1515
Annons

Debatt: Sverige har en splittrad bild av Asien

Svenskarnas bild av de tre Asiatiska storspelarna är kluven och en negativ opinion om ett enskilt land kan begränsa möjligheterna till såväl mellanstatligt samarbete som enskilda företagssatsningar, skriver fyra farmstående Asien-experter. 

Foto:Juliana Wiklund
Foto:Juliana Wiklund
Foto:Martina Holmberg/TT
Foto:Shuji Kajiyama

Asiens storspelare Indien, Japan och Kina har idag ett stort inflytande över världens ekonomi och politik. Genom integrerade värdekedjor och utbyggda mellanstatliga samarbeten får händelser i dessa länder direkt påverkan på svenska hushåll och arbetstillfällen. 

Denna utveckling kommer av allt att döma att förstärkas under kommande decennier. Vi får gå tillbaka till 1700-talet för att hitta en liknande maktkoncentrationen österut som den världen nu tycks stå inför. 

Hur väl förberedd är den svenska allmänheten för ”Asiens århundrade”? Hur ställer sig svenskar till nya stormakter med så pass skilda politiska system och kulturella uttryck? 

Genom ett unikt samarbete mellan Asienprogrammet och Nationellt Kunskapscentrum om Kina vid Utrikespolitiska institutet, Japaninstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm, och SOM-Institutet vid Göteborgs universitet mäter vi nu första gången svensk opinion om Indien, Japan och Kina. 

Resultaten från denna ”Asienbarometer” demonstrerar en genomgående ambivalens – och ett mått av okunskap - i svenskars syn på de tre länderna. Undersökningen, som genomfördes under hösten 2021, visar att de flesta svenskar är övertygade om Asiens ökade betydelse. Kinas framskjutna roll framhålls särskilt av respondenterna. Samtidigt är en majoritet av de svarande negativt inställda till ökat svenskt samarbete med Kina. Fler ställer sig däremot positiva till samarbete med Indien, och ännu fler med Japan. 

Vad detta samarbete skulle utgöras av klargörs inte av undersökningen, men den ger oss indikationer. Indien och Kina framhåller sig gärna som utvecklingsmodeller med nischkompetens inom högteknologiska sektorer. Respondenterna ser dock få lärdomar att dra från dessa två länder. Däremot tycker sig svenskar kunna lära sig av Japan, ett land som många svarande också säger sig vilja besöka. Endast en knapp tredjedel av svenskarna skulle däremot vilja resa till Kina och Indien, trots ländernas fascinerande historia och kultur, berömda kök och spektakulära natur. När det gäller Kina kan en anledning till motviljan skönjas i den utbredda synen på landet som en diktatur som inte agerar ansvarstagande internationellt. 

Indien är känt som ”världens folkrikaste demokrati” och samarbetar med den svenska regeringen inom bland annat den gröna omställningen av industrin. Undersökningen visar dock att svenskar tycker sig veta lite om landet, men också ställer sig tveksamma till Indiens agerande internationellt och i fråga om landets respekt för demokratiska rättigheter.     

Sveriges ekonomiska utbyte med de tre länderna är omfattande – men inte helt okomplicerat för den svenska opinionen. För det första skiljer sig svenskars syn på de tre ländernas ekonomier åt. Bilden av Japan som ett industriland är väl etablerad. Över 60 procent av de svarande uppfattar att även Kina har en utvecklad ekonomi. Motsvarande siffra för Indien var endast en dryg tredjedel. 

För det andra finns en splittrad syn på investeringar från de tre länderna. Att investeringar från Kina har omgetts av en debatt om Sveriges säkerhet verkar ha påverkat opinionen. Endast 17 procent ställer sig positiva till ökade kinesiska investeringar. Ändå något förvånade kan tyckas, givet att Sveriges största privata arbetsgivare, Volvo Cars, är ett kinesiskt företag. Synen på japanska investeringar är positiv, vilket kan förklara att stora japanska investeringar som Hitachis köp av ABB Power Grids har tagits emot väl. Beträffande Indien är opinionen återigen delad. En stor andel respondenter valde att svara att de inte vet (43 procent), medan 28 procent ställde sig positiva till ökade indiska investeringar i Sverige. Den starka närvaron av ett flertal indiska IT-företag, till exempel Tata Consultancy Services verkar inte ha påverkat svensk opinion i någon nämnvärd utsträckning.

Undersökningen visar att okunskapen om Asien är utbredd i Sverige, trots regionens växande påverkan på svenskt välstånd. Svenskar står helt enkelt inte tillräckligt förberedda inför en av de största geopolitiska förändringarna på flera århundraden. 

Vi kan utgå från att svenskars åsikter om asiatiska länder i huvudsak bygger på andrahandskällor som traditionella och sociala medier, läroböcker, men också hörsägen, snarare än förstahandsupplevelser och nära kontakter med länderna i fråga. Medianvärdet av andelen som valt att svara ”vet ej” på undersökningens frågor var 18 procent för Kina, 26 procent för Japan och hela 34 procent för Indien. Att svenskar anser sig veta mer om Kina än Indien och även Japan kan bero på att medierapporteringen om Kina har ökat under senare år, medan bevakningen av de andra två länderna är mer sporadisk. På svenska universitet finns fler möjligheter att läsa kurser om Kina och Japan än om Indien och långt fler studenter deltar i utbyten i Japan och Kina. Kinesiska produkter blir allt vanligare och Kinas roll i leverantörskedjor lyfts fram medan Indiens ekonomi kommer i skymundan, den starka IT-sektorn till trots.

Spelar det någon roll för svenskt vidkommande vad svenskar tycker om de tre asiatiska jättarna? Ja, på flera sätt. En negativ opinion om ett enskilt land kan begränsa möjligheterna till såväl mellanstatligt samarbete som enskilda företagssatsningar i landet. Den negativa synen på Kina är etablerad och kan bli svår att förändra. Den positiva bilden av Japan underlättar stärkt ekonomiskt och politiskt samarbete. Beträffande Indien står opinionen och väger. Medan bland annat kommuner minskar sin exponering mot Kina, pekar mycket mot ett ökat svenskt engagemang i Indien. Det skulle tjäna svenska intressen väl att investera i bred kunskapsuppbyggnad om Indien för att skapa större förståelse för landets viktiga roll på den internationella arenan. 

Henrik Chetan Aspengren, forskare vid Asienprogrammet på Utrikespolitiska institutet

Björn Jerdén, chef för Nationellt kunskapscentrum om Kina på Utrikespolitiska institutet

Åsa Malmström Rognes, chef för Asienprogrammet på Utrikespolitiska institutet

Patrik Ström, chef för Japaninstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm

 

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från Transfer GroupAnnons

Experten: Säkerhet allt viktigare för företag

Skjutningar och sprängdåd är vanligt förekommande i Sverige, visar statistik från bland andra Brottsförebyggande rådet och Polismyndigheten. 

Det har fått många verksamheter att se över sin säkerhet.

– Många av de som i dag efterfrågar våra tjänster har ingen egen hotbild mot sig – de har bara fel grannar, säger säkerhetsexperten Magnus Ahde från Altum Security AB.   

 

Läs mer om hur sectech tar säkerhetslösningar till nästa nivå

En studie från Brottsförebyggande rådet, Brå, konstaterar att Sverige är det värst drabbade landet i Europa när det gäller dödligt skjutvåld. I studien har svenska dödsskjutningar jämförts med 22 andra europeiska länder under perioden 2000 till 2019.

Även sprängdåd har varit vanligt förekommande under de senare åren, visar statistik från polismyndigheten. 2021 anmäldes 79 stycken i Sverige.

Ökad efterfrågan på säkerhet

En konsekvens har blivit att efterfrågan på fysisk säkerhet har ökat. Det berättar Magnus Ahde, som har arbetat över 20 år i säkerhetsbranschen och i dag är säljare på Altum Security AB.

– Eftersom det är svårt att rikta bomber mot en speciell mottagare riskerar alla inom en viss area att bli drabbade vid en explosion. Man behöver alltså inte ha en hotbild mot sig för att drabbas. Och det betyder att allt fler inser att de behöver skydda sig mot den typen av händelser, säger han.

Snyggt – och farligt

Från att tidigare framför allt haft ambassader och myndigheter som kunder så märker Magnus Ahde och hans kollegor, som är experter inom säkerhetskonsultation och skalskyddslösningar, att även andra typer av verksamheter efterfrågar deras tjänster.  

– Exempelvis kan en sådan sak som att ha en glasfasad på sitt huvudkontor idag utgöra en stor säkerhetsrisk. Det är snyggt – men väldigt farligt om det skulle ske en explosion.

Kombinationslösningar

Altum Security är en del av säkerhetskoncernen Transfer Group AB som förutom skalskyddslösningar erbjuder allt inom fysisk säkerhet; från bevakning och säkerhetskontroller till larm, och mjukvarulösningar som förenklar och effektiviserar helhetserbjudandet. 

– Vår styrka är att våra bolag täcker olika delar av fysisk säkerhet och att vi därför kan erbjuda olika typer av kombinationslösningar, förklarar Transfer Groups vd Pernilla Jennesäter.

– Vi gjorde exempelvis nyligen en kombinationslösning på en ambassad tillsammans med vårt systerbolag Sensec AB för att skydda både byggnaden och inpassering. Sensec stod för röntgen och metalldetektion, och Altum för beskjutnings- och explosionsskydd, berättar Magnus Ahde. 

Unika inom högsäkerhet

Magnus Ahde menar att det finns få andra bolag i branschen som jobbar så heltäckande med skalskyddlösningar som Altum Security. 

– Många fokuserar på en specifik produkt eller lösning, medan vi kan leverera en mängd olika produkter inom högsäkerhet, allt från skottsäkra fönster och dörrar till panic rooms. På så sätt sticker vi ut, säger han. 

 Läs mer om hur sectech tar säkerhetslösningar till nästa nivå 

 

 

 

Mer från Transfer Group

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Transfer Group och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera