Bostadskrisen är akut. Men ansvarstagandet för att bygga bort den ser beklämmande olika ut i landet. Välbärgade kommuner som ligger inom pendlingsavstånd från storstäder med skriande bostadsbrist, exempelvis Danderyd, Skurup, Härryda och Lidingö, ligger i landets absoluta bottenskikt vad gäller att bygga bostäder. Med en så kritisk bostadsbrist är det ohållbart att vissa kommuner sätter i system att åka snålskjuts på grannkommunens bostadsbyggande. Och staten går på intet sätt fri från ansvar. Bristen på bostadspolitik kan inte kallas för annat än ett kapitalt misslyckande.
Det måste löna sig för en kommun med bostadsbrist att bygga bostäder och straffa sig att inte göra det. Och sist men inte minst: staten måste börja ta ett ansvar och helhetsgrepp om bostadspolitiken i hela landet. Att fortsätta lämna kommunerna vind för våg duger inte. Idag lanserar vi på Hyresgästföreningen vår politik för en hållbar markförsörjning.
Med 90-talets avregleringar och nedskärningar flyttades i stort sett allt ansvar för bostadsförsörjningen till kommunerna, och byggandet av nya bostäder störtdök. Resultatet: skenande bostadsbrist, framför allt i våra storstadsområden. Byggandet har visserligen kommit i gång de senaste tio åren, men mer krävs för att bygga i kapp det underskott som uppstod under 90- och 00-talet.
Idag finns få statliga krav på kommunerna gällande vad och hur mycket som ska göras för att klara en bostadsförsörjning för alla. Kommunerna är i mångt och mycket lämnade till sitt öde. Vissa tar ett stort ansvar, men i frånvaron av statliga krav är det många kommuner som inte gör tillräckligt för att planera för fler bostäder. Och det är inte så konstigt. Många kommuner är ekonomiskt pressade. Och de har, utan statlig hjälp, lämnats att själva bekosta 2010-talets historiska investeringsvåg med stora renoveringsbehov, byggande och infrastruktursatsningar.
Det finns också en underliggande drivkraft hos många kommuner med mycket mark att hålla uppe priset på den egna marken, genom att inte planera tillräckligt. Dessutom finns det starka väljargrupper som inte vill att det ska byggas fler bostäder. Det sätter förstås press på kommunpolitikerna som gärna vill bli omvalda.
På listan över de kommuner som är absolut sämst på bostadsbyggande hittar vi ett gäng bemedlade kommuner. Att få kommuner som Vellinge, Trelleborg och Nynäshamn att börja ta ansvar för bostadsförsörjningen är en knäckfråga.
Med det sagt: i hela landet finns kommuner, stora som små, som gör sin hemläxa och bygger det som krävs. I topplistan ligger bland annat Ale, Knivsta, Umeå och Örebro. Gemensamt för dessa kommuner är att det finns både marknadsförutsättningar och en politisk vilja att bygga mycket. Men det är tydligt att bostadsförsörjningen är snedfördelad och att många kommuner åker snålskjuts på sina grannkommuners ambitiösa planering.
Här skiljer bostadspolitiken sig från ett annat område där huvudansvaret också ligger på kommunerna: skolan. Där finns en nationell läroplan, och en skolinspektion som granskar efterlevnaden. Få hävdar att det skulle vara en orimlig inskränkning av kommunernas självbestämmande. Ingen skulle komma på tanken att lämna kommunerna vind för våg och lämna över hela ansvaret för våra barns skolgång på enskilda kommuner. Det skulle bli helt ohållbart. Men vår framtida bostadsförsörjning har inte fått samma omvårdnad. Precis som på skolområdet behöver kommunerna hjälp från statligt håll.
Bostadspolitiken borde låta sig inspireras av styrningen på skolområdet, och uppgradera bostadsförsörjningen till en nationell angelägenhet, där kommunerna har fortsatt ansvar men samtidigt måste förhålla sig till ett behov som finns i regionen. Ingen kommun ska kunna luta sig tillbaka med armarna i kors, när grannkommunen gör allt för att tillgodose regionens bostadsbehov.
Dagens svenska regelsystem hämmar nyproduktionen av bostäder. Det är dags för staten att ta ansvar för bostadsbyggandet genom att samordna och erbjuda ekonomiska incitament för kommunerna att bygga fler bostäder. Och sanktioner till kommuner som väljer att inte bygga. Idag lanserar vi på Hyresgästföreningen vår politik för en hållbar markförsörjning med ett antal markpolitiska förändringar för att lösa bostadskrisen:
Nationell översiktsplan för Sverige som samordnar bostadsbyggandet
Den nationella översiktsplanen ger en överblick och samordnar bostadsbyggandet i Sverige. Regionala byggkvoter ska öronmärkas till respektive kommun. Om kommunerna vägrar att bygga sina kvoter, ska regionen få rätt att detaljplanera.
Kommunal byggbonus som skapar ekonomiska incitament
Till den nationella översiktsplanen kopplas ekonomiska incitament för att stimulera bostadsbyggandet. Utgångspunkten för ersättningens storlek har varit att den ska vara enkel att följa och förstå. Därför bör ersättningen sättas till ett prisbasbelopp per planerad bostad. För kommuner som inte bygger betalas inte heller några pengar ut.
Statliga marklån till kommunerna för att säkra byggmålen
I syfte att säkerställa tillräckligt kommunalt markinnehav för att säkra byggmålen bör staten erbjuda möjligheten att samfinansiera markköp med kommunen. Markköpen bör genomföras genom att kommunen lånar medel av staten, till förmånliga villkor.
Vi har den mark vi har och det finns många intressen som konkurrerar om dess användning. Vi tycker det är bra att det är politiken som väger dessa intressen mot varandra, genom till exempel det kommunala planmonopolet. Vi tror inte att privata markägare kan självreglera markanvändningen på ett sätt som gynnar samhället i stort.
Men det kommunala planmonopolet får inte bli ett hinder för byggande när det finns behov av fler bostäder. För att få till stånd en fungerande bostadsförsörjning, och en markpolitik som ger tillräckligt med bostäder åt en växande befolkning, är det hög tid för staten att kliva fram och ta ansvar.
Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen
Martin Hofverberg, chefsekonom Hyresgästföreningen
