1515

Del 3: Stockholm stad i världen

Den enorma tätheten av kompetens, hög företagsamhet och nyskapande av arbetstillfällen som centreras till Stockholm kan bara beskrivas som unikt i svensk ekonomisk historia, skriver Jan Jörnmark.

Stockholm är i snabb förändring…
Stockholm är i snabb förändring…Foto:Jan Jörnmark
…hotell Continental försvann häromåret…
…hotell Continental försvann häromåret…
…antalet hotellrum har fördubblats på några decennier…
…på Kungsholmen revs ett av stans störts kontorshus…
…Ute på Lidingö är AGA borta…
…styrelserummet i förfall…
…Vattenfall i Vällingby har blivit lägenheter…
…slakthuset i omvandling…
…liksom Beckers på Liljeholmen…
…gasverket blir till och med en ny stadsdel.
…gasverket blir till och med en ny stadsdel.

Urbaniseringen var under 1990- och 2000-talet drivande i tillväxten på ett helt nytt sätt. Avfolkningen av landsbygden har pågått hela efterkrigstiden, men städernas roll var länge otydlig. Redan under 1950-talet bromsade stadstillväxten in. Orsaken var enkel: hyresregleringen fick centrum att krympa ihop och istället blev det bilismen och förorternas villaområden som växte tillsammans. 

Men under 1980-talet lades alltfler industrier i kanten av cityområdena ned samtidigt som de äldre hamnområdena också blev stående tomma. Parallellt med det avreglerades kapitalmarknaden. Det gjorde att den attraktivitet som fanns i de centrala städerna åter kunde prissättas. Återskapandet av staden kom snabbt och samtidigt som digitaliseringen bröt igenom på bred front. Efter krisen i början av 1990-talet sköt utvecklingen i framför allt Stockholm fart. Den mest påtagliga skillnaden mot de båda andra svenska storstäderna är hur väl den centrala staden hävdat sig i Stockholm. Ingen annan stadsregion har sett samma ökningar av sysselsättningen, inkomsterna och utbildningsnivåerna. 

Stockholms växande roll innebar att effekterna av digitaliseringen och det ökade innovationstempot i finans, kommunikations- och medieindustrierna främst gynnat huvudstaden. De flesta av de nya företag som blev globala succéer hade sina ursprung i de kluster som började växa kring Stenhammar och Stenbeck. I nya led av den digitala branschevolutionen kom sedan ”musikunder” och ”spelunder”, vilket blivit en del av en svensk framgångsmytologi.

Det som växt i Stockholmsregionen är en ny typ av arbetsmarknad som sedan 1990-talskrisen har ökat med nästan en kvarts miljon arbetstillfällen. Den allra starkaste tillväxten har skett i den privata tjänstesektorn där nu en tredjedel av alla jobb finns. Den överlägset största enskilda arbetskategorin i staden är i dag den otydligt kategoriserade ”övrig uppdragsverksamhet”, som haft en årlig tillväxt på nästan fem procent. Det som växt fram är nya specialiserade kompetenser, som ofta bara finns i huvudstaden. Den är en arbetskraft med starka internationella kontakter och en central del för att förklara landets starka ökning av tjänsteexporten. Ett påtagligt drag är att den del av befolkningen som har absolut högst utbildning koncentrerats till kommunerna i direkt anslutningen till Stockholm. År 2017 fanns det mer än en halv miljon eftergymnasialt utbildade personer i det närmaste området kring huvudstaden. Koncentrationen av högutbildade var då 1.100 personer per kvadratkilometer. Så sent som 1985 hade den siffran inte ens nått upp till 200 personer/kvadratkilometer. 

Den enorma tätheten av kompetens, hög företagsamhet och nyskapande av arbetstillfällen kan bara beskrivas som unikt i svensk ekonomisk historia. Det är uppenbart en av de absolut viktigaste komponenterna i den återhämtning som skedde från det ekonomiska bottenläge landet befann sig i kring 1992–1993. Förståelsen för sådana urbana återhämtningar kommer från Jane Jacobs och nobelpristagaren Robert Lucas. De använder begreppet ”Jacobsexternaliteter” för att beskriva de fördelar ett tätt stadsrum har: det bildar en djup och stark marknad för företagsamhet och utvecklingen av nya specialiseringar. Det ger också en automatisk fördel för de som befinner sig i det, genom att skapa närhet till en oerhörd bredd av kompetenser, vilket är nödvändigt i samband med spjutspetsföretagande. Det är den närheten som lyfts fram när mingel, kaféer och andra sociala sammanhang i städer betonats: det finns helt enkelt större chanser att träffa på de människor som kan lösa de problem man själv konfronteras med i en tät stad. Till det kommer rena stordriftsfördelar när fler invånare använder en delad infrastruktur.

Men eftersom hela den nyurbana tillväxten var spontan saknas ett nyckelelement för uthålligheten. Lagstiftningen är inte avsedd att hantera växande storstäder, och plansystemet är så trögt att starten på ett normalt byggprojekt i ett attraktivt läge blir minst sex till åtta år. Det leder till ökade kostnader och begränsad konkurrens. Följden blir att bostadsbyggandet hålls tillbaka och att nyproduktionshyrorna stiger. Produktionen av bostadsrätter har dessutom försvårats av de begränsningar som skapats på kapitalmarknaden efter 2010. Ändå har regleringarna inte begränsat prisutvecklingen i någon högre grad, för storstadsattraktiviteten finns kvar samtidigt som befolkningstrycket fortsatt öka. Istället har det skapats en generationsproblematik mellan de som hann och inte hann in på marknaden före regleringarna. 

Men situationen i landets tre storstäder är inte problemfri. I Stockholm, som är den viktigaste av den, har tillväxten dämpats efter introduktionen av regleringarna. De andra två lyckades aldrig med den förändring som Stockholm gjorde och i Malmö beskrivs situationen ofta som krisartad. Det innebär att två städer som borde ha goda förutsättningar att bidra till hela landets utveckling blivit stora mottagare av skatteutjämningsbidrag. Centerpartiets näringspolitiska talesperson kommenterade nyligen situationen: ”För mig är det uppenbart att någonting är fel. Å ena sidan finns det glesbygdskommuner som har svårt att upprätthålla service och betala sina räkningar, å andra sidan finns det storstadskommuner med helt andra förutsättningar som tar den största delen av kakan och spenderar pengar på rena fantasiprojekt.”

Inte minst i ljuset av de neddragningar som glesbygdskommunerna nu akut står inför finns det ett akut ansvar att hantera den motsägelsefulla situationen. De större städernas problem kräver en nationell politik som löser upp knutarna kring bostadsbyggandet och planeringen, men också de ännu svårare låsningar som finns runt de utsatta miljonprogramsområdena. Dessa belastas nu allt hårdare både av regleringarna på bostadsmarknaden och den okontrollerade interna migrationen. Men det kräver i så fall att svenska politiker för första gången någonsin förmår formulera en sammanhållen urban politik. Alternativet till det är en stagnation och ökade motsättningar av en typ vi aldrig sett tidigare.

Jan Jörnmark, ekonomhistoriker och författare

 

Läs del 1 i Jan Jörnmarks serie här. 

Läs del 2 i Jan Jörnmarks serie här. 

Läs del 4 i Jan Jörnmarks serie här. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?