Dagspressen har varit en krisbransch under mycket lång tid. 60 år av presstöd har sannolikt fördröjt utslagningen av tidningar, men på inget sätt stoppat den.
I längden kan inga offentliga stöd i världen förhindra en utveckling som drivs av förändringar i teknologi och människors fria val.
Antalet hushåll som prenumererar på en papperstidning sjunker trendmässigt. Kostnaderna för distribution och redaktion ska bäras av färre prenumeranter samtidigt som en allt större del av annonsmarknaden försvinner till Google, Facebook och andra digitala kanaler.
Parallellt med detta måste pressen investera i digitala plattformar och hitta modeller för att ta betalt för sitt innehåll.
Pandemin har visserligen gjort att läsningen av dagstidningarna slår nya rekord, men eftersom annonserna och därmed intäkterna sjunkit desto mer så har läget gått från en kronisk kris till en akut kris som närmar sig en så kallad tipping-point, då stora delar av Sverige kommer att sakna lokala medier.
Det är nu bråttom att besvara två frågor:
För det första, är det möjligt och önskvärt att rädda den svenska dagspressen?
För det andra, hur ska i så fall ett offentligt stöd se ut? Att det nuvarande inte kommer att lösa uppgiften är uppenbart.
Dagspressen utgör en infrastruktur för vår demokrati. Det är en plats för det offentliga samtalet, för granskningen av maktutövningen och förmedlingen av vad som händer i hembygden, Sverige och världen som är svår att ersätta.
Dagspressens betydelse för ett litet språkområde som det svenska är också snarast växande, i takt med att en allt större del av medieutbudet är på andra språk och för andra förhållanden, samtidigt som allt fler människor i Sverige behöver redskap för att introduceras i svenska språket och kulturen.
Det finns dock hopp för dagspressen. Måhända inte såsom den varit utan såsom den kan bli.
Det finns goda exempel på att läsarna är beredda att betala för digitalt innehåll och att det därmed över tid är möjligt att möta den vikande annonsintäkten med ökande läsarintäkter. Det finns också exempel på tidningar som hittat nya intäkter till sin distribution och produktion.
Mycket tyder alltså på att det går att skapa nya affärsmodeller och former för en livskraftig dagspress, men det kostar tid och stora pengar, för det handlar om en gigantisk och dubbel omställning: från annonsfinansiering till läsarfinansiering och från enbart pappersproduktion till digital eller en kombination av båda.
Moderaterna har tillsatt en mediepolitisk arbetsgrupp som ser över hela den svenska mediepolitiken. En av de stora frågorna gäller dagspressens villkor. Vi föreslår nu en rejäl omstöpning av presstödet och insatser för att stödja dagspressens omställning.
Det är insatser som brådskar:
De särskilda stödformerna för att stödja lokaljournalistik, samdistribution och teknologiinvesteringar har viktiga motiv och rimliga utformningar. Däremot måste det stora stödet, det så kallade driftstödet, få en ny utformning och högre nivå.
I sin nuvarande utformning är stödet svåröverskådligt, det konserverar gammal teknologi snarare än stödjer omställningen. Det inbjuder till fiffel med titlar och utgivningsorter för att maximera stödet.
Den nuvarande utformningen av driftsstödet riskerar att göra dagspressen kroniskt bidragsberoende utan att ställa om. Det kommer inte rädda tidningarna, utan på sin höjd enbart fördröja nedläggningarna.
Driftsstödet bör bli teknikneutralt och premiera det som är dagspressens unika bidrag – journalistisk originalproduktion. Det betyder att stödet ska förutsätta en viss spridning och storlek, men därutöver baseras på lönekostnaden för redaktionell personal.
I princip borde en summa motsvarande arbetsgivaravgifterna för redaktionell personal återföras till tidningarna. Det innebär en rejäl höjning av nivån, men i gengäld måste det vara tydligt att det är ett omställningsstöd.
En ny mediepolitik för att rädda den svenska dagspressen handlar inte enbart om vad det offentliga kan bidra med utan också vad det måste avstå från. Avstå från nedskärningar i daglig postdistribution, och om det ändå sker, gör som i Norge och kompensera den dagspress som måste lösa sin dagliga utdelning på annat sätt. Avstå från nya pålagor på dagspressen för hantering av returpapper samt avstå från att försöka införliva den fria pressen i ett statligt värderingssystem genom att ställa ”etiska” eller andra krav på journalistiken.
För även om de flesta av oss ibland förbannar någon artikel i tidningen, så borde vi kunna enas om att vår demokrati blir fattig utan en livskraftig dagspress.
Därför bör vi också kunna enas om att det brådskar med reformer så att inte det svenska medielandskapet ska bli ett kalhygge.
Viktor Wärnick, riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson (M)
Odd Eiken, ordförande i Moderaternas mediepolitiska arbetsgrupp
