Att utbyggnaden av vindkraft skulle ha ägt rum på marknadsmässig grund - vilket ofta hävdas - är helt enkelt inte sant. Under en period tog man ut en särskild skatt på el från kärnkraft (effektskatten), och genom de så kallade elcertifikaten har man i praktiken tvingat leverantörerna att leverera tillgänglig vindkraft till elmarknaden. Mångmiljonbelopp har betalats ut till kommuner som investerar i vindkraft, och offentliga institutioner på kommunal, regional och statlig nivå har bidragit på olika sätt - ofta med offentliga medel.
Och medan andra naturpåverkande industriella verksamheter ofta kör fast i byråkrati och tillståndsprocesser har regering och myndigheter varit ivriga att kratta manegen för mer vindkraft.
Detta beror bland annat på att vindkraftsanhängarna har lyckats sätta agendan för det politiska samtalet. Media har förmedlat bilden av vindkraftverken som en åtgärd att både minska utsläppen av växthusgaser och utgöra en likvärdig ersättare till reglerbar kärnkraft. Inget av detta stämmer.
Här är för övrigt starka kapitalintressen i rörelse. Den svenska gräddfilen för vindkraft har gjort det till en lönsam bransch för kineser och internationella investerare, liksom för svenska styrelseledamöter - ofta politiska. Enligt en rapport från Timbro (Elcertifikat: En gratislunch för kapitalägare?) styr elcertifikaten över tid cirka 100 miljarder från elkonsumenter till kapitalägare. Den totala kostnaden för det svenska samhället kan vara avsevärt högre.
Ett stort problem är att Sveriges elförsörjning mer än en gång har tagits som gisslan av Centerpartiet och Miljöpartiet, som villkorat sitt stöd till sittande regering - både Alliansen och socialdemokratiska regeringar - med att låta väderberoende, subventionerad vindkraft tränga undan planerbar, säker och fullt fungerande kärnkraft. När en reaktor i Ringhals stängdes för drygt ett år sedan hade antalet kärnkraftsreaktorer halverats på ungefär tjugo år och efter hand ersatts med väderberoende elproduktion.
Det råder en utbredd aningslöshet om de tekniska svårigheterna med detta. När det blåser mindre är tanken att elektricitet ska kunna överföras från vattenkraftverk i norra Sverige till konsumenter och industrier i landets södra del. Det innebär dock att man tappar effekt, ett sorts slöseri med en dyrbar resurs. Det finns också gränser för vattenkraftverkens flexibilitet.
Under denna vinter har vi redan fått en föraning om vad detta kan ställa till med. När det är kallt och vindstilla samtidigt hamnar hela elmarknaden under press och priserna rusar, en situation som drabbar - och kommer att drabba - både privatpersoner och företag. Företag i södra Sverige har nekats utbyggnad och nyetableringar helt enkelt eftersom det saknas planerbar el.
Att sedan exportera ett överskott när det blåser ”för mycket” kan låta bra, men det är inte heller helt oproblematiskt. När man måste bli av med ett överskott faller priserna till nivåer som är ogynnsamma för producenterna. På så vis blir nyinvesteringar i större anläggningar väldigt osäkra och ingen vågar tänka långsiktigt.
Och det finns fler nackdelar. Vindkraftverk stör djur- och fågelliv och är notoriskt impopulära bland sina grannar, eftersom de förstör landskapsbilden och orsakar buller. Livslängden är relativt kort och avfallet i form av giftiga, icke nedbrytningsbara metaller är ej ännu löst. Det blir inte heller särskilt många permanenta arbetstillfällen eller andra fördelar för de kommuner som berörs.
Tyvärr sträcker sig denna problematik utanför Sveriges gränser, vilket jag inte utan viss frustration kan beskåda i min roll som parlamentariker i EU-parlamentets industriutskott. Tyskland för samma politik som vi och stänger ned kärnkraft till förmån för vindkraft. Eftersom man inte har tillgång till vattenkraft på samma sätt som i Sverige så blir man istället desto mer beroende av rysk gas och har därmed försatt sig i en geopolitisk beroendesituation gentemot Ryssland. När det sedan blir elbrist även i Tyskland så bidrar det till att driva upp priserna även i Sverige.
Dessutom sätter EU-kommissionen upp långtgående - helt orealistiska - mål för väderberoende elproduktion. Därmed ökar trycket på oss i Sverige att bygga vindkraft till havs, trots att det är både förhållandevis dyrt och skulle göra oss ännu (!) mer beroende av vädret. Dessutom förväntas vi på olika sätt vara med och finansiera vind- och solkraft i andra medlemsländer.
Nu har kärnkraften visserligen godkänts i EU:s så kallade taxonomi - en sorts indelning i verksamheter i hållbart och ohållbart. Det är dock ett godkännande med förbehåll, uppenbart en kompromiss mellan kärnkraftens anhängare och motståndare. Det största problemet är att hållbarhetsstämpeln bara varar fram till 2045. Det innebär att kärnkraftverk som börjar byggas nu och står färdiga på 2030-talet kommer att klassas som icke hållbara efter bara ett tiotal år. Det är alltså en öppen fråga huruvida detta kan bana väg för nyinvesteringar.
Tyvärr har Sveriges rödgröna regering varit väldigt ambivalent i turerna kring taxonomins utformning. Oavsett vad som nu hävdas i efterhand har den svenska regeringen trotsat uppmaningar från riksdagens EU-nämnd att helhjärtat stödja kärnkraften.
Så vad gör vi nu? Frågan känns igen från andra sammanhang, där vi i Sverigedemokraterna förväntas ha lösningar på problem som andra partier har förorsakat. Det allra viktigaste just nu är att vi får till ett paradigmskifte, både i Sverige och EU, så att man tar bort gräddfilen för väderberoende så kallade intermittenta kraftslag, alltså sol- och vindkraft.
Mer kärnkraft behövs, vilket bland annat handlar om att ge den långsiktiga förutsättningar. Att bygga nya reaktorer tar ett antal år, men många av hindren är rent politiska. En kärnkraftsvänlig riksdagsmajoritet i september vore ett stort steg på vägen.
Jessica Stegrud (SD)
EU-parlamentariker
