ANNONS:
Till Di.se

Debatt: Vänstern för en hopplös kamp

  • Åsa Moberg. Foto: Henrik Montgomery

DEBATT. I lördags replikerade civilminister Ardalan Shekarabi på Åsa Mobergs debattartikel om vinst i välfärden. Hans inlägg känns bara alltför välbekant. Argumenten är demagogi på lägsta nivå, med Reepalu-siffror som ingen ekonom accepterar, skriver författaren Åsa Moberg.

Det enda säkra när det gäller välfärdens framtid är att ideella, privata och offentliga aktörer måste hitta nya och bättre sätt att samverka. Alla behövs. Vänsterpartiet gör åtminstone sken av logik med sitt vallöfte att tandvården ska vara helt skattefinansierad. Socialdemokraterna är klädsamt tysta i den frågan. Tandvård är dyrt. På det området har Socialdemokraterna alltid godkänt såväl vinster för privata företagare som total ojämlikhet för människor med tandproblem.

Civilminister Ardalan Shekarabis (S) svar till mig (Di Debatt 16/6) innehåller några rader som jag inte känner igen: ”Jag är den förste att erkänna att det finns problem både i den vinstdrivande och i den kommunalt organiserade delen av välfärden.” Tack för det erkännandet. Annars känns hans inlägg bara alltför välbekant. Argumenten är demagogi på lägsta nivå, med Reepalu-siffror som ingen ekonom accepterar.

Ideella aktörer har varit lika kritiska som privata välfärdsföretag mot de förslag som nu har röstats ned av riksdagen. Även deras verksamhet skulle bli omöjlig. Hela vinstdebatten framstår som en del av vänsterns kamp för att med alla medel anpassa verkligheten efter en ideologiskt omöjlig modell. Hellre sammanbrott i välfärden än privata aktörer?

Problemen närmar sig inte en lösning, de tycks tvärtom växa. Social-demokraterna borde självkritiskt begrunda vad som fick dem att gå med på ett projekt som Nya Karolinska Sjukhuset, ett nytt offentligt sjukhus som beslutades i politisk enighet i landstinget i Stockholm. Hur många skattemiljarder ska kastas bort där?

Nu försöker civilministern skylla allt på ”riskkapitalisterna”, till och med den administrativa apparat som tar allt större resurser i anspråk. Jag rekommenderar honom att läsa Vårdfokus reportageserie ”Fler styr, färre vårdar”. Vårdförbundets granskning visar att ”mellan 2010 och 2017 har antalet årsarbetare bland Vård- förbundets yrken i landstingssektorn ökat med cirka 2 procent. Samtidigt har antalet årsarbetande ledningsarbetare, handläggare och administratörer vuxit med cirka 36 procent.” Alltså väldigt många fler byråkrater – i den offentliga vården.

Patrik Hall, professor i statsvetenskap vid Malmö universitet, säger i Vårdfokus att dagens ekonomistyrning i vården inte mäter ledningens produktion: ”Det är en blind fläck som inte granskas på samma sätt som kärnverksamheten. Det beror på att vi har ett av världens mest decentraliserade förvaltningssystem där politikerna inte lägger sig i.”

Med 290 kommuner, 21 regioner och landsting samt staten därtill, splittras välfärden i alltför många alltför hierarkiska system. Maktlös vårdpersonal hamnar i botten tillsammans med brukare, omsorgstagare, klienter och patienter. ”Att vara chef i dag ger prestige och betydligt högre lön Personal söker sig från kärnverksamheten till ledningsnivå”, konstaterar Patrik Hall.

Vårdförbundets ordförande Sineva Ribero arbetade som sjuksköterska i Västra Götalandsregionen, som nu visar sig leda byråkratiseringsligan. 2010 fanns där 2,81 sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker per administratör, 2017 var siffran 2,12. Ribero ser ”ett direkt samband mellan den ’byråkratiska explosionen’ och svårigheten att rekrytera sjuksköterskor”.

De som helst vill ägna sig åt att vårda lämnar sjukvården. Det är en paradoxal utveckling som borde debatteras, men den döljs effektivt av vänsterns fokus på vinstfrågan.

Häromdagen hade jag ännu ett av många privatsamtal med en anställd i den offentliga sjukvården. Jag frågade om hen ser någon ljusning. Nej, blev svaret. Går det att sammanfatta vad som är det största problemet? Svaret var kort: ”Politikerna.”

Varför ska välfärden behöva vara den sista utposten för en så utgången politisk modell som planekonomin? En förklaring är politikers egenintresse: om utförare och konsumenter får direktkontakt minskar behovet av politiker. Demokratins idé, med kämpande block som står mot varandra, blir extra tydlig i välfärden. Den har många fördelar, men här framträder dess mest destruktiva sida.

 

Åsa Moberg, författare

 

Läs Åsa Mobergs första debattartikel här. 

Läs Ardalan Shekarabis replik på Åsa Moberg här. 

Läs Michael Treschows replik på Ardalan Shekarabi här.  

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies