För någon månad sedan utkom juridikprofessor H G Axberger med sin bok ”Statsministermordet ” som är en genomgång av den 34 år långa utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Axberger påvisar den fullständigt kaosartade process Palmeutredningen hela tiden var. Coronakommissionen kom också för ett tag sedan med sitt slutbetänkande om hanteringen av covid-19 pandemin med allvarlig kritik mot såväl regering, Folkhälsomyndigheten som regioner. Sedan dess har flera andra saker hänt; passkaoset och kaoset på Arlanda har exploderat, polisens kritiserade hantering av kravellerna i samband med Rasmus Paludans provocerande koranbränning, det fortsatta extrema antalet dödsskjutningar, den uppenbarligen oförberedda Turkietreaktionen på Sveriges Natoansökan
Vi kan också påminna oss om hanteringen av Estoniakatastrofen 1994, Tsunamikatastrofen 2004, den omfattande skogsbranden i Mellansverige 2014, Transportstyrelsens IT-skandal 2017. Alla dessa extremt allvarliga händelser har hanterats på ett oplanerat och amatörmässigt sätt av så väl regeringar som myndigheter. Man måste fråga sig varför Sverige verkar ha en exceptionell oförmåga att hantera allvarliga kriser och framför allt varför aldrig någon hålls ansvarig för den misslyckade hanteringen? Ett undantag är olika finansiella kriser som oftast har hanterats på ett bra och kraftfullt sätt.
Som Coronakommissionen framhåller har Sverige drivit decentraliseringen för långt när det gäller hur statens och samhällets makt utövas i samband med civila kriser med f n 11 departement med 22 ministrar, 21 regioner och 341 myndigheter, vilket har gjort att regeringen inte har greppet om landet när det uppstår kriser då det kan behövas ett centraliserat beslutsfattande av regeringen. Jämför Finland som har 12 ministerier med 19 ministrar, 6 regioner och 57 myndigheter. Uppenbarligen finns det konstitutionella brister i Sverige som måste rättas till så att regeringen vid behov kan få samma mandat och makt när det gäller civila kriser som i en traditionell krigssituation.
Det som jag upplever som det allvarligaste problemet är bristen på ansvarstagande. Den extremt decentraliserade svenska samhällsmodellen med delat ansvar leder till att ingen har ett samlat ansvar utan alla organ kan alltid skylla på någon annan; det är kommunernas fel, nej det är regionernas fel, nej regeringen gav otydliga direktiv etc.
Enligt min uppfattning finns det två sorters ansvar, ett formellt juridiskt och ett moraliskt. Utan tvekan borde det vara angeläget att se om de konstitutionella brister som sannolikt föreligger när det gäller att utkräva formellt ansvar rättas till. Att ett tydligare tjänstemannaansvar borde finnas är min uppfattning.
Dilemmat med den svenska decentraliserade modellen med rågång mellan regering och självständiga myndigheter är att den inte fungerar som tänkt på grund av den tilltagande politisering som skett vid utseendet av myndighetschefer.
Med drygt 340 myndigheter har regeringens utnämningsmakt stor påverkan på samhällets funktionssätt. Sannolikt finns det för många myndigheter vilket i sig skapar problem. En tilltagande politisering innebär att regeringen ofta utser myndighetschefer som har politisk erfarenhet men inte tillräcklig erfarenhet av det område man är satt att chefa över. Många myndighetschefer är inte tillräckligt erfarna och kompetenta för sina uppdrag, vilket har lett till ett medelmåttornas paradis. Detta leder i sin tur till en brist på självständighet och kraft att fatta svåra beslut. Om man inte är tillräckligt kompetent så är risken stor att man som chef duckar obehagliga frågor, att man blir alltför dominerad av media samt att det också finns risk för att det uppstår ett kamaraderi mellan den politiska makten, regeringen och enskilda myndighetschefer, vilket riskerar att urholka kravet på kompetens och oförvitlighet och urholkar rågången som ska råda mellan regering och självständiga myndigheter. Detta är ett allvarligt problem och innebär att den svenska modellen inte fungerar som tänkt.
Reaktionen från regering och Folkhälsomyndigheten på Coronakommissionens rapporter är också exempel på bristen på ödmjukhet och vilja att ta ansvar och att erkänna misstag eller fel som begåtts. Inga fel har begåtts av regeringen enligt socialministern eller av Folkhälsomyndigheten enligt dess företrädare trots att en kompetent och självständig Coronakommission har påvisat allvarliga fel och brister. Vad är vitsen för regeringen att tillsätta olika kommissioner om man inte är villig att ta till sig dessa kommissioners slutsatser.
Bristen på ansvarstagande inom det offentliga är en allvarlig svaghet i den svenska samhällsmodellen vilket är en konsekvens av medelmåttornas paradis. Om regeringsföreträdare och myndighetschefer saknar kompetens och erfarenhet och politiseringen leder till brist på självständighet och integritet så är det naturligt att den politiska makten blir ovillig att acceptera ett striktare ansvar. Socialdemokratin har alltid ansett att den politiska makten ska vara överordnad allt annat. Allt ska bestämmas i allmänna val. Man har varit motståndare till en författningsdomstol och lagprövningsrätten och ett striktare tjänstemannaansvar. Rättssäkerhet för den enskilde har inte legat högt uppe på socialdemokratins dagordning. Man kan nästan få en känsla av att man inte har velat åtgärda de konstitutionella bristerna eftersom det skulle skapa ett tydligt regeringsansvar, vilket gör att man formellt kan hållas ansvarig. Den nuvarande förvaltningsmässiga röran när det gäller krishantering gör att ingen inkl regeringen fullt ut kan hållas ansvarig.
Förutom det formella ansvaret finns det också en klar brist på moraliskt ansvar. Är man chef för en verksamhet som av olika skäl inte klarar av sitt uppdrag kan det finnas anledning för den högste chefen att lämna sitt uppdrag även om hen inte har gjort något formellt fel men som en markering att högste chefen alltid måste ta det yttersta ansvaret. Kan inte påminna mig att detta har skett någon gång i modern tid.
Sverige måste skärpa sig och se till att vårt land på ett planerat och professionellt sätt kan hantera kriser. Det måste till konstitutionella förändringar, striktare tjänstemannaansvar, minskad politisering när det gäller utnämningsmakten och större respekt för integritet, kompetens, erfarenhet och ledaregenskaper.
Gabriel Urwitz
Ordf AB Segulah
