställningen att det är meningsfullt att försöka mäta den totala kostnaden för klimatförändringen i monetära termer. Vi talar här om skeenden – potentiellt katastrofala – som vi vet alltför litet om. Hur beräknar vi förlusten av korallreven i kronor och ören som en konsekvens av stadigt varmare havstemperatur? Eller konsekvenserna av storskaliga folkförflyttningar när havsnivån stiger och/eller torkan gör att det inte går att odla mat?

- Föreställningen att kostnaderna för framtida klimatskador ska diskonteras till nuvärden med en relativt hög räntesats – detta eftersom vi förväntas vara mycket rikare i framtiden. Detta gör att stora skador som förväntas drabba våra barn och barnbarn mer eller mindre trollas bort. Nuvärdet blir löjligt litet.

En kollega till Nordhaus, Lord Stern, är bland dem som har riktat kritik mot att använda höga diskonteringsräntor i klimatdebatten. I sin uppmärksammade klimatanalys från 2007 valde Stern av moraliska skäl att använda en mycket låg diskonteringsränta. Nordhaus kritiserade då Stern hårt och ansåg att en ”artificiellt låg” diskonteringsränta inte skulle leda till kostnadseffektiva klimatåtgärder.

En ytterligare svaghet i Nordhaus resonemang är konsekvenserna för låginkomstländerna, främst den allra fattigaste delen av befolkningen. Vi vet i dag att vissa regioner är mer i riskzonen för extrema vädersystem samt havsnivåhöjningen. Vi talar i första hand om tropikerna samt om stora kustnära städer i världens deltaområden.

Om det cyniskt uttryckt är ”lönsamt” att acceptera att uppvärmningen överstiger två grader och närmar sig tre grader för flertalet OECD-länder men innebär en katastrofal utveckling för människor i många tropiska länder och i kustnära städer som Dhaka, Jakarta, Lagos, Bangkok, Alexandria, Shanghai eller Rio de Janeiro – vem ska se till så att kostnaderna för skadorna i tropikerna till rimlig del tas om hand av de rika länderna? Det multilaterala samarbetet sviktar på de flesta fronter, inte minst när det gäller att hjälpa fattiga länder i deras anpassning till klimatförändringens effekter.

För att sammanfatta. Tveklöst är det så att Bill Nordhaus har lämnat ett viktigt bidrag till arbetet att integrera klimatfrågan i ekonomiska modeller. Men den prioritering han ger åt att kostnadseffektivitet och lönsamhet ska vara det allena saliggörande inom klimatarbetet leder till stora och uppenbara risker. Det som ter sig optimalt i modellen Dice kan visa sig vara katastrofalt för planeten, framför allt för dess befolkning.

Självklart ska olika klimatåtgärder vidtas på ett kostnadseffektivt sätt. Men varje analys av olika åtgärdsprogram måste genomföras med reservation för det vi inte vet, som till exempel tänkbara tröskeleffekter, samt för det vi inte rimligen kan översätta i kronor och ören, som förlusten av korallreven eller smältning av tundran. 

Vidare måste nyttorna av olika åtgärder vägas in, som till exempel de positiva effekterna på hälsan av att reducera användningen av fossila bränslen. Fördelningseffekterna av olika strategier är en annan central fråga liksom på vilket sätt framtida kostnader bör räknas om till nuvärden.

Det är vidare uppenbart att för vissa typer av katastrofala risker – där sannolikheten kan vara relativt låg – är det rimligen inte ekonomiska modeller, med alla dess brister, som ska avgöra vilka strategier som ska väljas utan etiska överväganden. Som far, farfar och morfar är det självklart att inte utsätta mina barn och barnbarn för en ytterst osäker framtid i ett läge där vi har god vetskap både om vad som behöver göras – och hur – för att undvika farlig klimatförändring.

Ekonomipriset till Bill Nordhaus är ett faktum. Hans modell var ett viktigt bidrag då den kom. Men lyssna för all del inte till hans råd om vad som vore optimalt för mänskligheten i dag.

Debatten måste gå vidare och med etiken som bas hantera de stora risker vi står inför både med klimatförändringen, ekosystem som överutnyttjas och förlusten av biologisk mångfald. Då kan inte lönsamhetskalkyler inom dagens ekonomiska modell – där få producenter betalar de verkliga kostnaderna för att utnyttja naturen – vara vägledande.

Anders Wijkman

ordförande Climate-KIC (innovationsprogram för klimatsmart teknik på EU-nivå) och hedersordförande Romklubben

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies