Det har varit dystert och nedslående att följa amerikansk politik under senare år. Många av oss minns decennier där USA och Washington tvärtom var den hoppfulla politiska inspirationskällan. Från vänster till höger hämtades intellektuellt nytänkande hem till svensk politik. Den akademiska, politiska, ekonomiska och statsvetenskapliga debatten i USA var spänstigare än någon annanstans.
Också politiska kampanjmakare från både höger och vänster vallfärdade till den amerikanska politikens ”war rooms” för att lära nytt om kampanj och kommunikation. Från TV:s första genomslag under John F. Kennedy, via de storslagna talen under Ronald Reagan till den innovativa kraften hos Bill Clinton. En del var yta, men mycket var viktig politisk substans: ”Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country”, ”The shining city on a hill” och ”It’s the economy, stupid” markerar viktiga principiella politiska förändringar i USA som påverkade även oss. Amerikansk politik inspirerade svensk, vare sig vi gillade själva budskapet eller inte.
Men i dag finns där inte mycket att inspireras av. En oförsonlig politisk polarisering har tagit över, där människor med olika uppfattningar inte ens kan tala med varandra, än mindre förstå varandra eller kompromissa med varandra.
Det grova, rent vulgära språkbruk som framför allt bär Donald Trumps signum, har präglat hela denna presidentvalskampanj. Överdrifterna och ensidigheten i den mediala utvecklingen gör att vilken tv-kanal man tittar på avgör vilken politisk världsbild man får. För bara några år sedan var det en situation som mest rådde i rysktalande delar utanför Ryssland, där befolkningen kunde leva i ett parallellt nyhetsuniversum.
Allt detta kryddat med sociala mediers filterbubblor och en ökande oro för rysk, kinesisk och iransk olaglig inblandning i politiska val, skapar en giftig politisk cocktail. Jag tror att den är farlig för demokratin.
Min förhoppning är att allt detta blir bättre med Joe Biden som president. Men min farhåga är att polariseringen kommer att finnas kvar, och att amerikansk politik fortsätter påverka svensk. Dock inte längre som löftesrik inspiration, utan som ett slags hotfull prognos för hur det kommer att bli även hos oss. Och att det destruktiva och söndrande samtalsklimatet där, får fäste även här.
Den som inte är hemmablind eller själv medskyldig, ser redan tydliga tecken på att den utvecklingen är på gång. Polariseringen har blivit värre även hos oss. Det handlar allt mindre om vad människor tycker, och allt mer om vad människor ”är”. Identitetspolitiken reducerar individer till symboler för sitt kön, sin hudfärg eller sin etnicitet. När den politiska konflikten byggs upp kring egenskaper som individen själv inte kan styra över, så skapas oöverbryggbara motsättningar. Denna ”identitetspolitik” bryter mot den liberala demokratins grundläggande idé om individuella rättigheter - och personligt ansvar.
I Sverige har vi en sund traditionen att skilja på sak och person, att kunna tycka illa om politiska idéer men respektera människan som står för idéerna. När den ersätts av en tystnadskultur, där man vägrar lyssna på varandra, bokstavligt talat vänder varandra ryggen och ”deplattformera” den som för stunden har fel åsikt, är demokratin i fara. Det är raka motsatsen till den yttrandefrihetens klassiker: ”Jag håller inte med om vad du säger men är beredd att gå i döden för din rätt att säga det”.
Jag tror det vore förödande om svensk politisk kultur blev ännu mer som i USA, och om svenska medier blev ännu mer som amerikanska. Den hätska polariseringen och oförsonligheten vill de flesta svenskar inte ha, och detta funderar säkert även många svenska mediechefer redan mycket på. Men det finns ingenting som gör oss immuna mot en sådan utveckling i Sverige. Och ju mer man bygger sitt nyhetsflöde på sociala medier, desto mer självförstärkande blir nyheterna.
Att vi som är ledare i svensk politik förstår allvaret i detta och själva motverkar den pågående polariseringen, är den första lärdomen jag vill dra av det amerikanska presidentvalet.
Den andra slutsatsen är att jag nu hoppas på ett amerikanskt politiskt ledarskap som återupprättar USA:s relationer med Europa. Ett USA som ser värdet av europeisk enighet och en möjlighet att tillsammans med Europa förena den fria världen. För även i vår tid finns det frågor där det öppna samhället måste möta sina fiender.
Jag hoppas på en amerikansk president som vårdar Nato-samarbetet, inte underminerar det. Inte för att USA ensamma har ansvar för världens försvar. Än mindre för att andra länder ska slippa betala för det, utan för att den världsordning vi har byggt upp sedan 1945 har skapat ett omistligt försvar för demokratin.
Jag hoppas på en amerikansk president som återaktiverar engagemanget för det internationella klimatarbetet. Inte för att det inte redan görs mycket i USA, titta bara på vad som händer i många delstater och på innovationskraften i det amerikanska näringslivet. Utan för att global amerikansk auktoritet behövs även inom klimatpolitiken. Det är viktigt att vi tillsammans ser till att marknadsekonomi och teknologisk utveckling leder klimatpolitiken framåt, snarare än domedagsprofeter och de som tror på ”klimatdiktatur”.
Jag hoppas på ett USA som kommer tillbaka med ett större engagemang i WTO och de internationella organisationerna. USA kan tillsammans med EU utgöra en avgörande kraft när auktoritära länder försöker flytta fram sina positioner. Det gäller allt ifrån det nu globala hälsoarbetet till normer och regler för internationell handel.
Låt oss samtidigt vara rättvisa mot USA. Demokratin i USA är i grunden inte annorlunda än den i Sverige eller andra västländer. Amerikanska väljare vill att en amerikansk president ska lösa USA:s problem, precis som svenska väljare vill att en svensk statsminister i första hand ska ta tag i Sveriges. Väljare i alla länder prioriterar sitt eget land och röstar därefter. Det ska man inte moralisera över. Den politiska ledare som inte förstår att mandatet kommer från det egna landets medborgare och inte från andra länder, blir inte vald eller långlivad.
Men i den sammankopplade värld vi alla nu lever i, och med de nya hoten mot frihet, tolerans och öppenhet som vi nu möter, så måste demokratierna hjälpas åt. Då behövs ett seriöst och respekterat amerikanskt politiskt ledarskap. Och det börjar uppifrån. Det behövs helt enkelt fler vuxna - även i det Ovala rummet.
Ulf Kristersson
Partiledare för Moderaterna.
