1515
Annons

Debatt: Ta steget in i Nato

DEBATT. Sverige bör gå med i Nato för att minimera tvivlen om militärt stöd till oss. Bilaterala samverkansavtal ger inte samma skydd som ett medlemskap. Det är inte säkert att Nato prioriterar ett land som agerar fripassagerare, varnar tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson och en rad militärer, ambassadörer och säkerhetspolitiska experter.

KRAV FRÅN 26 DEBATTÖRER. I praktiken har Sverige ett omfattande samarbete med Nato. Därför skulle ett svenskt medlemskap inte vara ett särskilt stort steg. Men det är en viktig åtgärd för att skingra tvivlen om ömsesidigt militärt stöd.
KRAV FRÅN 26 DEBATTÖRER. I praktiken har Sverige ett omfattande samarbete med Nato. Därför skulle ett svenskt medlemskap inte vara ett särskilt stort steg. Men det är en viktig åtgärd för att skingra tvivlen om ömsesidigt militärt stöd.Bild:Vadim Ghirda

Sveriges säkerhetspolitiska läge är bättre än på flera år. Men det kanske inte är tillräckligt. Hur i hela friden går det ihop?

Låt oss börja med den första meningen och gå tillbaka några år. Rysslands angrepp på Georgien 2008 och Ukraina 2014 visade på två saker, dels västländernas bräckliga säkerhetssystem och deras önsketänkande om de ryska avsikterna, dels Putins benägenhet att utnyttja våra svagheter.

De baltiska staterna hade förletts att ställa om sitt existensförsvar till styrkor för internationella insatser. Så även Sverige, som tagit strategisk time-out i den förryckta tron på att man skulle få – och utnyttja – tio års förvarning om ett möjligt angrepp.

Uppvaknandet tog tid. Georgienkriget fick visserligen Nato att börja med försvarsplanering för Baltikum, men alliansen blev ändå tagen på sängen av bortrövandet av Krim. Och i Sverige kallade statsminister Reinfeldt i januari 2013 försvaret ett särintresse.

Nu är det bättre. Nato har försett de baltiska staterna och Polen med stridsgrupper som ska fungera som snubbeltråd och göra det omöjligt för Ryssland att skapa ett fait accompli innan alliansens stormakter engageras i strid.

Sverige har gjort helt om och prioriterar det nationella försvaret, och de politiska partierna talar för första gången på mer än ett halvsekel om att öka försvarsanslagen.

Nu talas också klarspråk om att vi i händelse av angrepp kommer att försvara oss tillsammans med allierade. Och detta förbereds genom värdlandsavtalet med Nato och genom bilaterala avtal med Finland, de baltiska staterna, Polen, Tyskland, Storbritannien och Förenta Staterna. Samövningar som Aurora demonstrerar att västmakterna tar försvaret av Baltikum på allvar och att Sverige inser sin roll i detta.

Allt detta bör vara avskräckande när det gäller ryska frestelser att återställa den av Putin saknade Sovjetunionens gränser. Aktioner av typen tillfället gör tjuven, som Georgien och Ukraina, borde vara uteslutna.

Läget är som sagt bättre nu. Men varför inte tillräckligt? Helt enkelt därför att denna avskräckning förutsätter att den presumtive angriparen tänker ungefär som vi. Vilket han kanske gör i dagens läge, när hans vitala intressen inte är omedelbart hotade.

Annorlunda kan läget bli en kaotisk situation, när Putins maktställning och det ryska kleptokratiska systemet står på spel. Så var läget 2014, när ”demokratisk smitta” kunde spridas från Maidanrevolutionen och leda till en upprepning av Moskvademonstrationerna 2011. En rysk aggression mot Ukraina avfärdades som osannolik av många ”experter”, men Putins rationalitet var annorlunda än deras. Han hade starka motiv för utrikes äventyr och gissade rätt om västs bristande beslutsamhet.

Tröskeln för angrepp mot Baltikum är förvisso högre än mot Ukraina, men vem kan säga att den är oöverstiglig om alternativet är den ryska regimens fall? Att använda föregivna yttre hot för att stärka inre sammanhållning är en hävdvunnen taktik, redan använd i den ryska propagandan.

Det är mot sådana eventualiteter som den svenska försvars- och säkerhetspolitiken måste bedömas. Ett krig i närområdet kan på intet sätt uteslutas, och då måste vi av geografiska skäl räkna med att Sverige dras in från första början. Ger de bilaterala samverkansavtalen i så fall samma skydd som Natomedlemskap?

Det är mycket diskutabelt, av tre skäl.

För det första, även om Nato har ett egenintresse av att stödja Sverige militärt, är det inte säkert att alliansen i ett läge med omfattande krigshandlingar kommer att prioritera stöd till en fripassagerare.

För det andra är det en risk att ett svenskt beslut om att ställa upp till grannländernas försvar kan komma att försenas genom politisk oenighet och beslutsvånda. En fördragsfäst utfästelse – Natos artikel 5 – innebär ett tydligt åtagande till solidaritet. Vi har visserligen gjort detta i vår solidaritetsförklaring, men den är sorgligt okänd. Vi skulle säkert få höra tal om provokation och upptrappning från kretsar i Sverige och den ryska propagandan.

För det tredje krävs fredstida planer för att vi ska etablera samverkan tillräckligt snabbt i en kris, för att helst vara krigsavhållande eller, om kriget ändå bryter ut, ge ett effektivt försvar. En sådan planering medger inte allianslösheten. Det är särskilt allvarligt i och med att vårt nationella försvar, även om det skulle förstärkas kraftigt – vilket under alla förhållanden är nödvändigt – är för svagt för att hålla ut tills allierade hinner ingripa.

Ett svenskt Natomedlemskap skulle däremot minimera tvivlen om militärt stöd till oss och osäkerheten om vårt stöd till andra samt möjliggöra snabba samordnade militära insatser för att avhålla från aggression i det nordiska området. Egentligen ett litet steg från dagens svenska politik men ett stort steg för fred och stabilitet.


Frank Belfrage, ambassadör, kabinettssekreterare 2006-2014
Tomas Bertelman, ambassadör
Staffan Carlsson, ambassadör
Lars Fredén, ambassadör
Göran Frisk, kommendör
Lars Grundberg, ambassadör
Bengt Gustafsson, general, överbefälhavare 1986-1994
Ulf Henricsson, överste 1. graden
Johanne Hildebrandt, krigskorrespondent
Bo Hugemark, överste
Diana Janse, ambassadör
Stefan Kristiansson, generalmajor
Jan Leijonhielm, Rysslandsexpert
Anders Milton, f d ordf Röda Korset, Folk och Försvar
Johan Molander, ambassadör
Karlis Neretnieks, generalmajor
Sven-Olof Petersson, ambassadör
Tomas Ries, lektor Försvarshögskolan
Erik Rossander, generalmajor
Henrik Salander, ambassadör
Björn Skala, ambassadör
Katarina Tracz, chef tankesmedjan Frivärld
Johan Tunberger, säkpol analytiker
Fredrik Vahlquist, ambassadör
Mike Winnerstig, fil.dr.
Manne Wängborg, ambassadör


Läs svar från Sven Hirdman här.

Läs svar till Sven Hirdman från de 26 debattörerna här.

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från Schneider ElectricAnnons

Framtidens byggnader behöver digitala ekosystem och tjänster

Endast 1–1,5 procent av byggnadsbeståndet i Europa renoveras varje år, vilket behöver uppgå till 3 procent per år för att uppfylla åtagandena från Paris. EU har släppt direktiv för hur energi ska hanteras i framtidens byggnader och en stor del av att teknologin som behövs finns redan tillgänglig för att driva den utveckling som behövs för att uppnå smartare och mer energieffektiva byggnader.

Teknik och lösningar kopplade till energieffektivisering i byggnader ger betydande möjligheter att minska energianvändningen med mellan 10 och 60 procent, beroende på geografiskt område och kvalitet på befintliga tillgångar . Detta leder till både lägre koldioxidutsläpp och kostnadsbesparingar.

Schneider Electric är en global koncern inom energihantering och automation och är en digital partner för effektivitet och hållbarhet. Genom att erbjuda det öppna och skalbara IoT-plattformen EcoStruxure™ Building, hjälper företaget fastighetsägare och fastighetsförvaltare att både modernisera och framtidssäkra byggnader. Henrik Nilsson är globalt ansvarig för Schneider Electrics innovationscenter i Lund med ett team som bedriver forskning och utveckling inom teknologilösningar för byggnader.

– Vi utvecklar dagens och morgondagens smarta fastighetslösningar inom främst byggnadsautomation, brandsystem och säkerhetssystem. Vi ansvarar för hela ekosystemet från den smarta givaren till en växande portfölj av molntjänster. Detta gör vi tillsammans med teamet som utvecklar produkter för el infrastrukturen så som exempelvis elmätare och brytare, säger Henrik Nilsson.

Enbart implementeringen av energieffektiva lösningar och teknik räcker inte, utan det behövs också tjänster och analysverktyg som tillåter en mer intelligent och automatiserad styrning av byggnadsunderhåll och prestandaförbättringar, både på plats och distans. 

– Att hålla koll på sin fastighets energianvändning är viktigt, men detta måste också följas upp på ett enkelt och effektivt sätt för alla involverade. Vi erbjuder själva analystjänster och mjukvaror som förenklar underhållet, förbättrar komforten, optimerar prestanda och förlänger tillgångarnas livslängd i en byggnad. Genom att driva innovation och utveckling av vår plattform gentemot andra teknologipartners underlättar vi även integrationer med andra tekniklösningar, vilket är viktigt då de flesta byggnaders tekniska system skiljer sig från varandra. Målet är att göra det så enkelt som möjligt för fastighetsägare och fastighetsförvaltare i resan mot smartare, mer energieffektiva och hållbara byggnader, säger Henrik Nilsson.

EcoStruxure™, Schneider Electrics öppna och skalbara IoT-plattform för hem, fastigheter, datacenter, infrastruktur och industrier, samlar och kopplar ihop data från alla delar av en verksamhet.

 

Mer från Schneider Electric

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Schneider Electric och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera