1515
Annons

Debatt: Vem tar egentligen ansvar i Sverige

Sverige måste skärpa sig och se till att kunna hantera kriser på riktigt. Striktare tjänstemannaansvar, större respekt för integritet, kompetens, erfarenhet och ledaregenskaper listar näringslivsprofilen Gabriel Urwitz som exempel på åtgärder.

Foto:Jesper Frisk

För någon månad sedan utkom juridikprofessor H G Axberger med sin bok ”Statsministermordet ” som är en genomgång av den 34 år långa utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Axberger påvisar den fullständigt kaosartade process Palmeutredningen hela tiden var. Coronakommissionen kom också för ett tag sedan med sitt slutbetänkande om hanteringen av covid-19 pandemin med allvarlig kritik mot såväl regering, Folkhälsomyndigheten som regioner. Sedan dess har flera andra saker hänt; passkaoset och kaoset på Arlanda har exploderat, polisens kritiserade hantering av kravellerna i samband med Rasmus Paludans provocerande koranbränning, det fortsatta extrema antalet dödsskjutningar, den uppenbarligen oförberedda Turkietreaktionen på Sveriges Natoansökan

Vi kan också påminna oss om hanteringen av Estoniakatastrofen 1994, Tsunamikatastrofen 2004, den omfattande skogsbranden i Mellansverige 2014, Transportstyrelsens IT-skandal 2017. Alla dessa extremt allvarliga händelser har hanterats på ett oplanerat och amatörmässigt sätt av så väl regeringar som myndigheter. Man måste fråga sig varför Sverige verkar ha en exceptionell oförmåga att hantera allvarliga kriser och framför allt varför aldrig någon hålls ansvarig för den misslyckade hanteringen?  Ett undantag är olika finansiella kriser som oftast har hanterats på ett bra och kraftfullt sätt.

Som Coronakommissionen framhåller har Sverige drivit decentraliseringen för långt när det gäller hur statens och samhällets makt utövas i samband med civila kriser med f n 11 departement med 22 ministrar, 21 regioner och 341 myndigheter, vilket har gjort att regeringen inte har greppet om landet när det uppstår kriser då det kan behövas ett centraliserat beslutsfattande av regeringen. Jämför Finland som har 12 ministerier med 19 ministrar, 6 regioner och 57 myndigheter. Uppenbarligen finns det konstitutionella brister i Sverige som måste rättas till så att regeringen vid behov kan få samma mandat och makt när det gäller civila kriser som i en traditionell krigssituation. 

Det som jag upplever som det allvarligaste problemet är bristen på ansvarstagande. Den extremt decentraliserade svenska samhällsmodellen med delat ansvar leder till att ingen har ett samlat ansvar utan alla organ kan alltid skylla på någon annan; det är kommunernas fel, nej det är regionernas fel, nej regeringen gav otydliga direktiv etc.

Enligt min uppfattning finns det två sorters ansvar, ett formellt juridiskt och ett moraliskt. Utan tvekan borde det vara angeläget att se om de konstitutionella brister som sannolikt föreligger när det gäller att utkräva formellt ansvar rättas till. Att ett tydligare tjänstemannaansvar borde finnas är min uppfattning.

Dilemmat med den svenska decentraliserade modellen med rågång mellan regering och självständiga myndigheter är att den inte fungerar som tänkt på grund av den tilltagande politisering som skett vid utseendet av myndighetschefer.

Med drygt 340 myndigheter har regeringens utnämningsmakt stor påverkan på samhällets funktionssätt. Sannolikt finns det för många myndigheter vilket i sig skapar problem. En tilltagande politisering innebär att regeringen ofta utser myndighetschefer som har politisk erfarenhet men inte tillräcklig erfarenhet av det område man är satt att chefa över. Många myndighetschefer är inte tillräckligt erfarna och kompetenta för sina uppdrag, vilket har lett till ett medelmåttornas paradis. Detta leder i sin tur till en brist på självständighet och kraft att fatta svåra beslut. Om man inte är tillräckligt kompetent så är risken stor att man som chef duckar obehagliga frågor, att man blir alltför dominerad av media samt att det också finns risk för att det uppstår ett kamaraderi mellan den politiska makten, regeringen och enskilda myndighetschefer, vilket riskerar att urholka kravet på kompetens och oförvitlighet och urholkar rågången som ska råda mellan regering och självständiga myndigheter. Detta är ett allvarligt problem och innebär att den svenska modellen inte fungerar som tänkt.

Reaktionen från regering och Folkhälsomyndigheten på Coronakommissionens rapporter är också exempel på bristen på ödmjukhet och vilja att ta ansvar och att erkänna misstag eller fel som begåtts. Inga fel har begåtts av regeringen enligt socialministern eller av Folkhälsomyndigheten enligt dess företrädare trots att en kompetent och självständig Coronakommission har påvisat allvarliga fel och brister. Vad är vitsen för regeringen att tillsätta olika kommissioner om man inte är villig att ta till sig dessa kommissioners slutsatser.

Bristen på ansvarstagande inom det offentliga är en allvarlig svaghet i den svenska samhällsmodellen vilket är en konsekvens av medelmåttornas paradis. Om regeringsföreträdare och myndighetschefer saknar kompetens och erfarenhet och politiseringen leder till brist på självständighet och integritet så är det naturligt att den politiska makten blir ovillig att acceptera ett striktare ansvar. Socialdemokratin har alltid ansett att den politiska makten ska vara överordnad allt annat. Allt ska bestämmas i allmänna val. Man har varit motståndare till en författningsdomstol och lagprövningsrätten och ett striktare tjänstemannaansvar. Rättssäkerhet för den enskilde har inte legat högt uppe på socialdemokratins dagordning. Man kan nästan få en känsla av att man inte har velat åtgärda de konstitutionella bristerna eftersom det skulle skapa ett tydligt regeringsansvar, vilket gör att man formellt kan hållas ansvarig. Den nuvarande förvaltningsmässiga röran när det gäller krishantering gör att ingen inkl regeringen fullt ut kan hållas ansvarig.

Förutom det formella ansvaret finns det också en klar brist på moraliskt ansvar. Är man chef för en verksamhet som av olika skäl inte klarar av sitt uppdrag kan det finnas anledning för den högste chefen att lämna sitt uppdrag även om hen inte har gjort något formellt fel men som en markering att högste chefen alltid måste ta det yttersta ansvaret. Kan inte påminna mig att detta har skett någon gång i modern tid.

Sverige måste skärpa sig och se till att vårt land på ett planerat och professionellt sätt kan hantera kriser. Det måste till konstitutionella förändringar, striktare tjänstemannaansvar, minskad politisering när det gäller utnämningsmakten och större respekt för integritet, kompetens, erfarenhet och ledaregenskaper.

Gabriel Urwitz

Ordf AB Segulah

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från WihlborgsAnnons

Wihlborgs inför pris på koldioxidutsläpp

Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).
Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).

Flera svenska företagsjättar har infört ett internt pris på koldioxidutsläpp. Nu hoppar Wihlborgs på tåget. ”Det känns roligt att vi kan driva utvecklingen i vår bransch”, säger miljö- och klimatchefen Staffan Fredlund.

Nu inför fastighetsbolaget Wihlborgs ett internpris på koldioxidutsläpp. Priset sätts till 1000 kronor per ton och kommer inledningsvis att testas vid investeringsbeslut kring renoveringar och hyresgästanpassningar. 

– Det här är en nyckel för att omsätta klimatpåverkan till ett finansiellt värde som vi kan använda i kostnadskalkylen. Tanken är att det interna priset ska underlätta för oss att fatta kloka och relevanta beslut, och premiera leverantörer som erbjuder det klimatbästa alternativet när vi genomför upphandlingar, säger Staffan Fredlund, miljö- och klimatchef på Wihlborgs. 

Verktyg för att nå halveringsmål

Genom införandet av internpriset på koldioxid lägger bolaget i en högre växel för att minska utsläppen som sker i samband med byggprojekt, det som räknas som indirekt klimatpåverkan i värdekedjan. 

För att pressa ner klimatpåverkan ytterligare sätter Wihlborgs även upp ett så kallat målgränsvärde vid nybyggnation av kontorsfastigheter. Gränsvärdet ligger på 270 kilo koldioxidekvivalenter per kvadratmeter.

Nyfiken på Wihlborgs klimatarbete? Ta reda på mer här. 

– Vi har liksom branschen i stort haft svårt att mäta och målsätta klimatpåverkan vid byggnation och renoveringar, alltså den del av vår verksamhet som har störst klimatpåverkan, säger Arvid Liepe, ekonomi- och finanschef på Wihlborgs, och fortsätter:

– Internprissättningen och målgränsvärdet hjälper oss att angripa detta. Förhoppningen är att satsningarna ska göra stor skillnad för de totala utsläppen och bidra till att vi uppnår vårt halveringsmål för 2030.

Tar steget – innan det blir ett hygienkrav

Arvid Liepe och Staffan Fredlund hoppas att verktygen kommer att användas brett i organisationen och i både små och stora projekt.

– Vi kommer att testa detta och utvärdera om det styr oss på rätt sätt. Genom att ta steget nu hinner vi också med en lärandeprocess kring intern prissättning innan den här typen av åtgärder blir ett hygienkrav på marknaden. Det känns roligt att vi kan visa ledarskap och driva utvecklingen i vår bransch, säger Staffan Fredlund. 

Om Wihlborgs
Wihlborgs är ett börsnoterat fastighetsbolag som erbjuder kommersiella lokaler till företag och organisationer i Öresundsregionen. Wihlborgs Fastigheter finns i Malmö, Lund, Helsingborg och Köpenhamn. Bolaget är marknadsledande i de tre svenska städerna. 

Läs mer om Wihlborgs fastighetsutveckling

 

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Wihlborgs och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera