1515

Det var en gång ett företag

Jag var med och startade ett företag ur ingenting. Det blev större än jag någonsin hade kunna drömma om. Nu rinner tiden och pengarna blixtsnabbt ur oss, skriver krögaren Sally Voltaire.

TISDAG KL 11.15. Jag ha inte möjlighet att permittera alla. Inte ens en kortare period. Och alla kostnader som jag kunnat strypa är för länge sedan är borta. Och vi har fortfarande inte fått något besked om reducerad hyra, skriver Sally Voltaire, krögare på Sally och Systrar i Stockholm.
TISDAG KL 11.15. Jag ha inte möjlighet att permittera alla. Inte ens en kortare period. Och alla kostnader som jag kunnat strypa är för länge sedan är borta. Och vi har fortfarande inte fått något besked om reducerad hyra, skriver Sally Voltaire, krögare på Sally och Systrar i Stockholm.Foto:Stefan Anderson

Du vet den där gatan med en dörr som alltid står på glänt. Den ligger runt hörnet från dig. Ibland har någon stuckit in en tidning i dörren för att släppa in lite frisk luft. Kastrullerna kokar sedan tidig morgon och doften av kaffe, kryddor och buljong, hittar sin väg ut genom dörrspringan när du går förbi. Och det lyser nästan jämt från den där dörren. En kvinna sitter framåtböjd och skriver på en griffeltavla. En annan putsar vinglas med en vit bomullshandduk. Hon som kör budbilen med grönsaker och mejeri, står utanför och väntar på en signatur. Bakom kassan står en ung man och räknar växeln med hjälp av en liten miniräknare. Lunchen har inte riktigt börjat än, men dörren står, som alltid, öppen. Kanske är du en av alla de människor som passerat in genom den där dörren. Kanske saknade du ett sammanhang för stunden. Kanske var du bara hungrig. Eller så var det den där längtan efter att komma hem till någon och någonting som består.

För åtta år sedan, hade jag en dröm. Om att bygga en restaurang som kändes som hemma. Både för gäster och dem som arbetade där. Den typen av dröm kräver envishet. Men framför allt kräver den mod. Jag fick möjlighet att hyra en källarlokal utan fönster på Hötorget. Där satte vi igång att bygga kök och lägga golv. Ända från start, lagade vi all mat från grunden. Överallt stod kikärtor i blöt som skulle bli hummus & biffar, kantiner med blast som skulle bli soppa och örter som skulle hackas, mixas eller plockas. Till vår glädje så kom det nya gäster varje dag. Vi vann DN:s Gulddraken och på två år gick vi från källarlokal till att servera gäster på Sveriges största varuhus. Jag minns hur jag gick igenom lokalerna dagen innan öppning. Satte igång stekbordet och brände bort allt hår på underarmarna. Testade bongmaskinen och salamandern. Skrev långa handskrivna menyer i luckan som vätter ut mot restaurangen. Det var med blandade känslor vi slog upp dörrarna den där dagen. Ett potpurri av nervositet, rädsla, stolthet och glädje.

Det som sedan hände, var mer än jag kunnat hoppas på. Företaget blomstrade. Och på kort tid gick vi från en handfull anställda till 30 personer, varav de flesta heltidsanställda. Förra året omsatte vi 32 miljoner kronor och serverade, förutom cateringar, omkring 400 mat om dagen, alla dagar i veckan. Jag fick möjligheten att samarbeta med företag som jag sedan en längre tid haft stor respekt för. Restaurangen fick trogna stamgäster. Som tåligt stod i den oändligt långa kön som slingrade fram till kassorna.

Kunden var vårt ständiga levebröd, utan dem inga pengar till anställdas löner, leverantörsfakturor och hyresvärdars hyror. En gäst som beställer en lunch ser inte bara till att verksamheten kan fortsätta. En del av den där pengen går även till att fiskhandlaren och hans team, som jobbar långa nätter med att rensa fisk till våra tallrikar, får betalt. Att kvinnorna på Warbro kvarn kan fortsätta att leverera svenskt spannmål. Att Aadel kan fortsätta bygga på sitt kafferosteri. Att Nils kan producera sin cider. Att alla företag inom grönsaker runt om i landet fortsätter att växa. Att tvätteriet kan anställa för att ta hand om våra smutsiga förkläden och kockrockar. Och att alla de män och kvinnor som slipar eggen på våra knivar är sysselsatta. Att de som sköter sophämtningen kan fortsätta att köra sina bilar. 

För det handlar inte om dig och mig. Eller om tomma restauranglokaler vars gäster jobbar hemifrån. Det handlar inte om att det som jag ägnat hela min sons åttaåriga liv till att bygga upp och förvalta, håller på att förtvina. Det handlar om samhället. Och om anställda inom branscher i hela landet. Om Jorge som skrattar på spanska. Om Nelson som drömmer om Argentina. Om Samir i renseriet och om Julia som sparar till klassresan. Och om Emelie, som kom till Stockholm med en dröm. Kanske handlar det om din pappas städföretag. Kanske handlar det om din vän. Och kanske handlar det om ditt barns framtida sommarjobb.

Vad ska vi säga till dem nu? Hur ska vi kunna svara dem någonting om framtiden? Mer än att vi inte vet. Staten har ju gått in med kraftpaket nu, säger Jorge. Vi klarar oss väl? Och jag vet inte ens hur jag ska börja förklara, att kraftpaketet egentligen handlar om ett lån med hög ränta och möjligheten att söka anstånd att betala skatten (som ändå ska in). Att jag inte har möjlighet att permittera alla. Inte ens en kortare period. Och att alla kostnader som jag kunnat strypa, för länge sedan är borta. Att vi fortfarande inte fått något besked om reducerad hyra. Att en god vinstmarginal i restaurangbranschen ligger på 8-10 procent och att tiden rinner blixtsnabbt för oss. Och jag kan inte ens börja beskriva den enorma ilska som väller upp inom mig. Vi är, som många branscher som står och faller med oss, ett företag med en låg tröskel till att anställa. Vi anställer ungdomar utan arbetslivserfarenhet och personer med utländsk bakgrund. Vi erbjuder en fot in i samhället och arbetslivet och ofta en väg in i det svenska språket. 

Vad är det med politiken som gör att tiden går så sakta? Vad är det med systemet som gör att vi, som betalat enorma summor i skatt för våra verksamheter och gjort rätt för oss i alla år, lämnas utanför? Varför rasar motgångarna som laviner över oss? Och varför ska vi behöva skrika, när det ändå inte finns någon som hör oss? Och hur kan diskussionen om ekonomiska konsekvenser tolkas som att man ställer liv mot pengar? Ekonomi handlar ju om samhället. Och samhället är allas våra liv. Våra och de människor som skall leva och verka i framtiden. Om människor som kommer att stå utan försörjning. Om människor som riskerar sjukskrivning. Om människor som kommer att sluta tro på en ljusare framtid.

Det var en gång ett företag. Ett företag som stod för samma värderingar som jag själv gör som person. För mångfald, för ekologi, för hållbarhet, för småföretagare, för feminism och för organiskt växande. Ett företag som startade ur ingenting. Men som växte från grunden och fick fortsätta att växa organiskt, helt utan investerare. Ett företag med enorma risker men vars hjärta slog med allt fastare slag. Det var en gång en dröm. Om att skapa en framtid och ett andra hem för mig och många andra. Vem har rätten att ta den ifrån oss?

Sally Voltaire

Grundare och ägare av Sally och Systrar.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?