1515
Annons

Debatt: Vår solidaritetsförklaring kräver Natomedlemskap

Sverige är sedan några år på väg att förstärka sitt försvar. Vi har också tydligt uttalat stegrande oro över Rysslands revanschistiska politik och fördjupat vårt militära samarbete med Finland och Nato. Men i den situation som nu uppstått är det hög tid för Natomedlemskap, skriver dagens debattörer.  

Foto:Roman Koksarov

Sveriges neutralitetspolitik upphörde med EU-inträdet 1994. I det nya seklet började vi tala öppet om försvar tillsammans med andra, och 2009 tillkom vår solidaritetsförklaring. Men den militära alliansfriheten är fortfarande den doktrin som förkunnas, vilket antyder möjlighet att stå utanför krig mellan två maktblock och frammanar bilden av Sverige som en garant för stabiliteten i Norden. Den världsbilden började raseras för ett kvarts sekel sedan. Då syntes tecken på att den ryska demokratiska utvecklingen kunde misslyckas och att fantomsmärtor av det förlorade sovjetimperiet kunde stegras till revanschistisk utrikespolitik, stödd av förnyad militär upprustning.

De som hävdade att detta kunde hända betecknades som alarmister och kalla krigs-nostalgiker. Med ett stort undantag: i före detta sovjetiska lydstater och delrepubliker. Där insåg man att nu var chansen att gardera sig mot förnyat slaveri och att den enda garantin mot detta var medlemskap i NATO. Det handlade ingalunda, som det hävdas av den ryska regimen och dess medlöpare i väst, om en medveten inringning – de två alliansutvidgningarna vid millennieskiftet kom efter lång tvekan av alliansens medlemsstater. För två nationer, Georgien och Ukraina, blev tvekan för lång. 

Ingen borde vara överraskad över vad som nu händer. Putins uttalande 2005 om Sovjetunionens upplösning som 1900-talets stora geopolitiska katastrof togs inte på allvar. De militära angreppen mot Georgien 2008 och Ukraina 2014 möttes med inga eller halvhjärtade sanktioner och fick avsedd effekt: länderna berövades för överskådlig tid garantin för sin självständighet, Natomedlemskap. 

Vad vi ser nu är ett helt öppet försök att vända utvecklingen – att ”korrigera historiens misstag”, som Putin uttryckt det. Om motivet för val av tidpunkt och Rysslands minst sagt långtgående krav kan vi inte veta säkert. Troligen är det en kombination av egen upplevd styrka, våldsmonopol utåt, lögnmonopol inåt och västs visade splittring, vankelmod och svaghet. 

Kanske också medvetenhet om ökande hot. Men inte om ett militärt angrepp, som den ryska regimen försöker inbilla sina medborgare. Det handlar snarare om på sikt minskande handlingsfrihet att bruka militära medel mot Rysslands grannländer och ökande risk för demokratisk ”smitta” från dem. Bäst att agera ”när stjärnorna står rätt”, för att citera forskningsledaren Gudrun Persson vid FOI.

USA och NATO inser nu att eftergifter bara ökar motståndarens aptit. Hittills har USA, NATO, EU och Finland med en röst framhållit att varje land bestämmer sin egen säkerhetspolitiska linje. Det har även den svenska regeringen gjort. Men genom att samtidigt betona att den svenska allianslösheten står fast säger man i praktiken att det ryska kravet på oss redan är uppfyllt.

Frånsett detta politiska olycksfall i arbetet har Sverige med sin militära verksamhet under de senare åren och med olika försvarsöverenskommelser av Peter Hultqvists märke klart visat att vi till slut har uppfattat förändringarna i den europeiska säkerhetspolitiska miljön, och att vi inser att Sverige utgör en del av västs säkerhetspolitiska system för demokratins försvar. Förstärkningarna till Gotland, vitalt för försvaret av Baltikum bär syn för sägen. 

. Därmed är det dags att göra rent hus med förlegade teorier om allianslösheten som viktig för stabiliteten i det nordeuropeiska området. Vi betraktas av Moskva som tillhöriga fiendelägret.

Varför behövs då ett Natomedlemskap? Om vår strategiska betydelse är så stor, kommer vi då inte att i händelse av kris eller krig få hjälp utifrån? Skillnaderna är främst dessa:  

Det är inte givet att den politiska processen i Nato leder till att Sverige i alla lägen prioriteras framför andra hotade områden

Utan medlemskap har vi mindre möjlighet att påverka hur försvarsoperationer ska ske i vårt närområde. 

Utan medlemskap finns det också en stor risk för politisk röra i en krissituation. Man kan förvänta sig en storm av propaganda från Ryssland och dess medlöpare i en kris och att gamla föreställningar om neutralitet kommer till ytan. Vår solidaritetsförklaring är föga känd bland allmänheten – och kanske inte heller bland politiker eftersom den sällan åberopas. Den innebär att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd ifall något EU-land eller annat nordiskt land skulle angripas. Men eftersom solidaritetsförklaringen är unilateral och Sverige inte är med i NATO:s operativa försvarsplanering finns det många frågetecken som inte enkelt kan redas ut i en krissituation. Som NATO-medlem har vi redan klarat av den diskussionen – och den inrikes debatten – och våra utfästelser finns på pränt och är förankrade.

Alla våra övningar och avtal till trots saknas (med undantag av samverkan med Finland) det som ger stadga åt våra avsikter att försvara oss tillsammans med andra och att ge och ta emot militärt stöd: en gemensam operativ planläggning. Om detta skrev regeringens utredare ambassadör Krister Bringéus i Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57):

Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig undanröjs, och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.

Den stabilitet i Östersjöområdet som åberopas från Natomotståndarnas håll åstadkoms med andra ord just med Natomedlemskap i kombination med fortsatt svensk upprustning  – och tillsammans med Finland, som redan deklarerat en Nato-option.

Den nuvarande situationen kräver skyndsamma beslut om medlemskap. Vi är sent ute; ett medlemsinträde sker inte i en handvändning. Men bättre sent än aldrig. Och genom vårt partnerskap med Nato, anpassning av system, militära samövningar med mera har vi avverkat mycket av den process som tidigare nya medlemmar genomgått. Framför allt skulle en medlemsansökan medföra den förankring som ovan betonats. Om krisen eller kriget skulle komma innan medlemskapet är fullbordat skulle vi ändå vara bättre mentalt rustade att fatta de beslut som vi lovat i vår solidaritetsförklaring.

Claes Arvidsson, författare, journalist 

Frank Belfrage, ambassadör, kab. sekr. 2006–2014

Svante Bergh, generalmajor

Lars Fredén, ambassadör

Lars Grundberg, ambassadör 

Ulf Henricsson, överste 1. graden

Johanne Hildebrandt, krigskorrespondent

Bo Hugemark, överste

Diana Janse, ambassadör (tjl), tankesmedjan Frivärld

Stefan Kristiansson, generalmajor, f d chef MUST

Jan Leijonhielm, Rysslandsexpert

Anders Milton, f d ordf Röda korset, f d Folk & försvar

Johan Molander, ambassadör 

Karlis Neretnieks, generalmajor, fd rektor FHS

Sven-Olof Pettersson, ambassadör

Erik Rossander, generalmajor, f d chef MUST

Henrik Salander, ambassadör

Björn Skala, ambassadör

Katarina Tracz, tankesmedjan Frivärld

Fredrik Vahlquist, ambassadör

Manne Wängborg, ambassadör 

 

 

 


Innehåll från Veriscan SecurityAnnons

Verktygslådan för ett lyckat säkerhetsarbete

Den växande hotbilden har gjort it- och cybersäkerhet till en allt viktigare ledningsfråga. Ett standardiserat säkerhetsarbete enligt ISO/IEC 27000-serien ger transparens, struktur och överblick. Med mjukvaruplattformen vSUITE har alla organisationer nu möjlighet att driva ett systematiskt säkerhetsarbete som skapar tillit hos organisation och ledning. 

– Standarderna i ISO 27000-serien är en förutsättning för ett strukturerat och systematiskt arbete med organisationens it- och cybersäkerhet. Jag brukar också rekommendera våra kunder att utse en CISO, chief information security officer, som är expert på informationssäkerhet och länken mellan organisationen och ledningen, säger Jan Branzell, expert på informationssäkerhet och VD på Veriscan. 

I mer än 20 år har Jan Branzell och hans kollegor på Veriscan hjälpt organisationer i alla storlekar och branscher att utveckla ett systematiskt arbetssätt kring riskbedömning, tillgångar och klassificering av skyddsvärd information enligt den internationella säkerhetsstandarden ISO/IEC 27001.

 Viktigt för tillit och trygghet

Jan Branzell var med och tog fram standarderna och har unik erfarenhet av att arbeta med dem. Nu lanserar Veriscan, via sitt moderbolag vSRC, sitt egenutvecklade mjukvaruverktyg vSUITE som erbjuder nya möjligheter för ett strukturerat säkerhetsarbete enligt standarderna. 

– Det är viktigt för tilliten och tryggheten internt att det finns en klar bild av var man står säkerhetsmässigt, vad man saknar och vart man är på väg. vSuite är en lättanvänd verktygslåda som gör det möjligt för säkerhetsfunktionen att stödja ledning och verksamhet på ett effektivt och transparent sätt. vSUITE kan appliceras av alla organisationer på egen hand. 

I takt med att omvärlden blir mer orolig ökar också cyberhoten mot Sverige. Under vintern och våren har antalet anmälda it-incidenter mot svenska myndigheter och samhällsviktiga verksamheter ökat från 200 till 400-500 i veckan, enligt MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 

Mer och mer en ledningsfråga

Den negativa utvecklingen omfattar i hög grad också näringslivet. Cybersäkerhet har kanske mer än någonsin tidigare blivit en ledningsfråga.

– Idag har alla verksamheter interna och externa krav på informations- och cybersäkerhet. Det gäller såväl regulatoriska krav, till exempel GDPR och NIS-direktivet, som krav från ägarna. Cybersäkerhet handlar lika mycket om att skydda känslig information och samhällsviktiga funktioner, som att förvalta marknadens och ägarnas förtroende, säger Jan Branzell.

Läs mer om Veriscan här 

Om Veriscan

Veriscan har 20 år erfarenhet av informationssäkerhet/cybersäkert i organisationer från 10 till 100 000 anställda och ledningssystemet ISO/IEC 27001. Erfarenheterna har byggts i verktygsplattformen vSUITE där man med enkelhet och transparens kan jobba integrerat med riskhantering, tillgångar och klassning och mäta effekten av säkerhetsarbetet i organisationen. 

 

 

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Veriscan Security och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?