1515
Annons

Det går åt skogen för Arbetsförmedlingen

Skogsnäringen har svårt att få tag på plantörer. Trots stor arbetslöshet har Arbetsförmedlingen visat sig överraskande ovilliga att hjälpa till. Vi har visat att det går att snabbutbilda folk till duktiga plantsättare, skriver företrädare för det privata initiativet Beredskapslyftet.

PLANTA. En till synes självklar lösning är att utbilda arbetslösa som nu snabbt kan gå in som skogsplantörer. Under årens lopp har det gjorts många sådana försök. Dock har resultatet låtit vänta på sig, skriver Fredrik Hillelson med flera.
PLANTA. En till synes självklar lösning är att utbilda arbetslösa som nu snabbt kan gå in som skogsplantörer. Under årens lopp har det gjorts många sådana försök. Dock har resultatet låtit vänta på sig, skriver Fredrik Hillelson med flera.Foto:Mikael Fritzon

För att de svenska skogarna ska fortsätta ge en förnybar miljardavkastning till Sverige behöver det varje år planteras cirka 350 miljoner plantor. Detta görs normalt av personer som i år, med få undantag, inte kunnat resa till Sverige. De är oerhört duktiga på sitt arbete och planterar tusentals plantor per dag över stora områden. Nu har regeringen beslutat om ett undantag för jordbruks- och skogsnäringen vilket är glädjande. Men trots detta kommer det inte bli som tidigare år, säsongen är redan påbörjad och många kan ha svårt att resa till Sverige.

Samtidigt står vi inför en situation med en alarmerande arbetslöshet. För en utomstående ser detta ut att vara en enkel matchning, men på grund av låsta positioner och ett regelverk som är anpassat för normala tider är det allt annat än enkelt.

Idag är det få svenskar som planterar i skogarna, istället har arbetskraft från EU-länder, Ukraina och Thailand arbetat som plantörer. Under 1980-talet började skogsbolagen skifta ut egen skogsvårdspersonal och istället lägga över arbetet på en entreprenörskår som under 1990-talet växte och som etablerades på allvar runtom i landet efter stormen Gudrun 2005. Eftersom klimatet sätter ramarna för arbetet är arbetet säsongsbetonat och pågår mellan april till oktober, lägg därtill de geografiska utmaningarna som gör att man ofta behöver ligga ute i fält veckovis i taget. Dessutom sker arbetet med en kombination av ackord och månadslön vilket gör att det krävs professionella plantörer som kan komma upp i rejält många plantor per dag för att täcka grundlönen.

En till synes självklar lösning är att utbilda arbetslösa som nu snabbt kan gå in som skogsplantörer. Under årens lopp har det gjorts många sådana försök. Arbetsförmedlingen har gett i uppdrag till Skogsstyrelsen att genomföra olika utbildningsinsatser. Dock har resultatet låtit vänta på sig. Det beror främst på tre skäl:

•Urvalet av deltagare har inte skett utifrån de premisser som arbetet kräver.

•Utbildningar har haft bristande innehåll vilket gjort att arbetsgivarna har fått skola om deltagarna vilket kostat både pengar och tid.

•Matchningen mellan de som gått kurserna och arbetsgivarna har varit obefintlig.

Detta misslyckande har inneburit en ovilja från branschen att delta i projekt kring att få ut arbetslösa i Arbetsförmedlingens regi och istället har de förlitat sig på att ta in personal från utlandet. Skulle det vara möjligt, att med en ny typ av utbildning, kunna utbilda arbetslösa som kan gå in i skogen?

Svaret har visat sig vara ja. Genom Beredskapslyftet har vi visat att det går att utbilda på ett nytt sätt. Genom snabba introduktionsutbildningar som bygger på ett tätt samarbete mellan de som står längst ut i fronten, arbetsgivare, akademi och skolor samt rekryteringsbolag har vi fått ut hundratals människor i arbete sedan starten i mitten av mars. Vi inledde med vården och har sedan arbetat med omsorg, skola och nu skog.

I samarbete mellan Beredskapslyftets aktörer genomfördes en pilotutbildning för skogsplantörer i april och en utbildning i Östersund i maj. Hälften av de som genomgått utbildningen har bedömts ha stora möjligheter för fortsatt arbete i skogen – en imponerande siffra för skogsutbildningar och de tuffa förutsättningarna ute i skogen. När vi började söka deltagare till utbildningen blev vi tvungna att stänga intagningen efter bara 48 timmar då trycket var så stort till de 25 platserna. Så mycket för att intresset att arbeta i skogen är lågt!

En part som däremot visade lågt intresse var, något förvånande, Arbetsförmedlingen. De – som vi på förhand trodde skulle hjälpa oss mest – visade sig inte vara att räkna med. Vi räknade med att få ut hundratals människor i riktiga arbeten i vår och sommar – i dag har vi ett fåtal personer om inte Arbetsförmedlingen ändrar sig.

Vi har försökt få Arbetsförmedlingen att göra en snabbupphandling av en fem dagars plantörsutbildning men fått nej med hänvisning till Skogsstyrelsens utbildningsansvar. Skogsstyrelsen i sin tur hänvisar till att de bara kan göra en utbildning på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Det är ett moment 22 som gjorde att vi bekostade pilotutbildningen med helt privata medel för att visa att rätt utbildning ger bra resultat. Det kan inte vara så att de utbildningar som skogsbranschen nu så förtvivlat behöver stoppas på grund av att två myndigheter inte kommer överens om elementa.

En mer allvarlig fråga som vi försökt få Arbetsförmedlingen att förstå är vikten av praktik. För att komma upp i hastighet behövs mycket träning, något som bara en praktikperiod ger. Först därefter kan arbetsgivaren ta in de medarbetarna som visar potential i yrket, det finns många dolda plantörsstjärnor men de flesta behöver några veckor på sig att växa in i rollen. Här har vi, trots flera påstötningar, fått nej till praktikbidrag. Denna enkla åtgärd – att den som är arbetslös får aktivitetsstöd kopplat till praktikersättning även under en kort praktikperiod – skulle ge stor effekt men är nu något som de arbetslösa nekas och som får till konsekvens att de inte får något arbete alls.

Det kanske allvarligaste är att Arbetsförmedlingen centralt och lokalt inte verkar ha samma regelverk. Från ett centralt håll hänvisar man gärna till det lokala självbestämmandet – men lokalt pekar man tillbaka till centrala regler. Även där har vi fastnat i ett moment 22 som inte bidrar till myndighetens huvuduppgift: att lotsa människor från arbetslöshet till arbete.

För att få ut fler i arbete snabbt – inte bara i skogen utan även i andra branscher i akut behov av medarbetare som till exempel jordbruket – krävs det fyra förändringar hos Arbetsförmedlingen:

1. Gör en upphandling av snabbutbildningar som konkurrensutsätter Skogsstyrelsen eller andra myndigheter med utbildningsansvar.

2. Alla utbildningar som upphandlas ska kravställas av de tänkta arbetsgivarna.

3. Låt alla få aktivitetsstöd under utbildningar till branscher i akut behov av medarbetare i samband med corona-krisen.

4. Låt dem som klarar en introduktionsutbildning få göra en kortare praktik med bibehållen ersättning.

För skogen – och Sverige - är det viktigt att få till snabba lösningar som bygger på pragmatism. Den stora utmaningen för oss är inte att locka människor att arbeta i skogen eller snabbt ta fram utbildningar som branschen uppskattar – den är att förklara för de arbetslösa att det som står mellan dem och ett arbete är Arbetsförmedlingen.

Fredrik Hillelson, vd och grundare, Novare Human Capital, medgrundare Beredskapslyftet
Joakim Gustafsson, vd, Svensk Skogsservice och Dalslands skogsskola
Kenneth Söderström, vd, Qvarnsjö Skogstjänster
René Schiller, vd, Håxås skogstjänst
Markus Brugge, vd, Brugge Skogstjänst

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera