1515
Annons

Debatt: Sveriges beredskap behöver näringslivet

Hotbilden mot Sverige är bredare och mer komplex än någonsin. Att bygga ett motståndskraftigt samhälle kräver en gemensam ansats, skriver flera ledande företrädare i det svenska näringslivet. 

Foto:Claudio Bresciani / TT

Det säkerhetspolitiska omvärldsläget är komplext och försämras över tid. Vi befinner oss i en allvarlig säkerhetspolitisk situation. Handelspolitik och handel påverkas i allt högre grad av säkerhetspolitiska frågeställningar. Pandemin är fortsatt en utmaning och leder till stora påfrestningar på samhället. Klimathoten kräver en balans mellan hållbarhet och säkerhet. Sammantaget ställer detta krav på flera åtgärder för att minska sårbarheter och öka samhällets motståndskraft. 

Efter pandemins utbrott vände sig såväl regering som myndigheter till näringslivet med frågan om hjälp att lösa vårdens akuta brister. I rekordfart ställdes verksamhet om och produktionen utökades för att producera handsprit, ansiktsmasker, skyddsförkläden, visir och annan skyddsutrustning.

För oss var det en självklarhet att göra vad vi kunde för att hjälpa till. Samtidigt var det också frustrerande att se hur våra kompetenser och verksamheter hade kunnat göra mycket mer nytta om vi hade en tydlig mottagare och upparbetade samarbetsformer med myndigheterna. Sveriges beredskap för kris och krig är fragmenterad och brister i koordination, kapacitet och struktur. 

Privata aktörer äger och ansvarar för många av de viktigaste samhällsfunktionerna oavsett om det rör sig om en fredstida kris eller leveranser under krig. Företagens roll för Sveriges beredskap är central, och näringslivet måste i mycket högre utsträckning vara en del av beredskapsplaneringen. Tillsammans kan vi öka samhällets motståndskraft vid kriser.

Näringslivet utgör en förutsättning för samhällets utveckling, förmåga och välstånd, dvs. grunden för ett robust samhälle. Investeringar och handelsflöden måste kunna upprätthållas och utvecklas. Grundläggande frågor såsom ansvarsfördelning och finansiering av näringslivets ökade roll inom krisberedskap och totalförsvaret måste tas på allvar. Den av regeringen tillsatta utredningen om en samordnad försörjningsberedskap är ett viktigt steg och vi förväntar oss att näringslivets perspektiv fullt ut beaktas.

Regering och riksdag föreslog under förra året inrättande av ett näringslivsråd för att för att möjliggöra användandet av näringslivets resurser för totalförsvarets behov. Vi ställer oss fullt ut bakom detta initiativ men vill understryka att detta nu kräver att vi gemensamt måste gå från ord till handling. Vi får inte nöja oss med att ha ett näringslivsråd på pappret. Rådet måste bidra till att skapa den tydlighet, förutsägbarhet och samarbetsform som saknats under de senaste årtiondena vilket blivit uppenbart under pandemin.

Ett näringslivsråd måste ges ett tydligt definierat uppdrag och förutsättningar för att fungera både under fredstid och i krig. Ett samhälle som är väl rustat för en kris är avgörande. Statens ansvar är givet men näringslivet behöver involveras på en helt annan nivå än i dag och dess förutsättningar och villkor måste fullt ut beaktas i denna process. Ett system som skapar obefogade konkurrensnackdelar för vissa aktörer måste undvikas.

Sverige måste ha en förmåga att planera för olika krisscenarier inklusive krig. Ett näringslivsråd behöver ges förutsättningar att kunna ge råd till regeringen i totalförsvarsfrågor och vara ett forum för informationsutbyte mellan Regeringskansliet, berörda myndigheter och näringsliv. Sammansättningen av rådet måste utgå från en väl förankrad representativitet, men utan att rådet behöver inkludera samtliga av totalförsvarets aktörer. De sektorer där verksamheterna till övervägande del drivs i privat regi ska prioriteras men med möjlighet att utöka rådet om en framtida kris så kräver. 

Hotbilden är bredare och mer komplex än någonsin. Att bygga ett motståndskraftigt samhälle kräver en gemensam ansats. Vi inom näringslivet är villiga att bidra och ta ansvar. Vi är en fundamental och central del av totalförsvaret och Sveriges beredskapssystem. Men för att kunna dra vårt strå till stacken krävs tydlighet, tidig involvering, kostnadstäckning och en välgrundad tanke kring privata företags roll utifrån deras förutsättningar och marknadens principer. 

