ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS
Höstbudgeten 2019

Dela upp budgeten i två delar som på 1970-talet

  • REFORMERA. Dagens budgetsystem har resulterat i att samhällskritiska investeringar får stå tillbaka till förmån för kortsiktig fördelningspolitik och konsumtion, skriver Braunerhjelm och Eklund. På bilden Finansminister Magdalena Andersson. Foto: Claudio Bresciani/TT, Claudio Bresciani/TT

DEBATT. Fram till 1977 fördelades statens utgifter på en drifts- och en kapitalbudget. Det är dags att återinföra ett sådant system, men denna gång med striktare regler för hur utgifter ska definieras så att rågången hålls, skriver Entreprenörskapsforums Pontus Braunerhjelm och Johan Eklund.

I takt med att Sverige sedan 1990-talskrisen kraftigt amorterat ned statsskulden, har en ytterligare uppmjukning av överskottsmålet förespråkats av bland andra finansminister Magdalena Andersson.

Ett balansmål har föreslagits ersätta överskottsmålet. Det innebär att det offentliga sektorns finansiella sparande ska vara i balans över en konjunkturcykel vilket skulle öka utrymmet för finanspolitiska insatser.

Andra, som Carl Bennet och Johan Trouvé (Di 12/11), anser att lösningen på Sveriges infrastrukturunderskott är ett oberoende statligt bolag som finansierar investeringar. Detta kan vara bra, men en bättre lösning är att använda en kapital- respektive en driftsbudget för statens utgifter.

Klart står att det finns ett omfattande investeringsbehov i framför allt infrastruktur (fysisk och digital samt miljö/energi). Till detta kan läggas fördelning mellan generationer, alltså att ett alltför stramt överskottsmål gynnar framtida generationer på bekostnad av dagens genom att olika välfärdssatsningar uteblir.

Uppenbart bör Sverige även ha beredskap för att möta en kommande ekonomisk svacka. Fortsatta penningpolitiska insatser med än lägre räntor riskerar dock endast att ha begränsad eller ingen effekt och dessutom leda till ett ökat risktagande bland investerare i jakt på avkastning samt bidra till fortsatt tillgångsinflation (fastigheter, värdepapper mm). Ett större ansvar – måste – därför läggas på finanspolitiken.

Men även finanspolitik är förenat med betydande risker. Valbudgetar, nedprioritering av infrastruktursatsningar till förmån för offentlig konsumtion och expansiv finanspolitik för att dölja bristen på nödvändiga strukturreformer, är några.

En omläggning av finanspolitiken får inte inverka på genomförande av de nödvändiga strukturreformer som alltför länge uteblivit. Vilka dessa torde vara är välkända: en dåligt fungerande arbetsmarknad med stora strukturella matchningsproblem, kompetensförsörjningen, en dysfunktionell bostadsmarknad och en alldeles för långsam integration med alltför höga trösklar in på arbetsmarknaden.

Hur kan vi möjliggöra för finanspolitiska insatser i konjunkturstabiliserande syfte och minska den ”infrastrukturskuld” som upparbetats under decennier, samtidigt som offentlig konsumtion hindras från att urholka statens finanser och bromsa viktiga strukturreformer?

Ett sätt är att i statsbudgeten tydligt separera mellan löpande utgifter, såsom social-, rätts-, utbildnings- och försvarspolitik, och kostnader relaterade till investeringar, som fysisk och digital infrastruktur, miljö och energiinvesteringar.

För driftsbudgeten skulle det nuvarande (eller något stramare) överskottsmålet gälla medan kapitalbudgeten kan kopplas till ett mer väldefinierat skuldsättningstak. I dagsläget är kostnaderna för långsiktiga statligt garanterade lån extremt låga.

Ett överskottsmål för driftsbudgeten är nödvändigt för fortsatta amorteringar på statsskulden, vilket också skapar utrymme för framtida lånefinansierade investeringar. Men också för att kunna vidta mer kortsiktiga finanspolitiska åtgärder vid ett betydande efterfrågebortfall.

Fram till 1977 fördelades statens utgifter på en drifts- och en kapitalbudget. Anledningen till att det övergavs var att driftskostnader i allt högre grad definierades som kapitalkostnader och därmed kunna lånefinansieras. Detta berodde i sin tur på oklara och otydliga riktlinjer för hur statens kostnader skulle klassificeras.

Finanspolitiken (och även penningpolitiken) måste därför även fortsättningsvis omgärdas av strikta ramverk. Tydlighet i regelverket som hindrar att driftskostnader förkläds som investeringar är en nödvändig förutsättning för att en kapitalbudget ska kunna införas.

En oberoende analys och utvärdering av den samhällsekonomiska nyttan av investeringar bör också kopplas till införandet av en kapitalbudget.

Dagens budgetsystem har resulterat i att samhällskritiska investeringar får stå tillbaka till förmån för kortsiktig fördelningspolitik och konsumtion. Ett reformerat finanspolitiskt ramverk skulle tydliggöra statens kostnader samt möjliggöra för såväl infrastrukturinvesteringar som finanspolitiska insatser.

Pontus Braunerhjelm, forskningsledare Entreprenörskapsforum, professor KTH

Johan Eklund, vd Entreprenörskapsforum, professor vid Blekinge Tekniska Högskola

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer