Annons

DEBATT: Stabiliseringspolitiken bör läggas om

Covid-krisen har lett till en sällan skådad experimentlusta inom den ekonomiska politiken och krisinsatser är kostsamma för skattebetalarna. Professor Pontus Braunerhjelm föreslår en rad genomgripande förändringar på Di Debatt.

Pontus Braunerhjelm, forskningsledare Entreprenörskapsforum och professor BTH och KTH-
Pontus Braunerhjelm, forskningsledare Entreprenörskapsforum och professor BTH och KTH-Foto:Jack Mikrut

Covid-19-krisen har under de senaste 18 månaderna medfört betydande ansträngningar på olika nivåer i samhället: för individen, sjukvården, företagen, statsfinanserna och ekonomin i sin helhet. Den har också lett till ifrågasättande av hur en kris bör hanteras, där Sverige valt sin specifika väg. Osäkerheten om covidutvecklingen över tid samt krisens genomslag på både ekonomins utbudssida (anställda kunde inte gå till jobben, leverantörskedjor bröts) och efterfrågesida (inkomsterna minskade) ledde också till en sällan skådad experimentlusta inom den ekonomiska politiken. 

En uppenbar lärdom är att den tidigare ensidiga inriktningen på penningpolitik, det vill säga sänkta räntor, som präglat stabiliseringspolitiken under de senaste decennierna, nu bör kunna förpassas till historiens bakgård. Under lång tid har forskare varnat för att ju lägre räntan är desto mindre effekt kan ytterligare sänkningar förväntas ha på den ekonomiska aktiviteten, konsumtion och investeringar. När penningpolitiken blir extrem och går mot noll eller till och med blir negativ finns det en risk att en mängd mindre önskvärda följdeffekter uppstår, till exempel en ökad inkomstspridning på grund av stigande tillgångsvärden och ett osunt risktagande i jakten på avkastning. Penningpolitikens huvudsakliga roll blir istället att se till att det finansiella systemet fungerar och att det finns likviditet i marknaden.

I en nyligen publicerad artikel i en vetenskaplig tidskrift (Small Business Economics Journal, SBEJ) redogör jag för hur stabiliseringspolitiken bör ställas om och dessutom samordnas med tillväxtpolitiken. En grundbult är att stabiliseringspolitiken bör präglas av en genomtänkt helhet som omfattar både penning- och finanspolitiska åtgärder samt att också ekonomins utbudssida, det vill säga entreprenörskap, företag, investeringar och teknisk utveckling, inkluderas. 

Även om den what-ever-it-takes-strategi som präglade krisåtgärderna i covid-19-krisens första skede sannolikt hamnade rätt bör, vartefter en kris fortskrider, också åtgärderna anpassas. Ett skäl är att krisinsatser i regel är kostsamma för skattebetalarna, ett annat att de riskerar att snedvrida konkurrens och marknadsförutsättningar. Som visats minskade konkurserna 2020 jämfört med 2019 samtidigt som nyetableringarna ökade vilket kan vara positivt. Men det kan också spegla att de massiva stödinsatserna inneburit att företag som egentligen borde gått i konkurs har överlevt på grund av stöden. Resultatet är så kallade zoombie-företag som binder upp resurser men inte har någon ekonomisk bärkraft på sikt. 

De mer genomgripande förändringar som föreslås i SBEJ-artikeln kan sammanfattas på följande sätt: 

1. Finanspolitiken bör ges ett större utrymme men i betydligt högre utsträckning riktas mot individer, företag och entreprenörskap, de som direkt berörs av en kris. Detta ökar träffsäkerheten och effektiviteten i åtgärderna. Traditionella storskaliga infrastruktursatsningar och liknande tar tid att genomföra och förstärker ofta svängningar i konjunkturen i stället för att utjämna dem. Politikerna kan också bli mer finanspolitiskt släpphänta i samband med val (jämför regeringens förslag på ökade utgifter med 74 miljarder kronor i budgetpropositionen för 2022).

2. Företag som går med förlust under en krisperiod bör kunna kvitta dessa mot skatteinbetalningar under tidigare vinstgivande år. Fördelarna är flera. För det första blir skattesystemet mer symmetriskt, staten delar på både vinster och förluster med ägarna. För det andra minskar risken för att zoombie-företag kan överleva. Har man inte gjort vinster under ett antal år får man inte tillbaka några pengar och har sannolikt begränsade överlevnadsmöjligheter (undantag kan givetvis finnas men bör hanteras för sig). För det tredje skapar detta ett slags automatiska stabilisatorer som skulle fungera ungefär som arbetslöshetsunderstöd eller sjukpenning, staten täcker upp när inkomsterna faller. Ett sådant skatteinstrument kan användas stabiliseringspolitiskt, under finanskrisen 2008-2009 utökades till exempel möjligheterna att återfå tidigare inbetald skatt i USA. 

3. Utöka investeringsavdraget under en viss period för etablerade företag (i Storbritannien infördes ett avdrag på 130 procent av investeringen) kombinerat med ett kraftigt utökat riskkapitalavdrag för nya och unga företag.

4. Vid mer djupgående kriser kan dessa insatser kompletteras med permitteringsstöd och möjligen någon form av omställningsstöd. De ska dock villkoras så att arbetstagare och företagsledning genomgår utbildningsinsatser som förstärker kompetensen och leder till nya kunskaper. Det kan handla om områden som rör miljö och klimat, hållbar internationalisering, resilienta leverantörskedjor eller digitalisering. Det sistnämnda området kan vara förenat med betydande produktivitetseffekter och också minska den digitala klyftan mellan stora och mindre företag. Att passivt betala ut stöd är inte försvarligt. Kunskapshöjande insatser skulle inte bara stärka arbetstagare och företag utan på sikt också Sverige som kunskapsnation. Tillväxtverket skulle kunna vara ansvarig myndighet och upprätta samarbete med utbildningsföretag (digitaliserade edtech-bolag och andra) eller så kan ett check-system riktat mot utbildning användas. 

5. Slutligen bör andra länders omfattande och varierande stabiliseringspolitiska insatser utvärderas för att vi ska förstå vilka som har varit mest effektiva. Detta kan bidra till en starkare beredskap inför kommande kriser. Exempelvis har såväl momssänkningar (Tyskland) som en form av kontantöverföringar direkt till hushållen, där summan minskar om man väntar med att konsumera (Hongkong), använts.

Genom att kombinera stöd med kunskapshöjande insatser kan stabiliseringspolitiken bidra till att stärka förutsättningarna för den framtida tillväxten. Investeringar i kunskap driver på innovationer och ökar på sikt tillväxten och stärker på så sätt välståndet i samhället. För att skapa goda förutsättningar för att stabiliseringspolitiken som föreslås ovan ska ha snabb effekt bör dessutom åtgärder riktade mot mer långsiktiga trögheter och strukturproblem i svensk ekonomi, till exempel avseende arbetsmarknad, konkurrens och insolvens, genomföras. Förändringsviljan är ofta störst i kristider.

 

Pontus Braunerhjelm, forskningsledare 

Entreprenörskapsforum och professor BTH och KTH

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från KIAAnnons

Upptäck den laddbara friheten

Från räckviddsångest och långa laddtider – till en helt ny elektrisk frihet.

Utvecklingen av elbilar har gått fort och nu lanseras modeller som suddar ut de sista frågetecknen kring omställningen.

Det här är dock bara början.

EV6 GT – en modern och kraftfull elektrisk prestandabil

Utvecklingen av elektrifierade fordon har gått snabbt. Och marknaden växer stadigt: I dag är mer än hälften av alla nya bilar laddbara – alltså laddhybrider eller rena elbilar – enligt statistik från branschorganisationen Bil Sweden.

Det finns biltillverkare som kommit ännu längre i omställningen till den nya laddbara friheten. Ett exempel är Kia i Sverige, där 83 procent nyregistrerade bilar är laddbara och målsättningen är att enbart sälja laddbara bilar år 2024.

Kia ligger också i framkant när det kommer till låga koldioxidutsläpp med sitt snitt på 35 g/km CO2 jämfört med genomsnittet i branschen på 74 g/km under januari till oktober, enligt Vroom.

Innovation och teknik i framkant

För Kia handlar den laddbara friheten bland annat om innovation och teknik i framkant, om en möjlighet att till exempel att använda bilen som som en strömkälla för att ladda elektrisk utrustning eller till och med en annan elbil.

Företagets laddbara rörelse strävar efter att så många som möjligt ska kunna ställa om och köra på el och sedan 2013 har företaget lanserat åtta laddbara bilmodeller.

En del i detta är den nya specialutvecklade elbilsplattformen E-GMP som i dag ligger som grund för andra generationens elbilar. Plattformen möjliggör den senaste tekniken, med ultrasnabb laddning och lång verklig räckvidd.

Familjebil med 585 hästkrafter

Kia EV6 GT är det senaste tillskottet på elbilsplattformen. Det handlar om en familjebil med dubbla motorer med totalt 585 hästkrafter och ett vridmoment på 740 Nm. Räckvidden för EV6 GT är upp till 424 kilometer (enligt WLTP) och med bilens 800-voltsteknik laddar batteriet från 10–80 procent på ner till 18 minuter med en >250 kW snabbladdare.

Interiört har EV6 GT, som är en crossover mellan en personbil och en suv, en panoramaskärm (dubbla välvda 12,3-tumsskärmar), skålade sportstolar med neongröna sömmar och en tvåekrad sportratt.

På ratten sitter dessutom en särskild neongrön knapp för att aktivera extremläget My GT, som är en av fem olika körinställningar som ger olika respons från bland annat elmotorer, bromsar, styrning, fjädring och antisladdsystem.

– Elbilar kan verkligen prestera. Från det omedelbara vridmomentet som gör att den accelererar väldigt snabbt, till hur tyst den är. En del beklagar sig över att förbränningsmotorn försvinner, men eldrift kan göra bilfärden till en upplevelse. Ta till exempel Kia EV6 GT, som har 585 hästkrafter, vridmoment på 740 Nm och kan gå från 0-100 km/h på bara 3,5 sekunder, säger Alex Papapetropoulos, director of product and pricing på Kia till tidningen Kia Story.

Se bilderna på nya kraftfulla EV6 GT.

 

Mer från KIA

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med KIA och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera