Svenskarna syn på samhällsutvecklingen har aldrig varit så negativ sedan SOM-institutet började mäta den. I den senaste undersökningen, från 2019, anser 61 procent att Sverige är på väg åt fel håll. Endast 19 procent ser på framtiden med tillförsikt.
Det är en farlig utveckling. Rädslan vänder blicken bakåt och inåt, blir en klangbotten för populismens retorik. ”Make America Great Again”. Brexitkampanjens ”Take back control”. I svensk vänster-tappning: ”Det starka samhällets revansch”.
Socialdemokraterna har använt det statliga utredningsväsendet för att utforma ett vänsterpopulistiskt manifest inför valet 2022. Den så kallade Jämlikhetskommissionen är ett beställningsjobb från Socialdemokraternas partikongress 2017. Större offentliga åtaganden, ökad omfördelning, minskade marknadsinslag i offentligt finansierade tjänster samt hårdare reglering av arbetsmarknaden och näringslivet står på agendan.
Det här är något annat än Göran Perssons reformpolitik. Professor Assar Lindbeck är död och begraven. Idag leds politikutvecklingen av gatuslagsmålskämpar som Daniel Suhonen, som ser framför sig ”en framgångsrik socialdemokratisk populism” som ”skapar tydliga politiska gränsdragningar mellan den ekonomiska eliten och folket”.
Denna nya klassmedvetenhet tror denna socialdemokratiska populism ska växa fram ur coronakrisen. De många döda i COVID19 beror på jobbskatteavdrag och apoteksavreglering. Magdalena Andersson talar om pandemin som ”dödsstöten mot den nyliberala eran”. Nu drömmer man om en återgång till beprövad politik, med kända – och mycket skadliga – konsekvenser. Revanschismen ska återupprätta en idealiserad version av 80-talet.
Borgerligheten då? Där finns givetvis klokskap men också en anpassning till ett liknande, pessimistiskt narrativ. När Liberalerna försöker vinna tillbaka initiativet i skolfrågan gör det de genom att ifrågasätta ”riskkapitalister” som ägare av friskolor. Moderaterna är så angelägna om att uppfattas som pålitligt restriktiva i invandringsfrågan att man inte ens vill släppa in arbetskraftsinvandrare som erbjuds jobb till kollektivavtalade löner.
Sedan begreppet ”dynamiska effekter” försvann från borgerlig debatt tycks ingen ens minnas vad begreppet betyder.
Trots att långtidsarbetslösheten slår nya rekord frågar sig nästan ingen hur och var de nya jobben ska växa fram. Fullt fokus är istället på hur kakan ska fördelas. Från höger till vänster tycks tron på innovation och tillväxt helt och hållet förbytts i en längtan efter ”ordning och reda”.
Mycket av detta är begripligt och väntat. Sverige har mycket djupgående sociala problem, som till stor del beror på segregation och utanförskap. På sina håll har statens auktoritet underminerats på ett oacceptabelt sätt.
Men för någon som varit med länge skrämmer den enstämmigt repressiva trenden. I 40 år har jag deltagit i försvaret av ett fritt, dynamiskt näringsliv. Kan den idén överleva i ett sådant här klimat? Helt klart är att det fria näringslivet står inför sin största utmaning på decennier.
Samtidigt är utvecklingen en nyttig påminnelse. För det första: inga segrar är någonsin för evigt. Det fria näringslivet måste vinnas för varje generation. För det andra: företagsamhetens försvar kan inte enbart anförtros politiker. Första och sista försvarslinjen är företagarna själva.
Vilket föranleder en annan spaning: var är företagsledare och aktiva ägare i samhällsdebatten? De finns men när jag nu i boken ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) samlat mina intryck av tiden efter sammanslagningen av Industriförbundet och SAF till Svenskt Näringsliv 2001 slås jag av en illavarslande tystnad i debatten.
Den moderna företagarrörelsen växte fram ur 70- och 80-talets kris och ideologiska strider. Vad de flesta förmodligen inte inser är att en del företagsledare då ryckte på axlarna åt socialiseringspolitiken. De var anställda tjänstemän. Vad brydde de sig om ägarfrågor? Inte deras kulle att dö på. Många såg nog rent av fram emot livet under fondsocialismen. I en värld utan kapitalister är verkställande direktören kung.
Idag ser man hur en del naiva företagarröster gör sig till svenska uttolkare av importerad, amerikansk ”woke kapitalism” (se min artikel här 22 februari ”Är Sverige på väg mot pensionsfondssocialism?”). Det kanske rinner ut i sanden framöver, men det är ett oroande tidens tecken.
Svenskt Näringsliv och dess många systerorganisationer har därför en helt en avgörande roll för att hantera den problembild jag nu målat upp.
Det är en närmast unik institution. Till skillnad från sina motsvarigheten i de flesta länder är Svenskt Näringsliv utpräglat pro market, snarare än pro business. Det handlar om att försvara företagsamheten, inte om att skapa fördelar för enskilda företag. Insikten om ägandets avgörande roll för innovationer och välstånd är central. Samtidigt är Svenskt Näringsliv – till skillnad från hur organisationen ibland beskrivs av vänsterdebattörer – en utpräglat pragmatisk röst i samhällsdebatten. Man tar inte ställning för eller mot något parti, utan pratar med alla.
Inte minst med Socialdemokraterna. Motståndet mot löntagarfonderna befriade socialdemokratin från denna mycket dåliga idé, som man själv inte haft kraft att hantera. Näringslivet hade en avgörande betydelse för Sveriges inträde i EU men resan mot medlemskapet inleddes av Ingvar Carlsson.
I arbetsmarknadsfrågor har Svenskt Näringslivs arbete handlat om att belysa problem. Ibland har det tagit mycket lång tid som nu i det pågående arbetet med etableringsjobb och reformeringen av LAS. Här är dialogen med de fackliga organisationerna och med medborgarna avgörande.
Den socialdemokratiska populism som nu söker vägar bort från valfrihet och egenmakt måste möta motstånd. Men det finns andra, klokare idéströmningar inom Socialdemokrati och borgerlighet som förtjänar näringslivets stöd.
Det finns bara en konstruktiv väg framåt om pessimismen om samhällsutvecklingen ska vändas till optimism: goda förutsättningar för ett växande näringsliv, som anställer fler, och som skapar de resurser som behövs för att möta de sociala utmaningar Sverige faktiskt står inför.
Som vanligt gäller att uthålligast vinner.
Janerik Larsson
Tidigare informationschef på SAF och vice VD på Svenskt Näringsliv. Aktuell med boken ”Det långa loppet – om näringslivets opinionsbildning” (Ekerlids Förlag).
