På nyåret 2020 befinner sig Sverige i kris. Landet är sedan sex decennier kluvet i en strukturomvandlingsprocess som vi visat en uppseendeväckande oförmåga att möta. Rötterna finns i globaliseringen och digitaliseringen som skapat globala pris- och räntenivåer som det inte går att avvika från i någon större utsträckning, vilket Stefan Ingves fått uppleva när hans prognoser oavbrutet avvikit från det realt möjliga. Den här förändringsprocessen har sedan mycket länge kluvit Sverige och hela västvärlden. Storstäder har gynnats, samtidigt som traditionella gruv- och industribygder fallit ned i stagnation som de sista åren hotar att gå över i akut kris, när migrationen skapat ytterst svårbemästrade problem. Parallellt med det har de sociala och ekonomiska skillnaderna ökat även i de gynnade områdena.
Sverige drogs in i efterkrigsexpansionen på mycket fördelaktiga villkor. Bergslagen, Småland och Norrland var fulla av industribygder som blomstrade upp under 1950-talet när världsmarknaden öppnades, men sedan nästan lika snabbt fick problem. Då märktes även de begränsningar de kvarhängande krigstidsregleringarna skapade. Kapitalmarknadsregleringen ledde till att företagen inte kunde mobilisera de resurser som behövdes för att klara den ökade konkurrensen. Den reglerade bostadsmarknaden gjorde anpassningen ännu besvärligare genom att försvåra den regionala omställningen. Framförallt drabbades storstäderna, där hyresregleringen ledde till fallande befolkningar och förfall. Följden blev i början av 1970-talet alltfler branschkriser, vilket ledde till subventionsrullning, ökad inflation och krav på förstatliganden och löntagarfonder för att klara investeringsbehovet.
Men förlamningen hade också skapat oförutsedda möjligheter. Eftersom regleringarna hade försatt börsen och fastighetsmarknaden i ett törnrosa-tillstånd fanns det obegränsade mängder av undervärderade tillgångar. Det öppnade utrymme för en snabbt växande mängd nya finansgrupper under 1970- och 80-talen, med namn som Erik Penser, Anders Wall, Robert Weil och Hans Thulin i spetsen. De hade som specialitet att köpa, förädla och sälja gamla bolag med svaga ägarbilder eller fastigheter. Fastigheterna hade fördelen att kräva relativt lite kapital samtidigt som de var gynnade av det statliga lånesystemet och skattelagstiftningen.
De avgörande åren var 1978 till 1983, som blev centrala för att skapa det moderna Sverige. Mellan de åren ökade den årliga börsomsättningen från 2 till 76 miljarder kronor. En liknande utveckling har aldrig skett vare sig före eller senare. Orsaken till kapitalmarknadsexplosionen låg i de stora statliga budgetunderskotten, som skapade en enorm likviditet i samhället. Räntesubventioner och allemansfonder gjorde sedan att den långa börsuppgången spreds till breda lager av befolkningen. Trots devalveringar och inflation uppfattades den högkonjunktur som drevs av kapitalmarknadsexpansionen som en befrielse jämfört med den stagnation som föregått den.
I börsyran som följde var utrymmet för affärer oändligt. Regleringarna hade bromsat nyinvesteringar, men också skyddat det gamla näringslivet. Där finns också skillnaden mellan internationaliseringen och den globalisering som slog igenom på allvar under 1990-talet: den ökade handeln byggde inledningsvis på nationella företag med ”egna” hemmamarknader. Så länge kapitalmarknaderna var reglerade befann sig sedan de alltmer internationaliserade företagen i nationella kokonger, där de krävde subventioner, stöd och handelsbegränsningar, vilket bara kunde göra problemen värre. Företagens finansierings- och kompetensbehov kunde inte längre lösas i avspärrade nationella sammanhang. Det var nödvändigt att slå sönder strukturen för att rädda den.
Kapitalmarknadsexplosionen blev starten för en snabb process av skapande förstörelse. Buden och fusionerna innebar att det inte fanns några skyddade företag längre, även om valutaregleringen en tid reserverade spekulations- och omstruktureringsmarknaderna för svenskar. Samtidigt gjorde digitaliseringen att marknaderna fungerade bättre när helt nya instrument växte fram. I Sverige var Optionsmäklarnas genombrott 1985 lika viktigt som inledningen på teknikutvecklingen i telekom och media vid samma tid. Digitaliseringen av kapitalmarknader, telekom och media var de första delarna av en serie snabba branschomvandlingar som under de nästföljande decennierna skulle skapa en nästan sömlös helhet av globala marknader och företag.
Under 1970-talet fattades de viktiga ekonomiska besluten fortfarande på platser som Västerås, Sundsvall och Karlskoga. De nya finansgrupperna hade också ofta sina ursprung i olika delar av landet, som Göteborg eller Skåne. Stockholm sågs däremot mest som ett centrum för den statliga byråkratin och åldrande finanssläkter. De expansiva kapitalmarknaderna och mediebranscherna ändrade allt. Från och med början av 1980-talet graviterade beslutsfattande och marknader mycket snabbt mot Stockholm.
Olof Stenhammar och Jan Stenbeck hade avgörande betydelse genom att kraftigt öka takten i utvecklingen och till och med göra Sverige ledande i det digitala tekniksprånget. De blev dessutom symboler för den nya urbana generation av affärsmän som markerade städernas återfödelse som marknads- och mötesplatser. Det skapade den estetik av nya förmögenheter och coolness som präglade bilden av decenniet.
Krisen som följde på börsfesten under första halvan av 1990-talet blev unikt snabb och stark. Orsaken till det låg i att vi var kvar tio år längre i devalveringsekonomin än andra europeiska länder, samtidigt som vi gått in i en fas av snabb teknikutveckling. Decennierna sedan dess har fortsatt att präglas av vår dubbla näringsstruktur: långt mer än halva landet är en struktursvag bruks- och glesbygd, medan enstaka storstäder kunnat växa mycket snabbt i den globaliserade ekonomin. Oförmågan att se konstruktivt på den här motsättningen har de senaste decennierna växt till landets viktigaste ekonomiska, sociala och politiska problem.
Jan Jörnmark, ekonomhistoriker och författare
