1515
Annons

Debatt: Tiden för Sveriges klimatmål är knapp

Klimatdebatten har nått en ny lägstanivå. Parti efter parti kommer undan med en politik som är verkningslös eller i många fall ökar utsläppen, skriver företrädare för Miljöpartiet. 

Foto:Luca Bruno

Alla partier förutom Sverigedemokraterna står bakom Parisavtalet. Men det är bara Miljöpartiet som över huvudtaget har ett intresse av att leva upp till det. Tillsammans med experter, har vi räknat på vår politik och kan nu presentera en uttömmande plan för hur Sverige ska nå nollutsläpp 2035 och vara i linje med Parisavtalet. Nu behöver fler partier ställas till svars. Vad är er plan?

Stad efter stad. Land efter land. Kontinent efter kontinent. Det går knappt en dag utan att media rapporterar om nya värmerekord världen över. Om hur vår värld värms upp i en allt snabbare takt. Om hur klimatet förändrar samhällen och hela länder till obeboeliga. Om hur många människor som kommer att tvingas på flykt i krisernas spår. 

Samtidigt ökar Sveriges utsläpp. Igen. Samtidigt haglar förslagen i Sveriges riksdag från övriga partier, som alla skulle öka utsläppen. Igen. Det är en monumental underdrift att hävda att politiken i dag misslyckas med att möta klimatnödläget. Partier från höger till vänster går nu till val på att drastiskt både öka Sveriges utsläpp, och subventionerna av fossila bränslen. Avsaknaden av krisinsikt är både smärtsamt talande, och fullständigt livsfarlig.

Men problemet är inte avsaknad av lösningar. Myndigheter, företag, forskare och organisationer har under många årtionden jobbat med att ta fram lösningar, teknik och strategier för att stoppa klimatförändringarna. Tack vare denna heroiska arbetsinsats vet vi i dag tillräckligt för att börja ställa om våra samhällen. Vi borde kunna kavla upp ärmarna och bara börja arbeta. Börja genomföra den politik som krävs för att möta denna kris, som alltså hotar människans rätt till ett drägligt liv. 

Så frågan är: Varför händer ingenting?

Svaret är bristen på politiker som vill göra det som krävs. Miljöpartiets politik motarbetas ofta under förevändningen att det är ”symbolpolitik”. Moderaterna ropar istället efter en ”effektiv miljö- och klimatpolitik” och en ”miljö- och klimatpolitik som gör skillnad - på riktigt”. Lovande, men tyvärr bara ett cyniskt spel från Moderaterna. Frågorna är fler än svaren. 

Vad är Moderaternas plan för att Sverige ska leva upp till Parisavtalets mål? Hur ska Sverige, med Moderaterna vid rodret, bidra till att den globala uppvärmningen stannar under två grader, med sikte på 1,5? Var är beräkningarna på effekten av deras politik? Naturskyddsföreningen och WWF är i sina granskningar skeptiska. 

Tyvärr saknas svar på frågorna. Men Moderaterna är i gott sällskap. Faktum är att ingenting tyder på att något parti känner till effekten av sin egen klimatpolitik. 

Förutom ett: Miljöpartiet. 

Oktober 2021 presenterade vi vår Klimatfärdplan. Sedan dess har vi arbetat tillsammans med experter inom alla sakpolitiska områden för att analysera, räkna på, och utvärdera vår plan. Och resultaten talar sitt tydliga språk. Med Miljöpartiets politik når Sverige Parisavtalets mål. Här är vår plan:

Alla måste ställa sig bakom de viktigaste åtgärderna. Våra analyser visar att 60 procent av de utsläppsminskningar som Sverige måste göra till 2035 kan ske genom tre åtgärder. Allra viktigast är reduktionsplikten - det styrmedel som alltså både regeringen och oppositionen vill försvaga kraftigt, så kraftigt att Sverige inte kommer nå sina klimatmål. Utöver reduktionsplikten är omställningen av svensk industri och åtgärder för negativa utsläpp absolut centrala. Därför vill vi, utöver att skärpa reduktionsplikten ytterligare, införa en ny omställningslag för industrin i likhet med den tyska kolutfasningen till 2030 samt satsa på tekniker som binder mer kol.

