Under de senaste dagarna har en rad artiklar tagit upp den våldsvåg som nu nått hela Stockholm. Oppositionsråden Fjellner och Svenonius skrev i Dagens Industri om behovet av mer repressiva åtgärder. Sokolnicki lyfte i DN fram behovet av konkreta förebyggande åtgärder för att stoppa gängrekryteringen. Förslagen på åtgärder för att stoppa våldsvågen är dock bara varianter på de lösningar som vi hört om under de senaste åtta åren. Högern vill ha hårdare tag. Vänstern svarar med behovet av förebyggande åtgärder för att bryta segregation och förortens ekonomiska utsatthet.
Som medarbetare i Region Stockholm förundras jag över att så lite sägs om roten till våldet, dvs att det finns en drogmarknad. Om ingen köper kokain så finns det ingen som säljer och då finns det ingen marknad att döda för.
Droger används för att de i stunden ger starka positiva upplevelser. De flesta som använder droger är partybrukare som inte kommer att fastna i ett beroende. Men genom det allmänt ökade bruket av kokain så blir gruppen som drabbas av personliga drogproblem hela tiden större. På den vårdcentral där jag arbetar så möter jag varje vecka patienter som söker hjälp för ångest och depression. Fler och fler av dessa patienter uppger att de regelbundet brukar kokain. Ökningen av patienter som uppger att de använder kokain har under de senaste fem åren varit dramatisk, och för varje månad så blir det bara värre. Det är inte längre bara en och annan som brukar kokain. Nu är det hela kompisgäng som använder drogen som helgnöje.
Vad dessa patienter sällan har kunskap om är att det initialt positiva kokainruset ofta är anledningen till den ångest- och depressionsproblematik de söker för. Kokainet har förmågan att ge ett extrem kraftigt rus genom att suga rent hjärnan på dopamin, signalsubstansen som har till uppgift att ge oss upplevelsen av helhet och välbehag. Kvar efter ruset blir då bara en ångestupplevelse och tomhet som kommer att tillta i omfattningen under den tid som kokainbruket pågår. Ett mer långvarigt kokainbruk leder även till upplevelsen av meningslöshet. Varför skall jag gå till jobbet? Varför skall jag bygga en familj? Varför skall jag skaffa barn? Ingenting kan mäta sig med kokainruset. Det enda som väcker lust och mening blir kokain. Gruppen som kommer till vårdcentralen på grund av partybruket av kokain uppfyller inte gamla drogklichéer av en smutsig hemlös knarkare med en spruta i armvecket. Nej, patienterna är stockholmare i alla åldrar, från alla samhällsklasser och med skiftande kulturell bakgrund. Patienterna är byggnadsarbetare, jurister, ekonomer, studenter, tekniker, affärsbiträden, vårdpersonal m.m. De har ett hem, en familj och på dagarna går de till arbetet. Men på onsdag-, fredag- och lördagskvällar vill de ha party.
Jag delar Fjellner, Svenonius och Sokolnickis åsikter om att vi måste få ett stopp på våldsvågen. Men gängkriminaliteten beror i första hand inte på bristande polisiära resurser. Inte heller på ekonomisk utsatthet och en segregationsproblematik. Utan det är partybruket som är drivmedlet för den nu pågående våldsvågen.
Vi som är medarbetare i Region Stockholm borde få i uppdrag att upplysa våra patienter om de hälsomässiga konsekvenserna av att bruka kokain. Uppdraget borde också vara att informera om vad samhällskonsekvenserna blir av lite ”oskyldigt” partyanvändare av kokain, att de som brukar drogen bidrar till skjutningar, sprängningar och att barn dras in i kriminalitet och görs till gängsoldater. Våldsvågen som nu är på väg att breda ut sig över hela Sverige beror på att människor ser möjligheten att tjäna snabba och stora pengar genom att sälja kokain till vanliga medelsvenssons som bara vill ha fest. De som säljer och de som brukar kokain gör det inte på grund av social tillhörighet eller någon form av kulturell eller psykologisk sårbarhetsfaktor. De som säljer vill snabbt bli rika. De som brukar kokain gör det för att de vill ha party och förstår inte, eller bryr sig i stunden inte om, konsekvenserna för dem själva eller för vårt samhälle i stort.
Nu behöver hela civilsamhället tydligt markera och ta avstånd från partydrogandet. På 70-talet lärde vi oss av Hoa-Hoa att spola kröken och svensken lämnade brännvinet. Av Greta lärde vi oss flygskam och individens personliga reseansvar för vår planets framtid. Nu behöver Stockholm och Sverige förstå att det är användandet av kokain som ligger bakom den pågående våldsvågen. Region Stockholm och Stockholms stad bör under de närmaste åren ha som prioriterat mål att upplysa alla medarbetare och medborgare om det personliga ansvaret att inte nyttja kokain. Det handlar om att Region Stockholm och Stockholms stad skall våga ta sitt folkhälsoansvar. När detta sker gör vi något som på allvar kan få ett stopp på den fruktansvärda utveckling som gör Stockholm till en krigszon med sprängningar och barnsoldater. Ta ställning mot droganvändande. Vägra kokain!
Torbjörn Vestberg
Med dr, Leg psykolog
