ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Den viktigaste skattereformen är rejält sänkt marginalskatt

  • KAPITALT KAPUTT. Att vinster på sålda bostäder har skjutit i höjden är knappast ett bevis för att klyftorna ökar, utan snarare ett tecken på en misslyckad bostadspolitik, skriver Eva-Lena Ahlqvist. Foto: Jack Mikrut

DEBATT. Att det skiljer 40 procentenheter mellan skatt på utdelning och arbetsinkomster är inte hållbart – men det är inte skatten på utdelning som är för låg utan skatten på kvalificerat arbete som är för hög. Det är dags att slopa såväl den statliga inkomstskatten som 3:12-reglerna, skriver Eva-Lena Ahlqvist, skatteexpert.

Är det verkligen ett problem att kapitalinkomsterna ökar? I min nya bok ”Jakten på den rättvisa skatten” (Ekerlids) hämtar jag fakta ur Skatteverkets tabeller över fastställda inkomster och skatter inkomståren 1991–2017.

Där framgår att det är vinsterna, inte utdelningarna, som har ökat mest. Och att det främst är vinster på sålda bostäder som har skjutit i höjden.

Alla de tio senast taxerade inkomståren, 2008–2017, har bostadsvinsterna varit mer än dubbelt så stora som vinsterna på aktier, fonder och andelar i fåmansföretag med mera. 2017 uppgick bostadsvinsterna till 164 miljarder kronor och aktievinster med mera till 64 miljarder kronor.

Det är knappast ett bevis vare sig för att de rika har blivit rikare eller för att klyftorna ökar. De flesta som säljer en bostad köper en ny. Att priserna har stigit så kraftigt är snarare ett tecken på en misslyckad bostadspolitik. Anser man att kapitalinkomsterna har blivit för höga är det bostadsmarknaden man ska åtgärda.

I Skatteverkets statistik kan man också se att räntor och utdelningar inte har gett några skatteintäkter alls – förrän de allra senaste åren. Från skattereformen 1991 till och med 2013 vägde ränteavdragen tyngre än de löpande kapitalinkomsterna. Staten fick betala ut mer i skattereduktion än den fick in i skatt på räntor och utdelningar.

Sänkta kapitalskatter har sannolikt bidragit till att skatteintäkterna från kapital har stigit. Och till att andra skatteintäkter också har ökat.

Skatten på kapital har gjorts mer konkurrenskraftig – skatten på högre arbetsinkomster har gjorts mindre konkurrenskraftig. Högsta marginalskatt på arbete höjdes till drygt 60 procent 2016.

Självklart är det inte bra med skillnader som gör att högavlönade kan uppleva att de måste arbeta i bolagsform för att få ut en rimlig del av en ökad arbetsinsats. Att ha 20 procents skatt på utdelning från fåmansbolag och 60 procents skatt på arbetsinkomster är inte hållbart.

Men det är inte skatten på utdelning som är för låg utan skatten på kvalificerat arbete som är för hög.

Arbetsgivaravgifterna är en stor del av skatten på arbete. Inte ens om marginalskatten sänks till 50 procent får de anställda behålla hälften av en inkomstökning. Så fort marginalskatten blir högre än 34 procent går mer till det allmänna än till den som arbetar.

Detsamma gäller genomsnittsskatten. Den som betalar 34 procent av sin lön i inkomstskatt får behålla lika mycket som den totala skatten på inkomsten. Vid högre inkomst tar staten den största biten av kakan. 34 procent är vad den som tjänar 725 000 kronor betalar i inkomstskatt 2019 (vid genomsnittlig kommunalskatt).

Men på en inkomstökning blir skatten 60 procent. Och arbetsgivargiften – 31,42 procent på hela lönen – är i praktiken en ren skatt på inkomster över 42 000 kronor i månaden. 34 procent i inkomstskatt borde staten kunna ta in på ett mindre kontraproduktivt sätt – och dessutom vinna på det.

Redan nästa år fyller de första 40-talisterna 80 år. Andelen 20–65-åringar minskar och andelen som ska försörjas ökar. Sveriges Kommuner och Landsting har flaggat för mycket högre kommunalskatter och många luckor att fylla i vård, skola och omsorg. Kompetensbristen är stor även på andra håll.

Det talar för att Sverige behöver en skatteskala som främjar både heltidsarbete och utbildning. Efter åtta skattesänkningar för ”pensionärer” har vi i praktiken en skatteskala för äldre och en annan för yngre. Äldre har ofta svårt att påverka sin inkomst, men yngre bör stimuleras att arbeta, utbilda sig och höja sin inkomst.

I skattereformen 1991 var en grundtanke att alla skulle betala kommunalskatten på cirka 30 procent. Tyvärr behölls en statlig skatt på 20 procent på högre inkomster. Sänkningen av marginalskatten blev ändå så stor att den kan jämföras med att ta bort hela den statliga skatten i dag.

Utan den statliga skatten hade det inte behövts några 3:12-regler för att hindra höginkomsttagare från att sätta sig på bolag. Just det som reglerna leder till i dag. Det är ett skäl till att det borde vara dags att slopa både den statliga skatten och 3:12-reglerna. Det skulle ge ett betydligt enklare skattesystem och en signal att det ska löna sig både att arbeta och att driva företag.

Skatten på låga inkomster har sänkts kraftigt. LO:s krav på mer omfördelning i slutskedet av skattereformen 1991 ledde till en stor subvention av deltidsarbete, den så kallade ”LO-puckeln”. Jobbskatteavdraget sänkte skatten för alla som arbetar men gjorde också deltidsarbete mer lönsamt. I dag betalar nästan ingen hela kommunalskatten.

Varför inte ta bort både ”LO-puckeln” i grundavdraget och jobbskatteavdraget och ersätta dem med ett lågt rakt grundavdrag och ett enkelt och begripligt förvärvsavdrag som främjar heltidsarbete?

Det är inte givet att en skattereform måste vara fördelningspolitiskt neutral eller lösa många olika problem samtidigt. Om skattesystemet får ägna sig mer åt sin huvuduppgift – att dra in pengar – blir det mer över till att lösa andra problem. Den bästa fördelningspolitiken utjämnar förutsättningar mer än utfall.

Att politiker påskiner att höginkomsttagare betalar för lite skatt är ovärdigt. Höginkomsttagare betalar ojämförligt mest skatt. Och skulle göra det även utan statlig inkomstskatt. (Varför finns det ingen offentlig statistik som visar hur mycket skatt olika grupper betalar?)

Finansminister Kjell-Olof Feldt (S) bäddade för skattereformen 1991 genom att förklara hur skadliga höga marginalskatter var för svensk konkurrenskraft.

Det första stora talet höll han på Beklädnadsarbetareförbundets kongress 1986, ett låglöneförbund vars jobb försvann till utlandet.

Vilken politiker gör motsvarande pedagogiska insats i dag för att skapa legitimitet för ett skattesystem som stärker den konkurrenskraft som kommer att behövas?

Eva-Lena Ahlqvist, skatteexpert och aktuell med boken ”Jakten på den rättvisa skatten” (Ekerlids)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer