1515
Annons

Det är bråttom att rädda dagspressen

DEBATT. Pandemin har gjort att läget för den svenska dagspressen gått från en kronisk kris till en akut kris som närmar sig en tipping-point, då stora delar av Sverige kommer att sakna lokala medier.

Vi föreslår nu en rejäl omstöpning av presstödet och insatser för att stödja dagspressens omställning, skriver Viktor Wärnick och Odd Eiken, Moderaterna. 

REFORMBEHOV. Den nuvarande utformningen av driftsstödet riskerar att göra dagspressen kroniskt bidragsberoende utan att ställa om. Driftsstödet bör bli teknikneutralt och premiera journalistisk originalproduktion, skriver Odd Eiken och Viktor Wärnick (M).
REFORMBEHOV. Den nuvarande utformningen av driftsstödet riskerar att göra dagspressen kroniskt bidragsberoende utan att ställa om. Driftsstödet bör bli teknikneutralt och premiera journalistisk originalproduktion, skriver Odd Eiken och Viktor Wärnick (M).Foto:Helena Landstedt/TT

Dagspressen har varit en krisbransch under mycket lång tid. 60 år av presstöd har sannolikt fördröjt utslagningen av tidningar, men på inget sätt stoppat den. 

I längden kan inga offentliga stöd i världen förhindra en utveckling som drivs av förändringar i teknologi och människors fria val.

Antalet hushåll som prenumererar på en papperstidning sjunker trendmässigt. Kostnaderna för distribution och redaktion ska bäras av färre prenumeranter samtidigt som en allt större del av annonsmarknaden försvinner till Google, Facebook och andra digitala kanaler. 

Parallellt med detta måste pressen investera i digitala plattformar och hitta modeller för att ta betalt för sitt innehåll.

Pandemin har visserligen gjort att läsningen av dagstidningarna slår nya rekord, men eftersom annonserna och därmed intäkterna sjunkit desto mer så har läget gått från en kronisk kris till en akut kris som närmar sig en så kallad tipping-point, då stora delar av Sverige kommer att sakna lokala medier.

Det är nu bråttom att besvara två frågor:

För det första, är det möjligt och önskvärt att rädda den svenska dagspressen?

För det andra, hur ska i så fall ett offentligt stöd se ut? Att det nuvarande inte kommer att lösa uppgiften är uppenbart.

Dagspressen utgör en infrastruktur för vår demokrati. Det är en plats för det offentliga samtalet, för granskningen av maktutövningen och förmedlingen av vad som händer i hembygden, Sverige och världen som är svår att ersätta.

Dagspressens betydelse för ett litet språkområde som det svenska är också snarast växande, i takt med att en allt större del av medieutbudet är på andra språk och för andra förhållanden, samtidigt som allt fler människor i Sverige behöver redskap för att introduceras i svenska språket och kulturen.

Det finns dock hopp för dagspressen. Måhända inte såsom den varit utan såsom den kan bli. 

Det finns goda exempel på att läsarna är beredda att betala för digitalt innehåll och att det därmed över tid är möjligt att möta den vikande annonsintäkten med ökande läsarintäkter. Det finns också exempel på tidningar som hittat nya intäkter till sin distribution och produktion.

Mycket tyder alltså på att det går att skapa nya affärsmodeller och former för en livskraftig dagspress, men det kostar tid och stora pengar, för det handlar om en gigantisk och dubbel omställning: från annonsfinansiering till läsarfinansiering och från enbart pappersproduktion till digital eller en kombination av båda.

Moderaterna har tillsatt en mediepolitisk arbetsgrupp som ser över hela den svenska mediepolitiken. En av de stora frågorna gäller dagspressens villkor. Vi föreslår nu en rejäl omstöpning av presstödet och insatser för att stödja dagspressens omställning. 

Det är insatser som brådskar:

De särskilda stödformerna för att stödja lokaljournalistik, samdistribution och teknologiinvesteringar har viktiga motiv och rimliga utformningar. Däremot måste det stora stödet, det så kallade driftstödet, få en ny utformning och högre nivå. 

I sin nuvarande utformning är stödet svåröverskådligt, det konserverar gammal teknologi snarare än stödjer omställningen. Det inbjuder till fiffel med titlar och utgivningsorter för att maximera stödet.

Den nuvarande utformningen av driftsstödet riskerar att göra dagspressen kroniskt bidragsberoende utan att ställa om. Det kommer inte rädda tidningarna, utan på sin höjd enbart fördröja nedläggningarna.

Driftsstödet bör bli teknikneutralt och premiera det som är dagspressens unika bidrag – journalistisk originalproduktion. Det betyder att stödet ska förutsätta en viss spridning och storlek, men därutöver baseras på lönekostnaden för redaktionell personal. 

I princip borde en summa motsvarande arbetsgivaravgifterna för redaktionell personal återföras till tidningarna. Det innebär en rejäl höjning av nivån, men i gengäld måste det vara tydligt att det är ett omställningsstöd.

En ny mediepolitik för att rädda den svenska dagspressen handlar inte enbart om vad det offentliga kan bidra med utan också vad det måste avstå från. Avstå från nedskärningar i daglig postdistribution, och om det ändå sker, gör som i Norge och kompensera den dagspress som måste lösa sin dagliga utdelning på annat sätt. Avstå från nya pålagor på dagspressen för hantering av returpapper samt avstå från att försöka införliva den fria pressen i ett statligt värderingssystem genom att ställa ”etiska” eller andra krav på journalistiken. 

För även om de flesta av oss ibland förbannar någon artikel i tidningen, så borde vi kunna enas om att vår demokrati blir fattig utan en livskraftig dagspress. 

Därför bör vi också kunna enas om att det brådskar med reformer så att inte det svenska medielandskapet ska bli ett kalhygge.

Viktor Wärnick, riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson (M)

Odd Eiken, ordförande i Moderaternas mediepolitiska arbetsgrupp

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från WihlborgsAnnons

Wihlborgs inför pris på koldioxidutsläpp

Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).
Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).

Flera svenska företagsjättar har infört ett internt pris på koldioxidutsläpp. Nu hoppar Wihlborgs på tåget. ”Det känns roligt att vi kan driva utvecklingen i vår bransch”, säger miljö- och klimatchefen Staffan Fredlund.

Nu inför fastighetsbolaget Wihlborgs ett internpris på koldioxidutsläpp. Priset sätts till 1000 kronor per ton och kommer inledningsvis att testas vid investeringsbeslut kring renoveringar och hyresgästanpassningar. 

– Det här är en nyckel för att omsätta klimatpåverkan till ett finansiellt värde som vi kan använda i kostnadskalkylen. Tanken är att det interna priset ska underlätta för oss att fatta kloka och relevanta beslut, och premiera leverantörer som erbjuder det klimatbästa alternativet när vi genomför upphandlingar, säger Staffan Fredlund, miljö- och klimatchef på Wihlborgs. 

Verktyg för att nå halveringsmål

Genom införandet av internpriset på koldioxid lägger bolaget i en högre växel för att minska utsläppen som sker i samband med byggprojekt, det som räknas som indirekt klimatpåverkan i värdekedjan. 

För att pressa ner klimatpåverkan ytterligare sätter Wihlborgs även upp ett så kallat målgränsvärde vid nybyggnation av kontorsfastigheter. Gränsvärdet ligger på 270 kilo koldioxidekvivalenter per kvadratmeter.

Nyfiken på Wihlborgs klimatarbete? Ta reda på mer här. 

– Vi har liksom branschen i stort haft svårt att mäta och målsätta klimatpåverkan vid byggnation och renoveringar, alltså den del av vår verksamhet som har störst klimatpåverkan, säger Arvid Liepe, ekonomi- och finanschef på Wihlborgs, och fortsätter:

– Internprissättningen och målgränsvärdet hjälper oss att angripa detta. Förhoppningen är att satsningarna ska göra stor skillnad för de totala utsläppen och bidra till att vi uppnår vårt halveringsmål för 2030.

Tar steget – innan det blir ett hygienkrav

Arvid Liepe och Staffan Fredlund hoppas att verktygen kommer att användas brett i organisationen och i både små och stora projekt.

– Vi kommer att testa detta och utvärdera om det styr oss på rätt sätt. Genom att ta steget nu hinner vi också med en lärandeprocess kring intern prissättning innan den här typen av åtgärder blir ett hygienkrav på marknaden. Det känns roligt att vi kan visa ledarskap och driva utvecklingen i vår bransch, säger Staffan Fredlund. 

Om Wihlborgs
Wihlborgs är ett börsnoterat fastighetsbolag som erbjuder kommersiella lokaler till företag och organisationer i Öresundsregionen. Wihlborgs Fastigheter finns i Malmö, Lund, Helsingborg och Köpenhamn. Bolaget är marknadsledande i de tre svenska städerna. 

Läs mer om Wihlborgs fastighetsutveckling

 

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Wihlborgs och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera