1515
Annons

Debatt: Utmaningarna som möter våra politiska partier

En god ledare vet att steg ett i en kris är inte att utse syndabockar, utan att lösa problemet. Först efteråt kan man försöka reda ut varför det gick som det gjorde och vad man kan göra för att det inte skall ske igen, skriver Torbjörn Sjöström VD på Novus.

Foto:Mathias Blom
The Happy Creative

Utgår vi från vilka politiska frågor väljarna anser är viktigast i dag, är listan nog inte överraskande. På förstaplats har vi sjukvården, sen kommer lag och ordning och på tredje plats hittar vi invandring som precis gått om skolfrågan och på femteplats har vi miljö och klimat.

Väljarna kan rösta av två anledningar, mot dåliga alternativ eller för bra. Politiska strategier under en valrörelse fokuserar oftare på det förstnämnda. Det går mycket fortare att minska röstviljan och få väljare att lämna något än att locka. Men vi befinner os nu i något som snarare är en permanent valrörelse. Med ett instabilt parlamentariskt läge blir spelteorierna ständigt närvarande och vi har upplevt historiskt många regeringskriser och historiskt lång tid att bilda regering.

Under en valrörelse kommer förvaltningen på andra plats. De nationella valen handlar faktiskt inte om makten utan om vad man vill att politikerna skall göra om de får vårt förtroende. Förtroende är kärnfrågan, utan förtroende spelar det faktiskt ingen roll vad man lovar.

Makten är så klart en förutsättning för genomföra det man vill. Men om makten kommer på bekostnad av medborgarnas förtroende. Att man glömmer att man förvaltar deras mandat, kan makten bli kortvarig. Fokus blir då på maktskiftet, inte vad man skall göra om man får makten.

Där är vi fast på många sätt i Sverige, år ut och år in. Vem skall regera med vem? Vem får inte vara med och bestämma, för man kan inte lita på dem. De säger en sak men kommer göra något annat. Som att det enda det handlar om är regeringsmakten.

Samtidigt ser vi att förtroendet för Magdalena Andersson är rekordhögt, hon har förtroende från både moderata och sverigedemokratiska väljare. För att hon tolererade en budget som hade inverkats av M, KD och SD. Det ingav respekt och visade att man ändå kunde vara en pragmatisk ledare. Stefan Löfven hade nog inte gjort så.

Vi såg också att Socialdemokraterna ökade i Novus väljarbarometer, som visar väljarstödet om det vore val idag. Väljarbarometern följer det politiska nuläget, inte hur det kommer att ske i framtiden. Kan vara viktigt att påminna om för det är lätt att glömma då rapporteringen ofta fokuserar för mycket på framtiden och för lite kring nutiden.

S uppgång är en påminnelse om att makten är sekundär förutsatt att man som väljare ser att våra förtroendevalda utgår från situationen man har och faktiskt arbetar med det material man har och försöker göra det bästa av situationen. 

Det betyder inte att S och Magdalena Andersson gjort allt rätt, men ett tydligt exempel på vad väljare förväntar sig. Konstanta regeringskriser är inget man uppskattar. Väljarna förväntar sig att landet förvaltas på bästa sätt. Det känns säkert tråkigt för M, KD och SD att S belönas för deras budget. Men hade man visat en större pragmatism bland alla politiker har väljarstödet kunnat baseras främst på ledaregenskaper och politik. 

För det krävs pragmatiska politiker som utgår från nutiden och gör det de kan för att lösa de utmaningar vi har idag. Det är stora utmaningar. Utifrån nyhetsmedia ser det ut som sjukvården, brottsligheten, skolan är helt bortom kontroll. Politikens uppgift är inte att tala om vems fel det är, utan att göra det man kan för att lösa det.

En god ledare vet att steg ett i en kris är inte att utse syndabockar, utan att lösa problemet. Först efteråt kan man försöka reda ut varför det gick som det gjorde och vad man kan göra för att det inte skall ske igen. Visst, är det något som konstant saboterar måste ju det beteendet hindras som förstasteg. Men det är sällan på den nivån inom politiken. Politikerna är för långt ifrån de praktiska aktiviteterna. De faktiska handlingarna sker ju oftast via myndigheterna. Myndigheter vars handlingar och ansvar ofta kommer i skymundan i den permanenta valrörelsens konfliktsökande politiska utspel.

Politikens riktiga utmaning nu är att visa att de faktiskt kan påverka samhällsutvecklingen till det bättre. Det första steget vore att visa att de vill förbättra och inte fastna i skuldbeläggandet. Något som är så lätt att göra i en valrörelse, men som faktiskt inte kan pågå när valrörelsen är konstant. 

Tvärtom skulle man under en faktiskt valrörelse kunna visa att man är lösningsorienterad och villig att fokusera på de verkliga utmaningarna. Jobba genom riksdagen, inte bara fokusera på regeringsmakten. Väljarna kommer att belöna de som visar att de faktiskt vill lösa problemen svenskarna på riktigt är orolig för. Som kan förklara att det är komplicerat men konstruktivt arbetar för att hitta de bästa lösningarna tillsammans med sina riksdagskollegor.

Regeringen skall ju utföra det riksdagen beslutar. Det är i riksdagen makten sitter, och regeringen har i uppdrag att genomföra det.

Torbjörn Sjöström

VD Novus 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från ZipforceAnnons

Zipforces nylanserade elcykelkit får internationell uppmärksamhet

I en värld där allt fler sitter still medan bekväma prylar utvecklas och miljön mår sämre gäller det att tänka smart, hållbart och utanför boxen. Det menar Måns Bengtsson, grundare av Zipforce som snabbt kan förvandla vanliga cyklar till elcyklar.

– Vi har just slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och dessutom lanserat den lättaste och det mest prisvärda elcykelkitet på marknaden, säger han.

När elcykeln introducerades på marknaden var succén snabbt ett faktum. Plötsligt kunde de som vanligtvis tog bilen till jobbet antingen cykla hela vägen eller på ett smidigt sätt ta sig till och från kollektivtrafik, och på så sätt bidra till ett minskat trafiktryck i städerna. Att investera i en ny elcykel innebär dock att ens gamla cykel lämnas i förrådet och en ny behöver produceras och transporteras, ofta från ett annat land – något som inte är optimalt för klimatet.

Brinner för återvinning

2020 lanserades den första produkten hos Zipforce, ett bolag som kombinerar smart teknologi med svensk ingenjörskonst och brinner för smart och kreativ återvinning. Det är det enda svenska bolaget som är med på EIT Urban Mobility Program, ett nytt EU-initiativ som satsar på start-ups som bidrar till ett mer hållbart och grönt sätt att transportera sig.

– Vi vill lösa trafik- och transportutmaningarna som finns i världen och samtidigt hjälpa till att reducera människans klimatpåverkan. Många äger redan en cykel i dag – varför behöva köpa en ny? Zipforce ger befintliga cyklar ett nytt liv och att den är portabel, vilket gör att den är smidig, minskar stöldrisken och gör att familjen kan dela.

Lättast på marknaden

Motorn är liten, smart och effektiv och Zipforce har sammanställt ett komplett kit med allt från batteri till pedalsensor för att göra installation och användande enkelt. Nu presenterar de två revolutionerande produkter som bara dagar efter lanseringen fått stor internationell uppmärksamhet: Zipforce Distance och den lättare versionen Zipforce Slim som enbart väger två kilo. 

– Det gör Slim till den lättaste produkten på marknaden. Båda är prisvärda, har tystare motorer och installationen är betydligt enklare då trampsensorn sitter trådlöst på cykelns pedalarm.

I samband med lanseringen har Zipforce slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och de har redan siktet inställt på nya marknader.

– Vårt mål är att skapa ett hållbart, prisvärt och kul sätt för cykelanvändare att elektrifiera sin cykel och göra fysisk aktivitet både enklare och roligare, var man än befinner sig. Vi är glada att kunna bidra till att göra världen lite mer bekväm, utan att behöva tumma på faktorer runtomkring.

Läs mer om Zipforce här

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Zipforce och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera