1515
Annons

Debatt: Slopa kommunvetot mot vindkraftverk

DEBATT. När gamla system ska ersättas bör det ske med ny fossilfri kraft. Här spelar vindkraften en viktig roll, men det kommunala vetot mot vindkraft fördyrar och försvårar, skriver Johan Söderström, Palle Borgström, Pernilla Winnhed och Svante Hagman.

RÄTTSSÄKERHET. Det kommunala vetot mot vindkraft är ineffektivt och leder till oförutsägbarhet för investerare och markägare.
RÄTTSSÄKERHET. Det kommunala vetot mot vindkraft är ineffektivt och leder till oförutsägbarhet för investerare och markägare.Bild:Fredrik Sandberg

Sverige har ett elsystem i världsklass med 98 procent fossilfri elproduktion. Men i takt med att gamla anläggningar, framför allt kärnkraft, fasas ut måste de ersättas med ny fossilfri elproduktion. Sverige har också ett mål att vara nettoexportör av el och därmed tränga undan fossil elproduktion i våra grannländer. Här kommer vindkraften att spela en avgörande roll eftersom det är ett av de billigaste kraftslagen och därför kommer att stå för en stor del av den tillkommande elproduktionen.

Sedan 2009 har kommunerna haft en form av beslutsrätt som bara gäller vindkraft, kommunal tillstyrkan i miljöbalken, populärt kallat ”det kommunala vetot”. Tidigare prövades vindkraftsprojekt enligt både miljöbalken och plan- och bygglagen. Denna dubbelprövning ersattes genom en tillståndsprövning mot enbart miljöbalken men med ett tillägg om krav på en kommunal tillstyrkan. Syftet med förändringen var att förenkla processen och förkorta handläggningstiderna. Resultatet har blivit det motsatta.

Vetot är rättsosäkert, ineffektivt och innebär oförutsägbarhet för alla parter; för grannar som kan ha synpunkter på etableringen, för markägaren och för vindkraftsprojektören. Många företag har lidit stor skada då miljonsatsningar blivit värdelösa när kommunerna byter uppfattning och säger nej i ett sent skede.

Eftersom kommunen genom vetot har en oinskränkt rätt att bestämma om en vindkraftsetablering uppkommer inte sällan en diskussion om ekonomisk ersättning, så kallad bygdepeng, som en kompensation för det intrång som vindkraften innebär. Många vindkraftsbolag betalar – utan kommunens inblandning – frivilligt ut bygdepeng genom avtal med lokala föreningar, men det förekommer också att kommuner i sin myndighetsutövning ställer krav på ersättning för att fatta beslut om tillstyrkan vilket självklart är oacceptabelt och ställer många vindkraftaktörer inför en mycket olustig situation.

Problemen kring vetot är kända sedan länge. I vägledning om kommunal tillstyrkan från 2014 anger Energimyndigheten, Naturvårdsverket och SKL (Sveriges kommuner och landsting) att kommunens beslut bör motiveras och komma tidigt. Kommunens översiktsplan pekas ut som ett viktigt instrument. Tidigare i år föreslog Naturvårdsverket och Energimyndigheten att det kommunala vetot upphävs. Myndigheterna konstaterar att miljöprövningen är fullgod även utan veto.

I en debattartikel ställer sig elva advokater från ledande advokatbyråer bakom myndigheternas förslag och påpekar att kommunen kommer att ha fortsatt stort inflytande över lokaliseringen när vetot tas bort. Kommunen har en självklar roll som samtalspartner innan den lagstadgade samrådsprocessen, där man är sakägare. Till det kommer kommunens starka ställning som remissinstans i tillståndsprövningen och att kommunen kan styra lokalisering av vindkraft genom sin översiktsplanering.

Om den pågående klimatförändringen ska bromsas krävs omfattande investeringar i fossilfria tekniker i samtliga samhällssektorer. Inom ramen för Energiöverenskommelsen från 2016 beslutades om ett mål på 18 TWh ny förnybar elproduktion till år 2030. Det motsvarar cirka 55 miljarder kronor i investeringar, varav cirka 45 miljarder förväntas satsas på vindkraft.

För att företag, skogs- och lantbrukare ska våga satsa 45 miljarder måste tillståndsprocessen präglas av samma rättssäkerhet och förutsägbarhet som gäller för andra tillståndspliktiga verksamheter. Det gör den inte i dag.

Regelverket måste ändras och vi uppmanar regeringen att skyndsamt gå vidare med myndigheternas förslag. Bevarandet av det kommunala vetot sker på bekostnad av ett effektivt klimatarbete, näringslivsutveckling och rättssäkerhet.


Johan Söderström, vd, ABB ABB -1,26% Dagens utveckling Sverige
Palle Borgström, förbundsordförande, LRF
Pernilla Winnhed, vd, Energiföretagen Sverige
Svante Hagman, Senior Vice President, NCC NCC B -1,16% Dagens utveckling


Läs svar från Föreningen Svenskt Landskapsskydd här.


Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera