1515
Annons

Debatt: Snart stannar Sverige – regeringen måste skyndsamt ändra i artskyddet

Ny tillämpning av artskyddsförordningen kan innebära att alla handlingar som kan orsaka att en fågel störs eller skadas är förbjudna. I praktiken innebär det att all mark-, vatten- och luftanvändning i Sverige påverkas. Vi uppmanar regeringen att ändra i förordningen innan hela Sverige stannar. Det skriver representanter från skogsnäringen, lantbruket, bankväsendet samt energi- och byggbranchen”.

Foto:Paul Kleiven

I ett avgörande från EU-domstolen från förra året klargjordes att arter i EU:s livsmiljödirektiv har ett mycket strikt skydd. Förtydligandet från domstolen gäller sällsynta och hotade arter, vars livsmiljöer fick ett starkare skydd mot störningar och skada. Det är i grunden bra att vi värnar den biologiska mångfalden. Men eftersom den svenska artskyddsförordningen har samma bestämmelser för fåglar som de sällsynta arterna i EU:s livsmiljödirektiv har mark- och miljööverdomstolen bedömt att samma principer ska gälla alla fåglar i hela Sverige. Utifrån detta lämnade Skogsstyrelsen den 10 februari besked om att hänsyn ska tas till alla fåglar på individnivå. 

I praktiken innebär det att samma strikta skydd som idag gäller den hotade kungsörnen även gäller en vanlig kråka på gatan. Med en sådan tolkning är det osäkert om några förändringar i naturen alls är möjliga samtidigt som stora delar av skogsbruket riskerar att omöjliggöras.

Vi står inför en enorm omställning av samhället för att klara vår energi- och resursförsörjning med betydligt mindre klimatpåverkan. Detta kräver bland annat förnybar elproduktion, biobränslen och nya kraftledningar. Samtidigt behövs nya bostäder och ny infrastruktur som tar mark i anspråk. Med mark- och miljödomstolens dom är det idag ytterst osäkert i vilken omfattning den här typen av markanvändning kan tillåtas, om den kan tillåtas över huvudtaget. Även det svenska jordbruket riskerar att påverkas kraftigt. 

För att Sverige ska uppnå sina klimatmål och bidra till att nå Parisavtalets mål måste samhället fasa ut fossila insatsvaror. Jord- och skogsbruk, utbyggnad av förnybar energi och klimatsmart byggande är basen i omställningen.

Bioenergi är Sveriges största energikälla och står i dag för 38 procent av Sveriges energianvändning. Det handlar i huvudsak om rester som uppstår när vi avverkar skog och sågar trädstammar. Om skogen inte får avverkas kommer inte detta biobränsle fram. Omställningen kräver samtidigt att elproduktionen byggs ut, framför allt genom en snabb utbyggd vindkraft. I praktiken går det inte att lokalisera ett vindkraftverk utan att påverka livsmiljöer för vanliga fåglar. Den nya tillämpningen äventyrar den utbyggnad av elnät och vindkraft som behövs för att klara klimatomställningen. 

All användning av mark, oavsett om det är skogsägaren som röjer sly i sin skog, eller bonden som skördar sin åker, innebär att det finns en risk att fåglar påverkas både negativt och positivt. Vi lever av och med naturen. Vi kommer alltid att försöka minimera den negativa påverkan. Men att från vissa myndigheters håll nu säga att vi inte får ha en påverkan på fåglars livsmiljöer, är i praktiken att säga att vi ska upphöra med all markanvändning. Vi befinner oss nämligen i samma miljö.

I första steget påverkas skogsbruket, och därmed också alla som använder råvaror från skogen, såsom trähusbyggare, pappers- och massaindustrin och bioenergisektorn. Men konsekvenserna stannar inte där. Artskyddsförordningen kan tillämpas på all användning av mark, luft och vatten. Det innebär att samhällseffekterna som förordningen riskerar att ha på bostadsbyggande, infrastrukturutbyggnad och industrisatsningar är oöverskådliga.  

Vi vädjar nu till regeringen att agera skyndsamt. Vi gör det eftersom det är regeringen som har makten att genomföra en förändring av förordningen. 

Vi föreslår att regeringen förändrar förordningen på följande sätt:  

Ändra förbuden kring fåglar till EU-direktivets ordalydelse. Det innebär bland annat att förbudet att försämra enskilda fåglars fortplantningsområden och viloplatser tas bort. Samt att störningar endast är förbjudna om det påverkar bevarandet av fågelarterna. Det viktiga blir då att bevaka att detta inte försvårar bevarande av fåglar på nationell nivå. 

Särskilj de svenska fridlysningsbestämmelser så att de inte omfattar pågående markanvändning, såsom skogsbruk. Att en blomma är fridlyst, och därför inte bör plockas, bör inte begränsa möjligheterna att fortsätta med skogsbruk i en skog som brukats i århundraden. Så var aldrig förordningen tänkt att användas. Det bör heller inte begränsa möjligheterna att dra en ny elledning eller bygga ett nytt hus, om inte arten är väldigt sällsynt. 

Den utredning av artskyddsförordningen som presenterades i juni 2021 erbjuder dessvärre inga lösningar på våra problem, utan en majoritet av förslagen riskerar att göra situationen än värre. Dock fanns förslaget om att dela upp regelverket som rör fåglar, under namnet ”fågeldirektivet”, från det som kallas ”livsmiljödirektivet” som rör sällsynta och hotade arter. Det finns ett stort stöd då 98 procent av remissinstanserna antingen positiva eller neutrala till detta förslag. Vi uppmanar regeringen att skyndsamt genomföra denna förändring. 

Givetvis måste vi fortsatt ta hänsyn till sällsynta och hotade arter, i syfte att bevara den biologiska mångfalden. När det inte är möjligt att dra en ledning eller bygga på en plats, kan vi ibland behöva välja en annan plats eller kompensera genom att skapa nya naturvärden. När det gäller pågående markanvändning, såsom skogs- och lantbruk, så har markägaren rätt att enligt grundlagen fortsätta bruka marken. Om markägaren ändå förhindras att bruka marken på grund av artskyddsreglerna, så ska ersättning utgå. Därför behövs mer flexibla skyddsformer där markägaren kan få ersättning samtidigt som intrånget begränsas till vad som är nödvändigt i tid och rum. 

Skogsnäringen står för omkring 10 procent av Sveriges totala varuexport och bygginvesteringarna motsvarar årligen drygt en tiondel av ekonomin, mätt som BNP. Våra 320 000 enskilda skogsägare har stor betydelse för landsbygdens företagande och ekonomi. Människor, företagare och entreprenörer, vill vara med och lösa klimatkrisen, bostadsbristen, energiförsörjningen och skapa arbetstillfällen i hela landet. Allt detta är ett bidrag till regeringens ambition om ett fossilfritt välfärdsland.

Tiden är nu knapp. Regeringen måste agera. Annars riskerar all verksamhet som kan ha påverkan på fåglar att slås ut. Något som kommer få enorma konsekvenser för svensk ekonomi under lång tid framöver.

 

Paul Christensson, ordförande, LRF Skogsägarna 

Palle Borgström, förbundsordförande, Lantbrukarnas Riksförbund

Per-Olof Hilmér, ordförande, Landshypotek ekonomisk förening

Carin Stoeckmann, förbundsordförande, Byggföretagen

Daniel Badman, vd, Svensk vindenergi 

Gustav Melin, vd, Svebio - Svenska bioenergiföreningen

Lena Ek, ordförande, Södra

Torgny Hardselius, ordförande, Norra skog

Karin Perers, ordförande, Mellanskog

Kolbjörn Kindströmer, ordförande, Skogsentreprenörerna 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera