1515
Annons

Debatt: Sluta straffa lojala bankkunder

DEBATT. Bankerna har varit i blåväder den sista tiden. Vi bör inte acceptera en bransch som drar nytta av kundernas okunskap, bristande engagemang och invanda beteenden, skriver Mikael Nachemson, ordförande i Påmind, vars affärsidé är att erbjuda upplägg som ger bra villkor till lojala kunder.

Foto:isabell Höjman/TT, isabell Höjman

Återigen tvättas flera storbankers byk inför öppen ridå – denna gång svarta rubriker om penningtvätt och skattebedrägeri. Kan nästa svarta rubrik vara hur man systematiskt och under lång tid utnyttjat individers invanda beteende genom att ta ut alltför höga priser?

I en nyligen publicerad rapport i Storbritannien visar Citizen Advice, en organisation som har som mål att förändra lagar och regler till gagn för gemene man, att lojala brittiska kunder med löpande vardagsavtal som till exempel bolån, inlåning och hemförsäkring betalar motsvarande cirka 50 miljarder kronor per år mer än vad de borde jämfört med de priser som nya kunder erhåller.

Detta har skapat en debatt i Storbritannien och fått berörda myndigheter att reagera och agera. När är det dags att vi i Sverige vaknar? För vi ser samma tendenser här.

I rapporten ”Byta bank, komplettera eller klaga” som presenterades av Konkurrensverket i maj konstateras det bland annat att bankkonsumenter i Sverige i dag gör mindre genomtänkta val och låter sig styras i sitt beslutsfattande av brist på ork, brist på engagemang och en tanke om att ”det ju ändå inte spelar någon roll”.

Lojala kunder stannar således år efter år kvar i bankrelationer som inte konkurrensutsätts ”på riktigt”, vilket leder till att de betalar alltför mycket och dessutom får en sämre avkastning på det kapital de anförtror banken.

Detta är nog en av förklaringarna till varför branschen forsätter att tjäna miljarder samtidigt som kundnöjdheten i många fall är urusel.

Vi bevittnar nu ett förändrat kundmöte som bland annat drivs av bankernas ökade kostnadsfokus i syfte att maximera aktieägarvärdet och som vilar på färre kontor, mindre personlig service samt ett ökat digitalt inslag. Denna utveckling kommer självklart även att förändra kundbeteendet.

I en allt högre utsträckning tar kunderna nu hjälp av oberoende externa parter för att förbättra kontrollen genom att exempelvis hålla koll på att man inte blir utsatt för smyghöjningar eller att man betalar mer än man borde. Helt i linje med det nya betaltjänstdirektivet PSD2 att bankkunder – både privatpersoner och företag – kan låta tredjepartsleverantörer utföra finansiella tjänster åt dem.

All erfarenhet visar nämligen att sannolikheten för att erhålla bra villkor ökar med graden av aktivitet.

En sådan utveckling motarbetas i dag av bankerna. Skyddsmurar i form av regler om banksekretess och behandling av personuppgifter är den första försvarslinjen. Men det slutar inte där. För att underlätta för kunden att alltid vara aktiv signeras ofta en elektronisk fullmakt genom identifiering med bank-id.

Detta är ett vedertaget och säkert sätt som under lång tid har anammats bland annat av pensionsbolagen. Emellertid, när det gäller bankernas kärnprodukter som bolån, inlåning, fonder med mera – då tar det stopp. Många banker accepterar inte den elektroniska fullmakten trots att kunderna genom att signera med bank-id bett om just detta för att alltid kunna vara en aktiv kund.

Beteendet ter sig ännu märkligare i skenet av att bankerna själva utvecklat systemet för bank-id som ett sätt att minska sina kostnader, men det gäller väl bara så länge det gagnar dem själva? Helst anser bankerna att man ska överlämna fullmakterna genom legitimering fysiskt på ett bankkontor. Några accepterar generöst att man skickar dem med post. Värre än höjda skatter är tydligen kunder som är aktiva. Uppfinningsrikedom och kundnöjdhet verkar bara gälla så länge som lönsamhet och aktieägarvärde ökar.

Vi bör inte acceptera en bransch som drar nytta av kundernas okunskap, bristande engagemang och invanda beteenden. Konsekvensen blir att lojala och passiva kunder överbetalar och därmed diskrimineras jämfört med nya kunder. Paralleller kan dras till elmarknaden där en skärpt lagstiftning nyligen införts som försvårar för aktörerna att utnyttja kundernas okunskap eller ointresse.

Med den nya tekniken finns nu alla förutsättningar att låta det slitna begreppet ”kundnytta” verkligen få en innebörd.

Låt inte visselblåsare ännu en gång avslöja affärsmetoder som visar på en systematik att till varje pris öka vinsten på bekostnad av kund och samhällsnytta.

Bankerna har nu möjligheten att gå i bräschen för en förändrad inställning som vilar på grundvalen att bra för mig är också bra för dig. På riktigt.

 

Mikael Nachemson, ordförande, Påmind, vars affärsidé är att erbjuda upplägg som ger bra villkor till lojala kunder. Före detta koncernchef E.Öhman J:or, Custos, Bure.

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera