Läget är låst mellan högern och vänstern efter det svenska valet – inget av blocket kan uppnå någon majoritet. Vad som kommer att hända är osäkert, men vad som borde hända är glasklart.
För det första bör ingen regering bildas på grundval av Sverigedemokraternas stöd. För det andra är, hur obehagligt det än må kännas, en koalition mellan höger och vänster det enda förnuftiga alternativet. För det tredje måste denna koalition prioritera långsiktiga strukturella reformer. Bland dem finns bostadspolitiken, utbildning, sjukvård, integration och ökande ojämlikhet.
Sverige är inte det första – snarare det sista – landet i Norden som har upplevt att partier längst ut till höger ökar. Danmark var först med att ge efter när invandringskritiska Dansk Folkeparti lånade ut sitt stöd till en minoritetsregering 2001. Samma partikonstellation leder Danmark i dag, med skillnaden att stödet för Dansk Folkeparti har ökat från 12 procent till drygt 21. Samtidigt som stödet för statsminister Lars Løkke Rasmussens Venstre sjunkit från drygt 31 procent till 19,5, vilket har lett till den absurda situationen att regeringen bara har 53 av 179 mandat i parlamentet.
Dansk Folkeparti har på egen hand förvandlat Danmark till en drivbänk för antiinvandringslagar. Att kunna driva den dagordningen, samtidigt som partiet slipper ta ansvar eftersom de inte sitter i regeringen, har gjort att det har kunnat dubbla sitt väljarstöd. Det är inte en modell som Sverige borde ta efter.
I Norge är högerpopulistiska Fremskrittspartiet näst största parti i regeringen och innehar viktiga ministerposter som finansminister, justitieminister, oljeminister, migrationsminister och energiminister. Under partiets tid i regering har landet gått hårdare åt invandring, både juridiskt och verbalt. Det finns inga bevis på att regeringsansvaret har modererat partiets åsikter eller minskat deras väljarstöd.
De tre högerextrema nordiska partierna har olika rötter och ursprung, men Sverigedemokraterna, med sina nynazistiska rötter, är det parti som är mest obehagligt. Alla tre är i grunden protestpartier med liten förmåga att styra ett land. Med sin invandringskritiska retorik, motstånd mot EU och populistiska utgiftshöjningar har de lite att erbjuda i form av förnuftig politik, som krävs vid koalitionsbyggande.
Därför måste Sverige få en regering bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna, med stöd av en eller två mindre partier. Det vore möjligt och önskvärt, om än svårgenomförbart och ointräffat ifredstid.
Vad kan då en sådan koalition uträtta? Fokus bör ligga på smala, men långtgående, strukturreformer inom de fem områden där de största utmaningarna finns. För att komma till rätta med problemen krävs det bästa av vad både högern och vänstern har att erbjuda. Att ge SD – som saknar realistiska lösningar på dessa utmaningar – inflytande skulle bara skapa fler problem.
Denna nya regering måste reformera den sårbara och dysfunktionella bostadsmarknaden – en av världens mest överhettade enligt IMF. En kombination av storskalig offentlig och privat nybyggnation, avreglering av hyresmarknaden, införande av fastighetsskatt, borttaget ränteavdrag och skarpare låneregleringar är den enda förnuftiga vägen framåt. Men då krävs att en djärv majoritetsregering står bakom den.
Regeringen måste också komma till rätta med de fallande skolresultaten – snarare än att debattera privata eller offentliga huvudmän. För att kunna åstadkomma det vore bättre incitament för lärare, större anslag till skolorna och ett utdelningstak förnuftiga reformer att genomföra. Att dessutom introducera ett program för livslångt lärande skulle kunna ge ett välbehövligt uppsving till Sveriges stagnerade produktivitetsutveckling.
Integrationen av nyanlända måste förbättras genom sänkt skatt på arbete, mer investeringar i utbildning och praktik, näringslivsnära lärlingsutbildningar och hårdare diskrimineringslagstiftning på arbetsmarknaden. Många av dessa insatser kan också med fördel användas för att erbjuda bättre möjligheter för andra generationens invandrare.
Sjukvårdssystemet fungerar fortfarande bra, men det börjar synas sprickor i fasaden. Endast ett grundligt moderniseringsarbete med syfte att göra vården mer jämlik när det gäller skillnader mellan privat och offentligt vård skulle förbereda systemet för de kommande demografiska utmaningarna. Man bör inte vara rädd för att dra lärdomar från andra länder och deras hälsosystem. Det gäller i högsta grad införande av ny teknik. Samtidigt måste man förbereda sig på att större sjukvårdsutgifter ändå kan komma att bli nödvändiga.
Sist men inte minst måste skattebördan förskjutas från löner och företagande till fastigheter, förmögenheter och miljöutsläpp. Det skulle ge ett välbehövligt uppsving för ekonomin och bemöta den ökande ojämlikheten.
Nu är det dags för Sverige att sätta landets utveckling före partihänsyn.
Sony Kapoor, makroekonom och vd för tankesmedjan Re-Define, tidigare arbetat som rådgivare till regeringar i Norge, Tyskland och Indien
