1515
Annons

DEBATT: Svensk finansmarknad behöver ha sociala mål

Privata aktörer behövs för att lösa problemen med utanförskap. Internationellt stöds framväxten av privat social finansiering av EU, OECD och Världsbanken. Men Sverige ligger långt efter flera OECD-länder. Det skriver forskaren Sophie Nachemson-Ekwall.

Foto:Fredrik Sandberg/TT
Foto:Stina Stjernkvist/TT

De sociala utmaningarna i samhället växer lavinartat. Andelen ungdomar som blir underkända i skolan, utlandsfödda som inte kommer in på arbetsmarknaden, stora problem i utanförskapsområden som ingen vill investera i. Det offentliga har inte resurser att klara av ens de akuta problemen, än mindre att jobba förebyggande. Internationellt är lösningen alltmer att privata aktörer, fastighetsbolag, pensionsfonder, stiftelser bidrar till lösningen. Denna utveckling bör uppmuntras i stor skala även i Sverige.

Konkret handlar det om en helt ny social lånemarknad. Precis som det redan finns gröna obligationer och gröna lån kan resurser till de nödvändiga investeringarna skapas genom sociala obligationer och sociala lån. På så sätt behöver ansträngda kommunala och regionala budgetar inte vara en begränsning. Trenden har nyligen kommit till Sverige. Våra pensions- och sparfonder visar sig både kunna, och vilja investera i finansinstrument kopplade till sociala mål. Även näringslivet visar intresse av att vilja bidra. Det här är också ett viktigt redskap för att nå flera av FN:s globala hållbarhetsmål och arbetet med Agenda 2030.

Jag har som forskare följt framväxten av en social finansmarknad under flera år. Det handlar bland annat om hållbarhetsobligationer och lån som har både gröna och sociala mål. Avkastningen är helt enkelt kopplad till sociala åtaganden riktade mot en målgrupp med utpekade behov. Exempel på svenska lösningar av privat social finansiering är en verksamhet som erbjuder extra läxläsning för barn och ungdomar som riskerar att bli underkända i skolan. Samhällets vinster för varje enskilt barn som går ut nionde klass med godkänt betyg uppgår till miljonbelopp. Ändå ser vi att ungdomar faller igenom. Andra exempel är förebyggande insatser för psykisk ohälsa, renoveringar av miljonprogrammen i förorterna där hyresgäster med låg inkomst har råd att bo kvar även efter renovering, program för före detta kriminellas återinträde i samhället och sysselsättning för marginaliserade grupper på arbetsmarknaden. Dessa behov står idag utan lösningar eller så är insatserna kortsiktiga.

Från svensk horisont ska privat finansiering av förebyggande sociala insatser inte blandas ihop med den politiskt laddade frågan om vinster i välfärden, eller storleken på den skattefinansierade välfärdssektorn. Istället handlar det om att dra fördel av den möjlighet som erbjuds om pensions- och fondkapital börjar arbeta aktivt för en hållbar omställning i samtliga dimensioner, inte bara den gröna. Internationellt stöds framväxten av privat social finansiering av EU, OECD och Världsbanken. Dessa sociala investeringar för det goda med sig att de ger ekonomisk avkastning för den som investerar i dem, precis som en grön fond, men där det finns ett tydligt mervärde för samhället och utpekade målgrupper med specifika behov.

Sverige ligger dock långt efter flera OECD-länder. I rapporten En svensk social finansmarknad växer fram, framtagen i samarbete med Ramboll Management Consulting, beskrivs vad som är på gång i Sverige, men också vad som behövs för att öka engagemanget från finanssektorn, politiker, kommuner, akademin och civilsamhället.

Våra ömsesidiga och privata pensionsfonder, AP-fonder och bankernas sparfonder har börjat placera i sociala obligationer som ges ut av Världsbanken för att stötta utvecklingsländer, men även i europeiska pandemi-obligationer som riktar sig till sysselsättande och hälsofrämjande åtgärder. Men det mesta har gjorts i utlandet. Vårt sparkapital behöver tydliga direktiv från styrelser och reglerare att investera i svenska finansinstrument som kopplas till proaktiva sociala insatser, precis som de har när det rör den gröna omställningen.

Kommuner, regioner och fastighetsbolag leder utvecklingen med sociala obligationer i Sverige. Det finns åtminstone ett tjugotal aktörer som arbetar med frågan. Många är fastighetsbolag med hyreshus i socioekonomiskt svaga områden. Kommuninvest har gett ut lån till fem kommuner som åtagit sig att leverera på sociala mål. Men det är tydligt att de skulle kunna investera mycket mer i förebyggande insatser om det fanns en svensk standard för redovisning av sociala investeringar och bankerna i sin utlåning även började premiera sociala insatser, precis som de idag erbjuder gröna lån.

Det experimenteras i Sverige med finansinstrument för att finansiera förebyggande insatser, som kommunerna ofta anser sig inte ha råd med. Många kommuner och regioner har satt upp sociala investeringsfonder för att möjliggöra en finansiell överföring mellan olika förvaltningar och räkenskapsår. Norrköping och Region Stockholm har upplägg för sociala utfallskontrakt, en affärsuppgörelse där kommunen och en privat investerare delar på den finansiella risken och vinsten. Trots att utvecklingen stöds av Sveriges kommuner och regioner, SKR, tar utfallsfinansiering inte fart. En övergripande slutsats är att staten behöver stötta utfallsfinansiering som medfinansiär, lagstiftare och rådgivare.

Regeringen satsade 150 miljoner kronor på att utveckla marknaden för sociala företag åren 2018–2020. Men ambitionerna framåt är oklara. I flera västländer, inklusive våra nordiska grannländer, finns samtidigt statligt sponsrade sociala investerings- och utfallsfonder, utbyggd social rådgivning, organisationer som arbetar brett med att följa upp förebyggande socialt arbete, engagerade banker och en infrastruktur som lockar privat kapital. Väldigt lite av detta syns i Sverige.

Det finns ingen anledning att Sverige inte ska ligga i framkant när det gäller arbetet med de sociala globala målen och genomförande av Agenda 2030. Precis som vi gör inom det gröna området. Därför är tiden mogen för en samlad politik som drar fördel av det svenska kapital som kan och vill investera med sociala mål.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera