Ett av de tusentals offren för Madoffs Ponzibedrägeri berättar i dokumentären att hon, efter att ha tvingats sälja hus och andra tillgångar, ägnat mer tid åt att läsa dramer av William Shakespeare. Ja, vilken ingrediens i ett Shakespeare-drama finns inte med i Madoff-skandalen? En maktfullkomlig man som i nära femtio år bedrar sin familj och nära vänner, söner som anmäler sin far, en son som begår självmord, en nyckel-investerare hittas på botten av sin pool, flera inblandade dör i olika sjukdomar, Madoffs fru blir vräkt från den flotta våningen och hamnar i princip på gatan, huvudaktören som då är 70 år får 150 års fängelsestraff. Jämför man med Woody Allens film Blue Jasmine, som sägs baseras i stora delar på Madoffs öde, så konstaterar man snabbt att det här är ett exempel där verkligheten verkligen överträffar dikten.
Det finns många aspekter som är fascinerande och skrämmande i denna historia. Den första som är självklar nu, men definitivt inte var det när skandalen rullade fram, var att det var ett av de få Ponzibedrägerier i historien där förövarna inte gjorde någonting överhuvudtaget med pengarna. De försökte inte ens tjäna pengar åt sina investerare. Det är nästan så man måste skriva det två gånger för att det ska sjunka in ordentligt. Det vanliga med finansiella bedrägerier är att de s k förvaltarna börjar förlora pengar och sedan täcker de upp och ökar riskerna för att tjäna tillbaks det de förlorat och så föds eller eskalerar svindleriet. Bernie Madoff tog in pengar från nya investerare och fabricerade och distribuerade avkastning åt äldre investerare. Det var ett tvättäkta pyramidspel. Hur någon kan leva med en sådan total bluff i flera decennier är bara det rätt svårt att begripa.
Det som maler i ens huvud under serien är hur så många ”smarta” människor kunde luras så länge. Alla investerare, stora som små, söker någorlunda hög och stabil avkastning till låg risk. Det var precis det Madoff erbjöd. Hans falska fond var extremt sällan ner mer än någon enstaka månad, oberoende av hur börsen utvecklats i perioden. Det var så hjälten i historien, den analytiska nörden på det ganska lilla fondbolaget i Boston, kom fram till att Madoffs avkastningshistorik var omöjlig att generera. Det går inte att producera så stabil avkastning månad efter månad när börsen som helhet ofta faller kraftigt enstaka månader. Detta mysterium kommunicerade Harry Markopolos till de amerikanska myndigheterna i långa rapporter redan under våren 2000 och sedan ett antal gånger ytterligare fram till kollapsen 2008. Han var inte nådig i sin kritik av tillsynsmyndigheten i sitt briljanta framträdande i kongressen. Han säger i sitt anförande att myndigheten inte såg en miljardsvindel ens när den levererades på ett silverfat. Vad man förvånas över är att Markopolos’ analys inte satte igång en lavin av kommentarer från likasinnade, då det faktiskt var så pass enkelt att se.
Det faktum att det inte skedde några investeringar alls i Madoffs bolag skulle ha gjort bedrägeriet enkelt att avslöja också på ett annat sätt, en aspekt som inte behandlas i serien. En central del av Madoffs påstådda transaktioner var i optionsmarknaden berättade han för investerare. När rapporter började komma om oegentligheter redan i början av 2000-talet kunde USA:s motsvarighet till Finansinspektionen, SEC, kunnat lyfta telefonluren och ringa en handfull banker och undersöka om deras handel med Madoff i optionsmarknaden. Hur enkelt hade det inte varit? Då hade de amerikanska stora investmentbankerna kunnat berätta att de inte gör några transaktioner alls med Madoff och om inte SEC hade förstått då så börjar man seriöst undra om hur mycket de förstår av finansmarknadens funktionssätt. Något annat man funderar på i alla typer av bedrägerier är huruvida personer verkligen förstått och varit insatta eller om de åtminstone borde förstått med hänsyn till sin position. Som exempel blev inte Madoffs fru åtalad trots att hon skött företags bokföring sedan 1960 och inte heller hans två söner som haft ledande positioner i gruppen.
Åter till frågan hur så många smarta människor kunde luras av denna gratislunch, trots att det är första lektionen i finansmarknadsteori att en sådan inte finns. Vi kan bara till en viss del applicera fenomenet andra människors pengar, då åtminstone under en mycket lång tid det mesta av pengarna kom från familj, nära vänner och andra välbärgade amerikaner. Det viktigaste argumentet var sannolikt att Bernie Madoff hade byggt upp en sådan aura och position, bland annat satt han i styrelsen för Nasdaq, att man inte ifrågasätter och granskar en person med en så till synes grundmurad ställning. Det är kanske den viktigaste lärdomen från den här makalösa historien.
Serien avslutas med frågan om det kan komma en ny Bernie Madoff i framtiden? Ja, den frågan har vi nog redan svaret på även om kollapsen hösten 2022 i kryptobörsen FTX kanske inte riktigt når Madoffs höjder, så är det sannolikt inte särskilt långt ifrån. Med tanke på hur mycket konkursförvaltaren i Madoff-dcebaclet lyckades få tillbaks av tidigare investerares avkastning så ser det ut som förlusten faktiskt kan bli väsentligt större i FTX vars grundare och huvudperson Sam Bankman-Fried kan få 115 år i fängelse om han förlorar i alla de åtalspunkter som riktas mot honom. Och precis som i Madoff-härvan har många av de allra mest ansedda fonderna investerat i FTX.
Det kanske allra mest häpnadsväckande med hela debaclet är att om det inte vore för den generella kollapsen i aktiemarknaden 2008, så skulle Madoff mycket väl fortfarande kunna vara igång och Shakespeare dramat fortfarande vänta på sin upplösning.
Stefan Ortmark arbetade i nära tre decennier i finansbranschen i London och Stockholm
