1515
Annons

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Hyrorna i Stockholm behöver höjas med 9,5 procent

Onsdag 28 september 2022 startar den största samlade hyresförhandlingen i Sverige, ramavtalsförhandlingen för Stockholm. Hyrorna måste höjas rejält - i Stockholm handlar det om en höjning med 9,5 procent från den 1 januari 2023, skriver företrädare för Fastighetsägarna Stockholm. 

I dag inleds Sveriges största samlade hyresförhandling om ett ramavtal för nästa års bostadshyror i Stockholm. Förhandlingen berör direkt nästan 100 000 hushåll i huvudstaden, men i förläningen handlar det om hyresnivåerna i hela Stockholmsregionen. För första gången ska dessa förhandlingar utgå från en modell som bostadsmarknadens parter tagit fram tillsammans. Det är en modell som gör att hyresgästerna inte drabbas fullt lika hårt som många andra hushåll, eftersom hyresvärdarna själva får bära stora delar av kostnadsökningarna. Trots det behöver hyrorna behöva höjas mer än vad vi vant oss vid. I Stockholm handlar det om en höjning med 9,5 procent från den 1 januari 2023. 

Den ekonomiska verkligheten har förändrats snabbt, radikalt och brutalt. Stigande räntor, hög inflation och ett krig i vår del av världen innebär att kostnaderna ökar för alla, både företag och hushåll. Det finns tyvärr heller ingenting som pekar på att de stigande priserna i samhället är ett snabbt övergående problem. Konsumentpriserna är i dagsläget nio procent högre än för ett år sedan. För bygg- och producentpriser handlar det om ökningar med 15 till 25 procent. Det väsentligt höjda ränteläget innebär i praktiken att många fastighetsägare behöver hantera tresiffriga ränteuppgångar.  

I denna nya verklighet inleds nu förhandlingarna om nästa års justering av hyrorna i landets lägenheter. Vi har stor respekt för de förhandlingar som stundar och är mycket tacksamma att bostadsmarknadens parter – Hyresgästföreningen, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna – enats om en ny, kostnadsbaserad modell där vi har en samsyn om vilka faktorer som ska vara styrande. Samsynen kring grunderna är en styrka, även om modellen nu sjösätts under utmanande omständigheter.   

Om modellen bara hade tagit hänsyn till årets kostnadsutveckling, skulle hyrorna behöva höjas med upp mot 25 procent. Det kommer dock inte att ske, vilket modellen är en garanti för. Det beror på att hyresjusteringen ska bygga på ett snitt av utvecklingen i år och under de närmast föregående åren. För Stockholms del pekar modellen på att hyreshöjningen därför bör kunna stanna på cirka 9,5 procent under 2023. Detta trots att kostnadsökningen för hyresvärdarna är väsentligt högre och handlar om bland annat stigande fjärrvärmepriser, förvaltningskostnader och taxor för vatten- och avlopp. 

9,5 procent är samtidigt en stor höjning jämfört med det vi har vant oss vid. Hyresgästkollektivet är dock skyddat mot många av de kostnader som drabbar den som äger sitt boende. Räntekostnaden för ett bostadslån på tre miljoner kronor, med en räntebindningstid på tre månader, har under året ökat med cirka 2 000 kronor per månad efter ränteavdrag. Om Riksbankens prognos slår in, kommer ökningen om ett halvår att handla om drygt 5 000 kronor per månad. Lägg till de mycket kraftigt ökade kostnaderna för el- och värme så handlar ökningen för många hushåll om minst det dubbla. Utöver detta kan många bostadsrättsföreningar behöva justera sina avgifter för att hantera föreningens gemensamma lån. 

Tack vare den nya hyresförhandlingsmodellen kommer hyresgäster att skyddas mot många av de kostnadsökningar som med full kraft slår mot alla som äger sitt boende. För en normal hyreslägenhet om tre rum och kök motsvarar den föreslagna justeringen av hyran ungefär 700 kronor mer i månaden. Skillnaden mellan dessa 700 kronor och de faktiska kostnaderna kommer hyresvärden att få stå för. Det blir en rejäl ekonomisk utmaning för många hyresvärdar, av vilka majoriteten utgörs av mindre företag med små marginaler. Företag vars enda intäkt är hyran.  

Trots de ekonomiska utmaningarna, avser vi hedra den överenskommelse som träffats mellan bostadsmarknadens parter. Gör vi så, bedömer vi att förutsättningarna för hyresrättens långsiktiga utveckling kommer att stärkas. Om den nya modellen faller, gäller det omvända. Då kommer möjligheten att bygga nya hyresrätter och underhålla befintliga lägenheter att försvåras avsevärt. Tillsammans med Hyresgästföreningen har vi därmed ett stort ansvar att axla i de kommande hyresförhandlingarna.

Oskar Öholm, Vd, Fastighetsägarna Stockholm

Nathalie Brard, förhandlingschef, Fastighetsägarna Stockholm

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera