1515
Annons

Debatt: Vår solidaritetsförklaring kräver Natomedlemskap

Sverige är sedan några år på väg att förstärka sitt försvar. Vi har också tydligt uttalat stegrande oro över Rysslands revanschistiska politik och fördjupat vårt militära samarbete med Finland och Nato. Men i den situation som nu uppstått är det hög tid för Natomedlemskap, skriver dagens debattörer.  

Foto:Roman Koksarov

Sveriges neutralitetspolitik upphörde med EU-inträdet 1994. I det nya seklet började vi tala öppet om försvar tillsammans med andra, och 2009 tillkom vår solidaritetsförklaring. Men den militära alliansfriheten är fortfarande den doktrin som förkunnas, vilket antyder möjlighet att stå utanför krig mellan två maktblock och frammanar bilden av Sverige som en garant för stabiliteten i Norden. Den världsbilden började raseras för ett kvarts sekel sedan. Då syntes tecken på att den ryska demokratiska utvecklingen kunde misslyckas och att fantomsmärtor av det förlorade sovjetimperiet kunde stegras till revanschistisk utrikespolitik, stödd av förnyad militär upprustning.

De som hävdade att detta kunde hända betecknades som alarmister och kalla krigs-nostalgiker. Med ett stort undantag: i före detta sovjetiska lydstater och delrepubliker. Där insåg man att nu var chansen att gardera sig mot förnyat slaveri och att den enda garantin mot detta var medlemskap i NATO. Det handlade ingalunda, som det hävdas av den ryska regimen och dess medlöpare i väst, om en medveten inringning – de två alliansutvidgningarna vid millennieskiftet kom efter lång tvekan av alliansens medlemsstater. För två nationer, Georgien och Ukraina, blev tvekan för lång. 

Ingen borde vara överraskad över vad som nu händer. Putins uttalande 2005 om Sovjetunionens upplösning som 1900-talets stora geopolitiska katastrof togs inte på allvar. De militära angreppen mot Georgien 2008 och Ukraina 2014 möttes med inga eller halvhjärtade sanktioner och fick avsedd effekt: länderna berövades för överskådlig tid garantin för sin självständighet, Natomedlemskap. 

Vad vi ser nu är ett helt öppet försök att vända utvecklingen – att ”korrigera historiens misstag”, som Putin uttryckt det. Om motivet för val av tidpunkt och Rysslands minst sagt långtgående krav kan vi inte veta säkert. Troligen är det en kombination av egen upplevd styrka, våldsmonopol utåt, lögnmonopol inåt och västs visade splittring, vankelmod och svaghet. 

Kanske också medvetenhet om ökande hot. Men inte om ett militärt angrepp, som den ryska regimen försöker inbilla sina medborgare. Det handlar snarare om på sikt minskande handlingsfrihet att bruka militära medel mot Rysslands grannländer och ökande risk för demokratisk ”smitta” från dem. Bäst att agera ”när stjärnorna står rätt”, för att citera forskningsledaren Gudrun Persson vid FOI.

USA och NATO inser nu att eftergifter bara ökar motståndarens aptit. Hittills har USA, NATO, EU och Finland med en röst framhållit att varje land bestämmer sin egen säkerhetspolitiska linje. Det har även den svenska regeringen gjort. Men genom att samtidigt betona att den svenska allianslösheten står fast säger man i praktiken att det ryska kravet på oss redan är uppfyllt.

Frånsett detta politiska olycksfall i arbetet har Sverige med sin militära verksamhet under de senare åren och med olika försvarsöverenskommelser av Peter Hultqvists märke klart visat att vi till slut har uppfattat förändringarna i den europeiska säkerhetspolitiska miljön, och att vi inser att Sverige utgör en del av västs säkerhetspolitiska system för demokratins försvar. Förstärkningarna till Gotland, vitalt för försvaret av Baltikum bär syn för sägen. 

. Därmed är det dags att göra rent hus med förlegade teorier om allianslösheten som viktig för stabiliteten i det nordeuropeiska området. Vi betraktas av Moskva som tillhöriga fiendelägret.

Varför behövs då ett Natomedlemskap? Om vår strategiska betydelse är så stor, kommer vi då inte att i händelse av kris eller krig få hjälp utifrån? Skillnaderna är främst dessa:  

Det är inte givet att den politiska processen i Nato leder till att Sverige i alla lägen prioriteras framför andra hotade områden

Utan medlemskap har vi mindre möjlighet att påverka hur försvarsoperationer ska ske i vårt närområde. 

Utan medlemskap finns det också en stor risk för politisk röra i en krissituation. Man kan förvänta sig en storm av propaganda från Ryssland och dess medlöpare i en kris och att gamla föreställningar om neutralitet kommer till ytan. Vår solidaritetsförklaring är föga känd bland allmänheten – och kanske inte heller bland politiker eftersom den sällan åberopas. Den innebär att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd ifall något EU-land eller annat nordiskt land skulle angripas. Men eftersom solidaritetsförklaringen är unilateral och Sverige inte är med i NATO:s operativa försvarsplanering finns det många frågetecken som inte enkelt kan redas ut i en krissituation. Som NATO-medlem har vi redan klarat av den diskussionen – och den inrikes debatten – och våra utfästelser finns på pränt och är förankrade.

Alla våra övningar och avtal till trots saknas (med undantag av samverkan med Finland) det som ger stadga åt våra avsikter att försvara oss tillsammans med andra och att ge och ta emot militärt stöd: en gemensam operativ planläggning. Om detta skrev regeringens utredare ambassadör Krister Bringéus i Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57):

Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig undanröjs, och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.

Den stabilitet i Östersjöområdet som åberopas från Natomotståndarnas håll åstadkoms med andra ord just med Natomedlemskap i kombination med fortsatt svensk upprustning  – och tillsammans med Finland, som redan deklarerat en Nato-option.

Den nuvarande situationen kräver skyndsamma beslut om medlemskap. Vi är sent ute; ett medlemsinträde sker inte i en handvändning. Men bättre sent än aldrig. Och genom vårt partnerskap med Nato, anpassning av system, militära samövningar med mera har vi avverkat mycket av den process som tidigare nya medlemmar genomgått. Framför allt skulle en medlemsansökan medföra den förankring som ovan betonats. Om krisen eller kriget skulle komma innan medlemskapet är fullbordat skulle vi ändå vara bättre mentalt rustade att fatta de beslut som vi lovat i vår solidaritetsförklaring.

Claes Arvidsson, författare, journalist 

Frank Belfrage, ambassadör, kab. sekr. 2006–2014

Svante Bergh, generalmajor

Lars Fredén, ambassadör

Lars Grundberg, ambassadör 

Ulf Henricsson, överste 1. graden

Johanne Hildebrandt, krigskorrespondent

Bo Hugemark, överste

Diana Janse, ambassadör (tjl), tankesmedjan Frivärld

Stefan Kristiansson, generalmajor, f d chef MUST

Jan Leijonhielm, Rysslandsexpert

Anders Milton, f d ordf Röda korset, f d Folk & försvar

Johan Molander, ambassadör 

Karlis Neretnieks, generalmajor, fd rektor FHS

Sven-Olof Pettersson, ambassadör

Erik Rossander, generalmajor, f d chef MUST

Henrik Salander, ambassadör

Björn Skala, ambassadör

Katarina Tracz, tankesmedjan Frivärld

Fredrik Vahlquist, ambassadör

Manne Wängborg, ambassadör 

 

 

 


Debatt: Ukrainska ingenjörer viktiga för svensk arbetsmarknad

Efterfrågan på ingenjörer med arbetslivserfarenhet är stor på arbetsmarknaden. Ukrainska ingenjörer kan fylla upp den luckan med rätt förutsättningar, skriver Ulrika Lindstrand och Johan Kreicbergs vid Sveriges Ingenjörer.

Bland de som söker sig till Sverige från krigets Ukraina finns ingenjörer. Det är kompetens som företagen snabbt kan få tillgång till i ett läge då det råder stor efterfrågan på erfarna ingenjörer. Att tillämpa subventionerade anställningar för dessa individer vore onödigt krångligt och tidsödande. Sveriges Ingenjörer uppmanar istället arbetsgivare att omgående ta tillvara på kompetensen. För de som vill rekrytera långsiktigt är det tryggare att använda certifiering av arbetstillstånd, särskilt för företag som har ett svenskt kollektivavtal.

Sveriges Ingenjörer har kartlagt statistik över yrkesgrupper och gör uppskattningen att hundratals ingenjörer kan ha kommit till Sverige redan före sommaren. Under 2022 förväntas mellan 500–2000 ingenjörer anlända vilket motsvarar 8–31 procent av det totala antalet ingenjörer som utexamineras varje år från svenska lärosäten.

Den avgörande skillnaden mellan de ingenjörer som nu kommer från Ukraina jämfört med de nyutexaminerade är att den stora majoriteten av de ukrainska ingenjörerna har yrkeserfarenhet. Och det är just erfarna ingenjörer som efterfrågas på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknaden för ingenjörer är het. Arbetslösheten bland Sveriges Ingenjörers medlemmar är så låg som 1 procent, den lägsta på tio år. Samtidigt visar SCB:s arbetskraftsbarometer att fem av tio utbildningsgrupper som arbetsgivarna uppger att de vill öka antalet anställda av, är just olika ingenjörsinriktningar.

Förutsättningarna för att omgående gå från flyktingstatus till yrkesverksam ingenjör är mycket goda. Ingenjörer på flykt behöver nu få en klar signal att den svenska arbetsmarknaden är redo att ta emot dem. En del i det är fackligt stöd. Sveriges Ingenjörer har infört ett avgiftsreducerat medlemskap för nyanlända ingenjörer från Ukraina.

Det är avgörande att de ukrainska ingenjörernas kompetens tas tillvara utan fördröjning. Svenska företag behöver nu erbjuda de flyende ingenjörerna möjlighet att tillämpa sina kunskaper. Många ukrainska ingenjörer är redan i dag anställda av svenska företag, både i Sverige och utomlands. Det finns därmed erfarenhet och rutiner som underlättar.

Målsättningen bör vara att ingenjörer senast första dagen de är i Sverige erbjuds rätt jobb. Helst bör detta ske redan innan de anländer till Sverige. Alla arbetsgivare bör förstå hur enkelt det är att anställa dessa ingenjörer.

För att hitta nyanlända ingenjörer finns flera exempel på kommersiella matchningssajter där flyktingar presenterar sina kvalifikationer och arbetsgivare efterfrågar kompetenser, såsom Welcome Talent eller hos Sweden ICT. Om ett behov av kompetenskartläggning finns, vid osäkerheter om vad en utländsk utbildning motsvarar i Sverige, har Universitets- och högskolerådet en digital bedömningstjänst.

De företag som inte har ett direkt rekryteringsbehov kan ge värdefullt stöd till nyanlända ingenjörer genom att erbjuda praktik eller starta yrkesinriktade mentorprogram, där ingenjörer möter ingenjörer. Ett exempel är Jobbsprånget som nu öppnat upp för flyktingar från Ukraina. Det finns inga migrationsrättsliga hinder för ingenjörer som omfattas av massflyktingsdirektivet att under tillståndstiden praktisera på ett företag. Det kan ge just det nätverk i det svenska yrkeslivet som den nyanlända ingenjören saknar.

Utöver dessa råd till arbetsgivare anser Sveriges Ingenjörer att:

Arbetsgivare som vill rekrytera långsiktigt kan göra det tryggare genom att nyttja den ordinarie arbetstillståndsprocessen.

Förslag som kommit från arbetsgivarhåll om subventionerade anställningar är kontraproduktivt för denna grupp. Det finns inte några skäl att subventionera anställningar för fullt kompetenta ingenjörer. Risken är bara att anställningar dröjer i väntan på sådana bidrag. Det sista de nyanlända ingenjörerna behöver är att statliga myndigheter först ska fånga upp kompetensen för att efter ett antal tidskrävande åtgärder försöka förmedla ut dem till arbetsmarknaden.

Arbetsgivare som söker ingenjörer som fortfarande befinner sig i Ukraina,

men även i andra länder utanför EU/EES, kan snabba på arbetstillståndsprocessen genom att själva vara certifierade eller anlita ett certifierat företag. Teknikföretagens eller Almegas medlemsföretag kan anlita respektive arbetsgivareorganisation för garanterat snabbt beslut av Migrationsverket.

Nu ser vi att handläggningstiderna för certifiering av arbetstillstånd förlängs utöver de utlovade 10 dagarna. Vi anser att denna tidsgräns måste hållas för personer som omfattas av svenska kollektivavtal.

De ukrainska ingenjörerna stärker nu svensk arbetsmarknad. Det är viktigt att den nyanlända kompetensen snabbt kommer i arbete till avtalsenliga löner och goda anställningsvillkor. Det vinner alla på!

Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer

Johan Kreicbergs, samhällspolitisk chef Sveriges Ingenjörer

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?