Ett näringslivsråd är en bra början om det utvecklas utifrån den kontext vi i dag lever och verkar inom.

Göran Grén, avdelningschef Svenskt Näringsliv

Johan Wallér, vd Sveriges Apoteksförening

Hans Lindberg, vd Svenska Bankföreningen

Thomas Schölin, tf vd Drivkraft Sverige

Åsa Pettersson, vd Energiföretagen

Anna Karin Hatt, vd Lanbrukarnas riksförbund

Per Arfvidsson, vice vd Lantmännen

Björn Hellman, vd Livsmedelsföretagen

Anna Lefevre Skjöldebrand, vd Swedish Medtech

Maria Sunér, vd Svemin

Karin Brynell, vd Svensk dagligvaruhandel

Mats Galvenius, vd Svensk Försäkring

Mats Hedenström, näringspolitisk chef Svensk Handel

Richard Orgård, förbundsdirektör Säkerhetsföretagen

Robert Limmergård, generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen

Åsa Zetterberg, förbundsdirektör TechSverige

Klas Wåhlberg, vd Teknikföretagen

Marcus Dahlsten, vd Transportföretagen

Pierre Sandberg, förbundsdirektör Tågföretagen

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från WihlborgsAnnons

Wihlborgs inför pris på koldioxidutsläpp

Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).
Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).

Flera svenska företagsjättar har infört ett internt pris på koldioxidutsläpp. Nu hoppar Wihlborgs på tåget. ”Det känns roligt att vi kan driva utvecklingen i vår bransch”, säger miljö- och klimatchefen Staffan Fredlund.

Nu inför fastighetsbolaget Wihlborgs ett internpris på koldioxidutsläpp. Priset sätts till 1000 kronor per ton och kommer inledningsvis att testas vid investeringsbeslut kring renoveringar och hyresgästanpassningar. 

– Det här är en nyckel för att omsätta klimatpåverkan till ett finansiellt värde som vi kan använda i kostnadskalkylen. Tanken är att det interna priset ska underlätta för oss att fatta kloka och relevanta beslut, och premiera leverantörer som erbjuder det klimatbästa alternativet när vi genomför upphandlingar, säger Staffan Fredlund, miljö- och klimatchef på Wihlborgs. 

Verktyg för att nå halveringsmål

Genom införandet av internpriset på koldioxid lägger bolaget i en högre växel för att minska utsläppen som sker i samband med byggprojekt, det som räknas som indirekt klimatpåverkan i värdekedjan. 

För att pressa ner klimatpåverkan ytterligare sätter Wihlborgs även upp ett så kallat målgränsvärde vid nybyggnation av kontorsfastigheter. Gränsvärdet ligger på 270 kilo koldioxidekvivalenter per kvadratmeter.

Nyfiken på Wihlborgs klimatarbete? Ta reda på mer här. 

– Vi har liksom branschen i stort haft svårt att mäta och målsätta klimatpåverkan vid byggnation och renoveringar, alltså den del av vår verksamhet som har störst klimatpåverkan, säger Arvid Liepe, ekonomi- och finanschef på Wihlborgs, och fortsätter:

– Internprissättningen och målgränsvärdet hjälper oss att angripa detta. Förhoppningen är att satsningarna ska göra stor skillnad för de totala utsläppen och bidra till att vi uppnår vårt halveringsmål för 2030.

Tar steget – innan det blir ett hygienkrav

Arvid Liepe och Staffan Fredlund hoppas att verktygen kommer att användas brett i organisationen och i både små och stora projekt.

– Vi kommer att testa detta och utvärdera om det styr oss på rätt sätt. Genom att ta steget nu hinner vi också med en lärandeprocess kring intern prissättning innan den här typen av åtgärder blir ett hygienkrav på marknaden. Det känns roligt att vi kan visa ledarskap och driva utvecklingen i vår bransch, säger Staffan Fredlund. 

Om Wihlborgs
Wihlborgs är ett börsnoterat fastighetsbolag som erbjuder kommersiella lokaler till företag och organisationer i Öresundsregionen. Wihlborgs Fastigheter finns i Malmö, Lund, Helsingborg och Köpenhamn. Bolaget är marknadsledande i de tre svenska städerna. 

Läs mer om Wihlborgs fastighetsutveckling

 

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Wihlborgs och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera