Debatt: Säkra återväxten i restaurangbranschen

Jag är varken nationalekonom eller politiker. Det blev tydligt även för andra när jag citerades i en artikel i Aftonbladet nyligen, där jag uttryckte mig på ett klumpigt sätt. Jag är ledsen för det. För jag älskar restaurangbranschen och jag vore ingenting utan alla de duktiga servitriser och servitörer, hovmästare, kockar, kallskänkor, diskare och sommelierer som jag har haft förmånen att arbeta med under mitt yrkesliv. 

Jag har jobbat på restaurang sedan jag var tonåring. Jag drogs till pulsen, hantverket, kunnandet och att få jobba med att göra människor glada. Det är fortfarande det som driver mig – och mer därtill. Genom de restauranger som jag driver och är delägare i får jag också möjligheten att stötta unga människor och hjälpa dem in i vår fantastiska bransch. Men jag ser samtidigt orosmoln: vi tappar i attraktivitet hos yngre generationer och kan inte ge erfarna medarbetare högre löner i den takt vi skulle vilja. 

Det är just för att jag älskar restaurangbranschen som jag vill förändra den och se den fortsätta växa, men i dag finns inte rätt förutsättningar för det. Pandemins effekter tvingade förstås många restauranger att skära ner och många människor att gå ner i arbetstid eller se sig om efter andra jobb med mer stabila villkor. Det som skaver i vår bransch sitter dock djupare än så. De senaste tio åren har vi haft problem med återväxten. Villkoren är dåliga – och de matchar inte heller de förväntningar som dagens unga har på arbetsmarknaden.

Så vad behöver göras? Det självklara svaret är att vi som driver restauranger och arbetat oss upp i branschen behöver vara goda ambassadörer. Jag har under flera år engagerat mig genom Skolverket, Visita, Lernia och andra organisationer för att entusiasmera unga. Jag fortsätter att jobba med det ambassadörskapet. Men vi behöver också konkreta politiska förslag. Jag har återkommande samtal med andra i branschen, och vi försöker både gemensamt och var för sig få våra politiker att agera, men reformerna uteblir.

Så jag listar här några förslag på hur man skulle kunna hjälpa återväxten i restaurangnäringen på traven och ge tre nyckelgrupper – ungdomar, äldre och nya svenskar – bättre förutsättningar att komma in och stanna kvar i vår bransch.

• Inför lärlingssystem. Att jobba på restaurang kan man inte lära sig fullt ut i skolbänken, och i dag blir glappet för stort mellan teori och praktik. Många nyutexaminerade från restaurang- och livsmedelsprogrammet väljer att sluta redan under första året i arbetslivet för att kraven blir för höga, och med vårt höga tempo hinner vi inte alltid fånga upp dem. Låt oss istället ge våra ungdomar möjlighet att lära sig jobbet redan i skolan, så blir glappet inte så stort. Det har redan testats på andra håll. I Norge har man valt att göra praktik av hela sista året på gymnasiets restauranglinje. Varför inte testa det också i Sverige? Kanske utöka restaurang- och livsmedelsprogrammet med ett fjärde, praktiskt, år? Det skulle minska pressen på ungdomarna och fylla på deras självförtroende och kunskapsnivåer under trygga former – och dessutom ge bra arbetslivserfarenhet inför nästa steg.

• Sänk arbetsgivaravgiften för äldre. Politikerna har redan testat det här för ungdomar, så verktyget både finns och fungerar. Det skulle nu kunna användas för att avhjälpa ett systematiskt fel i vår bransch, nämligen att lönekurvan inte stiger i takt med att erfarenheten och kunskapen ökar. Lönestegringen från nyutexaminerad till chef är alldeles för flack. För att vi ska kunna behålla våra duktiga medarbetare längre behövs särskilt riktade insatser mot äldre. Då skapar vi incitament inte bara för dem, vars kompetens branschen behöver, utan också för yngre som kan inspireras till att vilja göra karriär. Vilket i sin tur förstås skulle gynna återväxten mer långsiktigt.

• Skapa en restaurangsluss för nya svenskar. Jag menar att de bästa jobben för nyanlända finns i vår bransch. Här finns teamkänsla, ett sammanhang, vänner och möjligheten att lära sig svenska. Men i dag är det för svårt att jobba med Arbetsförmedlingen. När vi hör av oss dit får vi 500 sökande till en tjänst, vilket är omöjligt för oss att följa upp i vår stressiga miljö – samtidigt som många drivna människor i andra änden aldrig får visa vad de går för. Jag vill ha en lätthanterlig restaurangsluss speciellt utformad för nya svenskar, där Arbetsförmedlingen jobbar närmare branschen och rekommenderar ett par personer i taget. Under de första sex månaderna, som bör vara statligt subventionerade, är det vår uppgift att skola in personerna så att vi sedan kan anställa dem efter att inskolningsperioden gått ut.

Restaurangbranschen sysselsätter hundratusentals människor, bidrar med stora belopp till statskassan, och håller våra samhällen levande och socialt välmående. Med de här förslagen tror jag att vi kan utveckla branschen ytterligare, hjälpa återväxten på traven, och därmed skapa fler arbetstillfällen, fler skattekronor och ökad livskvalitet för människor som besöker våra fina restauranger runt om i Sverige.

Johan Jureskog

Stolt krögare och kock