Se klimatpolitiken ur ett helhetsperspektiv. Utsläppsminskningar är dock inte det enda som beräknas. För att politiken ska gå ihop, och klimatpolitiken inte ska konkurrera ut andra miljömål, måste effekterna på energibalansen och tillgången på biobränslen utvärderas. Skogens viktigaste uppgift är att vara skog. Då kan inte skogsbruket fortsätta sitt kalhyggesbruk för biobränslen se ut som i dag. Vi behöver därför ställa om vårt transport- och energisystem. 

Detta innebär att vi behöver använda all energi annorlunda. Vi behöver effektivisera mer. Efterfrågan på biobränsle för transporter och industri måste minska! Gods måste flyttas från väg till järnväg, persontrafik från motorväg och flyg till tåg. Då behövs stöd till elbilar och laddstolpar, investeringar i havsvind, solvärme och solpaneler, samt mer pengar till kollektivtrafik, gång och cykel.  

Alla ska med när Sverige ställer om. Ingen seriös politiker kan lasta klimatpolitiken för revorna i den svenska välfärden. Då är det istället välfärdspolitiken det är fel på. I MP:s klimatsmarta samhälle har vi en välfärdspolitik som inte lämnar någon efter och vi har trygghetssystem som garanterar bryggor mellan dåtidens fossila industri och framtidens omställningsindustrier. Det kräver skatteväxling med högre kapitalskatter som finansierar investeringar och välfärd i hela landet, i kombination med lägre skatter på arbete och annat som inte skadar klimat eller miljö. Vi behöver dessutom stöd till utbildning som också ger dem långt från arbetsmarknaden en roll att spela när Sverige ställer om. I Sveriges nya gröna folkhem behövs mer än bara ingenjörer i världsklass. 

Fakta är frånvarande i klimatdebatten. Partier lägger fram förslag som de själva inte vet konsekvenserna av. Dessvärre är granskningen dessutom ofta undermålig. Ett upplysande exempel på detta var när Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson, tillika de högerkonservativas finansministerkandidat, sa att en sänkning av reduktionsplikten till EU:s miniminivåer bara skulle ”leda till något högre utsläpp”. Ett påstående som hon inte fick några följdfrågor på. 

Det är allvarligt. Faktum är att Moderaternas förslag, utan några som helst tvivel, skulle innebära att Sverige missar sina klimatmål. Varken målet för transportsektorn eller målet för Sveriges utsläppsmål till 2045. Mål som Moderaterna så sent som 2017 ställde sig bakom. 

Tiden för Sveriges klimatmål är knapp. Det finns bara ett parti som kan visa på en trovärdig plan för att nå dem. Många andra säger sig värna klimatet, men presenterar politik som ökar utsläppen. Men klimatdebatten förtjänar mer än så. 

Vårt krav på de andra partierna är därför: Visa era mätbara lösningar - eller lova att genomföra den enda plan som faktiskt ligger i linje med Parisavtalet! 

Det är inte svårare än så. Vad som skulle kunna bli den varmaste sommaren som har uppmätts i Europa riskerar även att bli den kallaste sommaren under överskådlig framtid, hundratals år framåt. Om inte alla partier genast höjer sina klimatambitioner. Väljarna får inte låta dessa partier slippa undan. Ett val är också ett tillfälle för ansvarsutkrävning. Kräv er rätt. Kräv klimatpolitik värd namnet. Eller rösta på det enda partiet som faktiskt har en plan. 

 

Karin Svensson Smith sammankallande Klimatnätverket

Carl Ståhle sammankallande beräkningsgruppen Klimatnätverket

Sebastian Silva Leander beräkningsansvarig Klimatfärdplanen

Lorentz Tovatt Riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson Miljöpartiet

Linus Lakso Ordförande för Miljöpartiets partistyrelse

Pär Holmgren EU parlamentariker

Markus Barnevik Olsson Gröna Studenter, klimatpolitisk talesperson

Erik Wahlström Grön ungdom, klimatpolitisk talesperson

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera