ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Del 4: Glesbygden behöver frihet

  • Bruksbygderna tömdes på 1970- och 80-talen.. Foto: Jan Jörnmark
  • ...men trenden accelererade efter krisen i början av 90-talet…
  • …i Fredriksberg mötte jag ett spökområde… Foto: unknown
  • …folkhemmet var bevarat i källarna… Foto: unknown
  • …i Björnhammar hade spikfabriken rationaliserat hårt…
  • …innan den statliga konkursen…
  • …men det var vackert därinne…
  • …Hästhagen var legendariskt… Foto: unknown
  • …softgun krigen pågick hela helgerna… Foto: unknown
  • …då blev badkaren likkistor på omstridda gravplatser. Foto: unknown

Det är uppenbart att Sverige behöver en förnyad glesbygdspolitik. Tvärtemot alla krav på att de ska fylla i blanketter för att få mer pengar från storebröderna i Bryssel eller Stockholm finns lösningen i att vidga det kommunala handlingsutrymmet, skriver Jan Jörnmark, i den sista delen av 4.

Den svenska glesbygden befinner sig ända sedan slutet av 1950-talet i en omstruktureringskris av samma typ som i stenkolsdistrikten i Wales eller Ruhrområdet, där de sista gruvorna nyligen lades ned. Den enda skillnaden är att det i Sverige handlar om en mycket större del av landet. Kommuner som täcker nästan halva ytan har de senaste sextio åren tappat mer än en tredjedel av sin befolkning, vilket förklarar varför Fredrik Reinfeldt häromåret kunde se så stora tomma ytor från flygplansfönstret. Statsministerns tro att omvandlingen skulle kunna stoppas genom invandring av hundratusentals människor till landets mest resurssvaga områden var också typisk för det ostrukturerade förhållningssätt som alltid funnits till den här omstruktureringen i Sverige. 

För mer än hälften av landets kommuner har omställningen inneburit att befolkningen har fallit i ett halvsekel, samtidigt som medelåldern stigit när den yngre arbetskraften dragits mot utbildningsmöjligheterna och arbetsmarknaderna i städerna.  ”Glesbygdsproblematiken” har debatterats sedan mitten av 1960-talet men eftersom den internationella konkurrensen och teknikutvecklingen inte påverkas av svenska utredningar har resultaten lyst med sin frånvaro. Istället har vi fått se en slumpmässig och dyr glesbygdspolitik, som vid olika tillfällen blandats ihop med kapitalmarknadsregleringar, bostadspolitik och den så kallade innovations- och tillväxtpolitiken. 

För några år sedan föddes också förhoppningen att den internationella migrationen skulle lösa problematiken, genom en inflyttning av kompetent vårdpersonal som skulle klara det arbetskraftsbehov som uppstått i takt med glesbygdsbefolkningens åldrande. ”Lösningen” led av ett flertal problem som snabbt visat sig och förvärrat den struktursvaga situationen. Allra märkligast är att ingen ställde sig frågan om varför kvalificerade människor från andra delar av världen skulle stanna i landsändar som yngre svenskar sedan länge lämnat.  

Den utsatta positionen har därför förvärrats den senaste tiden. För snart tio år sedan ökade inflödet av flyktingar men under 2015–2016 ökade det trycket drastiskt. Skärskådar man de tjugo kommuner som hanterat störst flyktingvolym de sista åren såg situationen redan tidigare allvarlig ut där. De hade alla förlorat befolkning sedan början av 1990-talet. De konfronterades redan då med en vikande sysselsättning och en växande andel pensionärer.  

Tron att flyktingmottagandet skulle förändra bilden genom att skapa arbetskraft till det vårdbehov som finns för den äldre befolkningen var inte ens naiv. Hur det skulle kunnat genomföras med hjälp av människor utan språkkunskaper och utbildning var bara en av många obesvarade frågor. En annan aspekt man underskattade var inflödet av nya barn till skolorna. I början av 2000-talet hade i regel en skolklass med 30 elever i struktursvaga kommuner två barn med helt utländsk bakgrund. Idag ligger den siffran på cirka sju barn, vilket innebär att kraven på skolan och språkundervisning växt radikalt. 

Den utsatta situationen har blivit än värre när fenomen som påminner om den amerikanska ”white flight” blivit vanligare i utsatta glesbygder. Det är kombinationen av en ansträngd skolsituation och en svag sysselsättningsutveckling som leder till en fortsatt växande utflyttning av yngre hushåll med svensk bakgrund och en oundviklig urgröpning av skattebasen. Samtidigt fortsätter kraven från de växande andelarna äldre och nyanlända att öka. Bengtsfors och Filipstad blev under sensommaren uppmärksammade för sådana ”utmaningar” men de har ett hundratal olycksbröder. I kommuner av den här typen fanns det i början av 2000-talet fortfarande betydligt fler etniskt svenska barn och vuxna i 30-årsåldern som det fanns pensionärer. Idag är andelen pensionärer däremot större än de båda yngre grupperna, samtidigt som barn med helt utländsk bakgrund också fördubblats.

Problemen är akuta och kan bara lösas om man erkänner att omställningen är strukturell och därför inte kan vändas med de medel som använts hittills. Dessa har sedan 1960-talet sett likadana ut i form av glesbygds- och industristöd, vilket skapat en ständigt växande statlig och regional tillväxtbyråkrati. Det har på inget sätt hindrat avfolkningen att fortsätta och i dag är det svårt att hävda att glesbygdens lösning finns vare sig i utbyggd byråkrati eller ökad invandring. Men centraliseringsviljan är stark, vilket nyligen uttrycktes tydligt av en av socialdemokraternas partistyrelseledamöter när hon menade att man borde ”styra de statliga stödpengarna lite mer. Men det vill inte kommunala eller regionala företrädare. Det kommunala självstyret är tydligen väldigt viktigt och jag kan tycka lite sisådär om det måste jag ärligt säga.” På frågan om kommunerna borde sluta gnälla svarade hon: ”Jag tycker att de måste skärpa till sig.” 

En lösning som däremot prövats i mycket liten grad är förenklingar av de lagsystem som försvårar glesbygdens utveckling. Den planeringsmässiga osäkerheten är ett problem som främst brukar framhållas i storstäder, men svårigheterna är lika stora i hela landet. Kombinationer av strandskydd och svagt definierade ”riksintressen” gör att glesbygdskommunerna saknar möjlighet att utveckla sina mest attraktiva delar. Under det senaste året har problemet blivit akut inom gruvnäringen, där beviljandet av brytningstillstånd blivit allt svårare. Problemet med industrisatsningarna i Lysekil kan också framhållas. 

Det är uppenbart att Sverige behöver en förnyad glesbygdspolitik. Tvärtemot alla krav på att de ska ”skärpa sig” eller fylla i blanketter för att få mer pengar från storebröderna i Bryssel eller Stockholm finns lösningen sannolikt i möjligheterna att vidga det kommunala handlingsutrymmet, för att avlägsna den döda hand som lagts över delar av dem och göra det möjligt att utveckla nya näringar. Men precis som när det gäller behovet av en ny storstadspolitik är det drag som går tvärs emot den utveckling som pågår nu. I värsta fall är det därför i de gamla industribygderna vi kommer att se Sveriges verkliga varianter av Detroits förfall.

Jan Jörnmark, ekonomhistoriker och författare

 

Läs del 1 i Jan Jörnmarks serie här. 

Läs del 2. 

Läs del 3. 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer