1515
Annons

Debatt: Utvisa utländska medborgare som begår brott i Sverige

En utländsk medborgare som begår brott i Sverige har förbrukat sin rätt att stanna här. M, SD, KD och L driver gemensamt på för en rad åtstramningar.

Foto:Johan Nilsson/TT

Sverige har under många år haft en för hög invandring i kombination med bristande integration. Det har resulterat i ett stort utanförskap och en utbredd otrygghet. Framför allt vissa former av grov våldsbrottslighet skenar. Antalet dödskjutningar har nästan tredubblats de senaste tio åren. Förra året sköts 46 människor ihjäl i Sverige, och om utvecklingen håller i sig kommer 2022 slå nya dystra rekord. Faktum är att sedan 2018 tillhör Sverige Europatoppen när det gäller antal dödsskjutningar per capita.

Dessa brott är kopplade till den gängkriminella miljön, som i sin tur i hög utsträckning kan kopplas till utländska medborgare. De senaste tio åren har utsattheten för sexualbrott tredubblats, även här finns en koppling till utländska medborgare. Enligt Kriminalvården är var tredje person som döms till fängelse i Sverige utländsk medborgare.

Kravlöshet är inte att hjälpa. Tvärtom: en hållbar invandring kräver att man också ställer rättvisa och tydliga krav på de människor som kommer hit. Den som kommer till Sverige ska följa svenska lagar. Det måste vara utgångspunkten att den som begår brott i Sverige och som inte är svensk medborgare har förbrukat sin rätt att stanna här. Det är inte en mänsklig rättighet att vistas i Sverige för den som inte är svensk medborgare – det är ett privilegium.

Men så ser inte verkligheten ut idag. Alldeles för få dömda brottslingar utvisas. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik för perioden 2010–2014 fick till exempel fler än hälften, 57 procent, av de morddömda, och 81 procent av de som dömts för våldtäkt eller grov våldtäkt stanna kvar i Sverige efter avtjänat straff. En anledning till det är att allt för stor hänsyn tas till om den dömde har anknytning till Sverige genom språk, familj eller arbete. 

Så kan det inte fortsätta. Det är skadligt för Sverige – och orättfärdigt mot brottsoffer och det övriga samhället, inklusive den stora majoriteten av skötsamma utländska medborgare.

Våra fyra partier har i dagarna samlat en riksdagsmajoritet för att återfall i brott lättare ska kunna leda till utvisning. Den som inte vill bli utvisad borde tänka på det innan han eller hon begår brott.

Men mer måste göras. Vi går därför till val på följande åtstramningar.

 

Den som dömts för hedersrelaterat brott ska utvisas. De värderingar som ligger bakom denna typ av handlingar, liksom hatbrott, strider mot den grundläggande principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

 

Utvisning ska alltid prövas av domstolen när en utländsk medborgare är åtalad för brott. Åklagare ska alltid yrka på utvisning när de allmänna förutsättningarna enligt lagstiftningen är uppfyllda. Åklagare bör därutöver regelmässigt undersöka förekomsten av eventuella utländska brottmålsdomar. En utländsk dom kan utgöra ett underlag vid bedömningen av bl.a. återfallsrisken vid prövningen av frågan om utvisning. 

Om skäl finns ska domstolen alltid fatta beslut om utvisning. Hinder mot att genomföra utvisningen ska inte medföra att den dömde av det skälet få ett nytt uppehållstillstånd. Istället ska beslutet om utvisning inhiberas, det vill säga pausas tillfälligt. En brottsutvisad bör inte få vara kvar i landet med de rättigheter som är förenade med ett uppehållstillstånd. Därtill kan utvisningsbeslutet härigenom verkställas så fort det är möjligt.

 

Det ska bli mycket svårare att komma tillbaka till Sverige efter att ha blivit utvisad. Den tid under vilken en brottsling inte får återvända till Sverige ska generellt förlängas och i många fler fall än idag ska den dömdes förbjudas att återvända till Sverige på livstid. Straffen för den som bryter mot ett förbud att återvända måste också bli mycket mer kännbara. Ett utvisningsbeslut av en svensk domstol måste tas på allvar.

Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har en samsyn i dessa frågor – fler brottslingar kommer utvisas om vi har en majoritet efter nästa val. Socialdemokraterna och övriga vänsterblockpartier sviker brottsoffer och det svenska folkets trygghet när man röstar mot våra förslag i riksdagen.

De förändringar som regeringen har föreslagit på området är otillräckliga. Det finns bara ett alternativ i höst som är att lita på när det gäller en rättvis och förnuftig migrations- och kriminalpolitik: Att byta regering.

 

Maria Malmer Stenergard (M)

Migrationspolitisk talesperson

Ludvig Aspling (SD)

Migrationspolitisk talesperson

Hans Eklind (KD)

Migrationspolitisk talesperson

Robert Hannah (L)

Migrationspolitisk talesperson

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från ZipforceAnnons

Zipforces nylanserade elcykelkit får internationell uppmärksamhet

I en värld där allt fler sitter still medan bekväma prylar utvecklas och miljön mår sämre gäller det att tänka smart, hållbart och utanför boxen. Det menar Måns Bengtsson, grundare av Zipforce som snabbt kan förvandla vanliga cyklar till elcyklar.

– Vi har just slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och dessutom lanserat den lättaste och det mest prisvärda elcykelkitet på marknaden, säger han.

När elcykeln introducerades på marknaden var succén snabbt ett faktum. Plötsligt kunde de som vanligtvis tog bilen till jobbet antingen cykla hela vägen eller på ett smidigt sätt ta sig till och från kollektivtrafik, och på så sätt bidra till ett minskat trafiktryck i städerna. Att investera i en ny elcykel innebär dock att ens gamla cykel lämnas i förrådet och en ny behöver produceras och transporteras, ofta från ett annat land – något som inte är optimalt för klimatet.

Brinner för återvinning

2020 lanserades den första produkten hos Zipforce, ett bolag som kombinerar smart teknologi med svensk ingenjörskonst och brinner för smart och kreativ återvinning. Det är det enda svenska bolaget som är med på EIT Urban Mobility Program, ett nytt EU-initiativ som satsar på start-ups som bidrar till ett mer hållbart och grönt sätt att transportera sig.

– Vi vill lösa trafik- och transportutmaningarna som finns i världen och samtidigt hjälpa till att reducera människans klimatpåverkan. Många äger redan en cykel i dag – varför behöva köpa en ny? Zipforce ger befintliga cyklar ett nytt liv och att den är portabel, vilket gör att den är smidig, minskar stöldrisken och gör att familjen kan dela.

Lättast på marknaden

Motorn är liten, smart och effektiv och Zipforce har sammanställt ett komplett kit med allt från batteri till pedalsensor för att göra installation och användande enkelt. Nu presenterar de två revolutionerande produkter som bara dagar efter lanseringen fått stor internationell uppmärksamhet: Zipforce Distance och den lättare versionen Zipforce Slim som enbart väger två kilo. 

– Det gör Slim till den lättaste produkten på marknaden. Båda är prisvärda, har tystare motorer och installationen är betydligt enklare då trampsensorn sitter trådlöst på cykelns pedalarm.

I samband med lanseringen har Zipforce slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och de har redan siktet inställt på nya marknader.

– Vårt mål är att skapa ett hållbart, prisvärt och kul sätt för cykelanvändare att elektrifiera sin cykel och göra fysisk aktivitet både enklare och roligare, var man än befinner sig. Vi är glada att kunna bidra till att göra världen lite mer bekväm, utan att behöva tumma på faktorer runtomkring.

Läs mer om Zipforce här

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Zipforce och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera