Annons

Debatt: Ytterkantspartierna inte mogna för regeringsarbete

I dagens politiska debatt används ytterkantspartiernas historiska rötter som argument för att ifrågasätta deras trovärdighet. Bakom argumenten ligger oftast taktiska överväganden med syfte att försvåra för politiska motståndare att få ihop tillräckligt med mandat för ett trovärdigt regeringsunderlag, skriver författaren Hans-Olof Karlsson.

Det kan därför finnas anledning att frigöra sig från det politiska spelet och granska hur ytterkantspartierna valt att hantera sina historiska arv. Ingen kan väl då förneka att SD respektive V har tydliga rötter tillbaka till de två politiska ideologier som i modern tid har inneburit mest lidande för mänskligheten, å ena sidan nazismen/fascismen och å andra sidan kommunismen. 

För partier med så belastande historia finns det två vägar att välja för att rädda ett långsiktigt politiskt förtroende. Den framgångsrika, men påfrestande, vägen är att ge oberoende personer med trovärdighet och integritet i uppgift att skriva en vitbok om partiets historia. Det krävs då att dessa personer får full tillgång till all dokumentation som partiet har i sina arkiv, inkluderande protokoll, korrespondens, rapporter och utredningar. Dessutom skall författarna ges tillfälle att intervjua alla nu levande nyckelpersoner inom partiet, med instruktionen från partiet att de skall lämna den fullständiga sanningen. De som vägrar medverka till detta förlorar sitt medlemskap i partiet. Författarnas slutliga rapport skall sedan i sin helhet offentliggöras. 

Syftet med detta är naturligtvis att en gång för alla rensa ut alla skelett i garderoberna och att inte lämna något utrymme för granskande journalister att hitta ytterliga belastande uppgifter.

Tyvärr har inget av de båda ytterkantspartierna valt att följa den vägen. V publicerade år 1992 en ansats till vitbok om partiets internationella förbindelser under titeln ”Lik i garderoben?”. Den uppfyllde knappast något av ovanstående kriterier och väckte fler frågor än den besvarade.

Istället har man valt en kortsiktigt enklare strategi som bygger på förhoppningen att människor med tiden glömmer och att undervisningen i modern historia under många decennier har varit undermålig i våra skolor. Den strategin har de båda partierna genomfört med en taktik som bygger på fyra huvudpunkter:

Byt namn. Det enklaste sättet att fjärma sig från historien är att byta namn. V har valt att stryka kommunismen och istället betona var man befinner sig på höger/vänsterskalan. SD har valt en ändå säkrare väg genom att i namnet betona att man vördar sitt fosterland och att man är för demokrati. I båda fallen är det namn som för tankarna bort från de historiska arven.

Utse partiledare med karaktärer som är så långt ifrån arvet som möjligt. Gärna kvinnor som av tradition inte förknippas med historien. Här har V varit särskilt framgångsrika med Gudrun Schyman och Nooshi Dadgostar. I brist på lämpliga kvinnor har båda partierna dessutom valt analytiska, sansade män fria från demagogiska uttryckssätt. Både Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson har blivit populärare än sina partier. Här har taktiken verkligen lyckats.

Fila bort alla delar i partiprogrammet som för tankar till historien. Målen för partierna har inte ändrats nämnvärt, men vägen dit är förändrad och man tillför nya mer, för samtiden, acceptabla motiveringar. Samtidigt breddas ambitionerna till ett flertal politiska områden, för att kunna attrahera nya väljargrupper.

Sparka ut de medlemmar som inte förstår att gamla sanningar inte längre gäller. Här har ytterkantspartierna till vänster en lång tradition av att föröka sig genom delning, där åsiktsskillnaderna varit svåra att förstå för oinvigda. Under senare år har SD varit mycket aktiva med att göra sig av med medlemmar som inte förstår den nya tidens krav. Man har bl.a. sparkat hela sitt ungdomsförbund.

Har då denna välplanerade och konsekvent genomförda strategi verkligen inneburit att de båda partiernas medlemmar har tagit avstånd från det gamla arvet. Det kan man frestas att tro vad gäller huvuddelen av sympatisörerna, men sociala medier talar ett annat språk. När Fidel Castro dog fylldes nätet av kommentarer från partimedlemmar inom V som beklagade att ”Vår tids störste statsman” hade gått ur tiden. För varje gång som media berättar om härjningar av gängkriminella så fylls de delar av nätet som ligger nära SD med rasistiska kommentarer.

Min erfarenhet är att bestående och genomgripande förändringar av kulturen i alla organisationer och partier kräver betydligt mer djupgående åtgärder än de V och SD har vågat genomföra. Här kan övriga partier hjälpa till genom att föra en ständig dialog med dessa partier och söka samarbete i de områden där detta är möjligt. Däremot visar SD:s stora framgångar tydligt att en isolering av ytterkantspartierna inte är en fruktbar väg.

Hanteringen av det historiska arvet gör det alldeles tydligt att varken V eller SD ännu är mogna för att ingå i en regering. Båda partierna har fortfarande en tung hemläxa att göra innan det kan bli aktuellt. Ett avgörande steg vore om något av partierna vågade starta ett seriöst arbete med en vitbok. Förvisso en plågsam process, men nödvändig. Det finns inga genvägar om man vill bygga ett långsiktigt förtroende.

 

Hans-Olof Karlsson

Under drygt 30 år informationsansvarig inom offentliga sektorn och privat näringsliv. Bl.a. informationsdirektör på NCC 1989 - 2006. Gästprofessor inom Media och kommunikation på Örebro Universitet 2006-2008. Författare till boken ”När kommunikationen avgör”. Nu pensionär.  

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera