ANNONS:
Till Di.se
TISDAG 23 JAN Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR

Debatt: Ta steget in i Nato

  • KRAV FRÅN 26 DEBATTÖRER. I praktiken har Sverige ett omfattande samarbete med Nato. Därför skulle ett svenskt medlemskap inte vara ett särskilt stort steg. Men det är en viktig åtgärd för att skingra tvivlen om ömsesidigt militärt stöd. Foto: Vadim Ghirda

DEBATT. Sverige bör gå med i Nato för att minimera tvivlen om militärt stöd till oss. Bilaterala samverkansavtal ger inte samma skydd som ett medlemskap. Det är inte säkert att Nato prioriterar ett land som agerar fripassagerare, varnar tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson och en rad militärer, ambassadörer och säkerhetspolitiska experter.

Sveriges säkerhetspolitiska läge är bättre än på flera år. Men det kanske inte är tillräckligt. Hur i hela friden går det ihop?

Låt oss börja med den första meningen och gå tillbaka några år. Rysslands angrepp på Georgien 2008 och Ukraina 2014 visade på två saker, dels västländernas bräckliga säkerhetssystem och deras önsketänkande om de ryska avsikterna, dels Putins benägenhet att utnyttja våra svagheter.

De baltiska staterna hade förletts att ställa om sitt existensförsvar till styrkor för internationella insatser. Så även Sverige, som tagit strategisk time-out i den förryckta tron på att man skulle få – och utnyttja – tio års förvarning om ett möjligt angrepp.

Uppvaknandet tog tid. Georgienkriget fick visserligen Nato att börja med försvarsplanering för Baltikum, men alliansen blev ändå tagen på sängen av bortrövandet av Krim. Och i Sverige kallade statsminister Reinfeldt i januari 2013 försvaret ett särintresse.

Nu är det bättre. Nato har försett de baltiska staterna och Polen med stridsgrupper som ska fungera som snubbeltråd och göra det omöjligt för Ryssland att skapa ett fait accompli innan alliansens stormakter engageras i strid.

Sverige har gjort helt om och prioriterar det nationella försvaret, och de politiska partierna talar för första gången på mer än ett halvsekel om att öka försvarsanslagen.

Nu talas också klarspråk om att vi i händelse av angrepp kommer att försvara oss tillsammans med allierade. Och detta förbereds genom värdlandsavtalet med Nato och genom bilaterala avtal med Finland, de baltiska staterna, Polen, Tyskland, Storbritannien och Förenta Staterna. Samövningar som Aurora demonstrerar att västmakterna tar försvaret av Baltikum på allvar och att Sverige inser sin roll i detta.

Allt detta bör vara avskräckande när det gäller ryska frestelser att återställa den av Putin saknade Sovjetunionens gränser. Aktioner av typen tillfället gör tjuven, som Georgien och Ukraina, borde vara uteslutna.

Läget är som sagt bättre nu. Men varför inte tillräckligt? Helt enkelt därför att denna avskräckning förutsätter att den presumtive angriparen tänker ungefär som vi. Vilket han kanske gör i dagens läge, när hans vitala intressen inte är omedelbart hotade.

Annorlunda kan läget bli en kaotisk situation, när Putins maktställning och det ryska kleptokratiska systemet står på spel. Så var läget 2014, när ”demokratisk smitta” kunde spridas från Maidanrevolutionen och leda till en upprepning av Moskvademonstrationerna 2011. En rysk aggression mot Ukraina avfärdades som osannolik av många ”experter”, men Putins rationalitet var annorlunda än deras. Han hade starka motiv för utrikes äventyr och gissade rätt om västs bristande beslutsamhet.

Tröskeln för angrepp mot Baltikum är förvisso högre än mot Ukraina, men vem kan säga att den är oöverstiglig om alternativet är den ryska regimens fall? Att använda föregivna yttre hot för att stärka inre sammanhållning är en hävdvunnen taktik, redan använd i den ryska propagandan.

Det är mot sådana eventualiteter som den svenska försvars- och säkerhetspolitiken måste bedömas. Ett krig i närområdet kan på intet sätt uteslutas, och då måste vi av geografiska skäl räkna med att Sverige dras in från första början. Ger de bilaterala samverkansavtalen i så fall samma skydd som Natomedlemskap?

Det är mycket diskutabelt, av tre skäl.

För det första, även om Nato har ett egenintresse av att stödja Sverige militärt, är det inte säkert att alliansen i ett läge med omfattande krigshandlingar kommer att prioritera stöd till en fripassagerare.

För det andra är det en risk att ett svenskt beslut om att ställa upp till grannländernas försvar kan komma att försenas genom politisk oenighet och beslutsvånda. En fördragsfäst utfästelse – Natos artikel 5 – innebär ett tydligt åtagande till solidaritet. Vi har visserligen gjort detta i vår solidaritetsförklaring, men den är sorgligt okänd. Vi skulle säkert få höra tal om provokation och upptrappning från kretsar i Sverige och den ryska propagandan.

För det tredje krävs fredstida planer för att vi ska etablera samverkan tillräckligt snabbt i en kris, för att helst vara krigsavhållande eller, om kriget ändå bryter ut, ge ett effektivt försvar. En sådan planering medger inte allianslösheten. Det är särskilt allvarligt i och med att vårt nationella försvar, även om det skulle förstärkas kraftigt – vilket under alla förhållanden är nödvändigt – är för svagt för att hålla ut tills allierade hinner ingripa.

Ett svenskt Natomedlemskap skulle däremot minimera tvivlen om militärt stöd till oss och osäkerheten om vårt stöd till andra samt möjliggöra snabba samordnade militära insatser för att avhålla från aggression i det nordiska området. Egentligen ett litet steg från dagens svenska politik men ett stort steg för fred och stabilitet.


Frank Belfrage, ambassadör, kabinettssekreterare 2006-2014
Tomas Bertelman, ambassadör
Staffan Carlsson, ambassadör
Lars Fredén, ambassadör
Göran Frisk, kommendör
Lars Grundberg, ambassadör
Bengt Gustafsson, general, överbefälhavare 1986-1994
Ulf Henricsson, överste 1. graden
Johanne Hildebrandt, krigskorrespondent
Bo Hugemark, överste
Diana Janse, ambassadör
Stefan Kristiansson, generalmajor
Jan Leijonhielm, Rysslandsexpert
Anders Milton, f d ordf Röda Korset, Folk och Försvar
Johan Molander, ambassadör
Karlis Neretnieks, generalmajor
Sven-Olof Petersson, ambassadör
Tomas Ries, lektor Försvarshögskolan
Erik Rossander, generalmajor
Henrik Salander, ambassadör
Björn Skala, ambassadör
Katarina Tracz, chef tankesmedjan Frivärld
Johan Tunberger, säkpol analytiker
Fredrik Vahlquist, ambassadör
Mike Winnerstig, fil.dr.
Manne Wängborg, ambassadör


Läs svar från Sven Hirdman här.

Läs svar till Sven Hirdman från de 26 debattörerna här.

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.