1515
Annons

Debatt: Vår matförsörjnings beroende av Ryssland hade kunnat vara minimalt – om inte miljöbalken satt stopp

Sverige har stora möjligheter att kunna bli självförsörjande på livsmedel i den turbulenta omvärlden. Men krångliga tillståndsprocesser sätter stopp, skriver LRF:s ordförande Palle Borgström.

Foto:Fredrik Sandberg/TT

Kriget i Ukraina har satt fokus på Sveriges sårbarhet och beroendet av andra länder. Inte minst i frågan om livsmedelsberedskapen. Trots att vi har haft en nationell livsmedelsstrategi i fem år så ligger den svenska självförsörjningsgraden kvar på låga nivåer.

Kort sagt: Den livsmedelsstrategi som klubbades för fem år sedan har inte levererat tillräcklig tillväxt och den har visat sin sårbarhet i och med att just insatsvaror som foder, gödsel, bränsle och el knappt nämns. Därför behöver vi en uppdaterad livsmedelsstrategi där vi ökar fokuset på insatsvaror så att vi slipper vara beroende av till exempel rysk mineralgödsel.

En femtedel av mineralgödslet som används på svenska åkrar köps i dag in från Ryssland och en tredjedel av det vi importerar från EU är producerad på rysk naturgas. 

Men glädjande nog pågår nu tre stora industrisatsningar som på några år kan förändra Sverige från ett helt importberoende land till närmast självförsörjande på näringsämnen till odling. Om inte tillämpningen av miljöbalken sätter stopp. 

LKAB har gjort framgångsrika försöka att utvinna näringsämnet fosfor ur sina 2,4 miljarder ton gruvavfall från järnmalmsframställning. Det kan göra Sverige mer än självförsörjande på fosforgödselmedel.

Företaget Cinis Fertilizer AB i Örnsköldsvik har ansökt om miljötillstånd för att producera kaliumgödsel ur restprodukter från massa- och batteriindustrin och det spanska företaget Fertiberia Group planerar produktion av fossilfritt ammoniakkväve. 

Samtidigt som serverhallar, batterifabriker och fossilfri ståltillverkning sker i Norrland pågår alltså avgörande satsningar för den svenska odlingen och livsmedelproduktionen. Satsningarna är en del av den cirkulära ekonomin där restprodukter används. 

Historien från 2021 med avslag på miljötillstånd för Cementa och Ragn-Sells har satt foten på bromspedalen. I december avslog Mark- och miljödomstolen en miljötillståndsansökan från Ragn Sells och EasyMining AB om att få starta en anläggning för att producera upp till 5 000 ton mineralgödsel fosfor ur slamaska från livsmedelskretsloppet. 

Det hade räckt till nära hälften av det årliga behovet av fosfor för den svenska matproduktionen. En sådan chans till ökad beredskap har inte uppstått på decennier. I sin motivering till avslaget beskriver domstolen hur de tvingas avslå miljötillståndet trots att de ökade utsläppen från den nya anläggningen beskrivs som försumbara. Det är det så kallade icke-försämringskravet i EU:s Vattendirektiv och miljöbalkens stoppregel som löst ut. Ett projekt med stora miljö- och klimatmässiga fördelar stoppas på grund av försumbara utsläpp och Miljöbalkens fyrkantighet. Det är helt oproportionellt. Ökad beredskap och självförsörjning kan oväntat stoppas av miljöbalkens tillämpning. Det är dock lika viktigt att företagens utredningar och ansökningar ger uttömmande svar på de frågor som myndigheter ställer under processens gång. 

Att för ett land gå från totalt importberoende till att bli självförsörjande är ett stort steg i rätt riktning. Inte alla länder har heller dessa restprodukter och kan få denna chans som nu finns i Sverige. Att bli självförsörjande på växtnäring i form av fosfor och kalium för odling är också en lägre hängande frukt än att bli självförsörjande på drivmedel för odling. 

Och vårt beroende från krigsherrarna i Ryssland skulle minska avsevärt. Den aspekten bör vara viktigare i alla former av hållbarhetsperspektiv som miljö, beredskap och ett värnande av demokratin i världen.

Palle Borgström, ordförande LRF

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera