Sedan 1940 är Folk och Försvar en arena där forskare, myndigheter, politiker, näringsliv, media och ideella organisationer möts, utbyter och prövar idéer och förmedlar information om den svenska säkerhets- och försvarspolitiken.
Det är bråda dagar för europeisk säkerhet. Det understryks av Rysslands militärpolitiska påtryckningar riktade mot Ukraina och den europeiska säkerhetsordningen. Det här kommer inte som en blixt från klar himmel utan det följer en säkerhetspolitisk logik som sedan länge är förhärskande hos männen bakom Kremls murar.
Den logiken bygger på ett synsätt att det internationella systemet är ett nollsummespel där det bara är stormakter som Ryssland som har rätt till absolut suveränitet medan mindre stater i stormakternas ”intressesfärer” måste acceptera att deras självständighet begränsas. Det är ett brott mot Parisstadgan från 1990 där en bärande princip är alla staters rätt till suveräna beslut om sin utrikespolitik.
I flera år har vi sett hur rysk säkerhetspolitik har blivit alltmer offensiv. Några framträdande exempel är kriget med Georgien 2008, den illegala annekteringen av Krimhalvön 2014 och den militära interventionen i Syrien 2015. Bara i dagarna har vi sett hur Ryssland har skickat soldater för att stötta den hårt ansatta regimen i Kazakstan.
I den nyligen utkomna boken ”Vägval – Framtiden för svensk säkerhet” (Ekerlids förlag) skriver generallöjtnant Michael Claesson och jag om olika trender i internationell försvars- och säkerhetspolitik och hur dessa formar Sveriges och Europas vägval. Där adresserar vi bland annat Rysslands olika maktanspråk och försök att omförhandla den europeiska säkerhetsordningen.
I den omedelbara säkerhetspolitiska krisen ser vi en bred transatlantisk uppslutning för att stå upp för det ukrainska folkets rättigheter och för den europeiska säkerhetsordningens principer. Skulle president Vladimir Putin fatta beslutet om att ånyo angripa Ukraina kommer följderna vara dramatiska och oförutsägbara. Det kommer i så fall inte att bli en lokal konflikt.
Istället kommer vi att se ett skärpt säkerhetspolitiskt läge från Norska havet ner till Östra Medelhavet. Den militära beredskapen kommer höjas, olika informations- och påverkansaktiviteter lär öka, samt så kommer det att finnas en reell risk för incidenter och eskalation. Det kommer troligen innebära en mer eller mindre komplett ruptur i relationen mellan EU/Nato och Ryssland.
Det stora frågetecknet är nu om de diplomatiska överläggningarna mellan Nato och Ryssland kan förhindra eller åtminstone bromsa ett ryskt militärt angrepp. De krav som Ryssland har framställt till Nato är långtgående: inga nya medlemmar till alliansen ska accepteras, den militära närvaron i Central- och Östeuropa ska avvecklas, samt så ska olika övnings- och träningsaktiviteter upphöra.
Som överbefälhavare Micael Bydén har varnat för skulle ett förverkligande av dessa krav ”rasera grunden för vår egen säkerhetspolitiska lösning”. Vi bygger vår säkerhet och militära förmåga i samarbete med bland annat USA och Nato. Om Ryssland får sin vilja igenom blir det omöjligt. Det är därför som både Sverige och Finland har markerat mot Rysslands agerande.
Det pågår konsultationer mellan svenska regeringsföreträdare och representanter från såväl Nato som USA. Statsminister Magdalena Andersson har talat med Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och innan dess har hennes statssekreterare Karin Wallensteen varit i samtal med USA:s presidents säkerhetsrådgivare Jake Sullivan. Det är viktigt i ett läge som det här.
Vi ser redan nu en förnyad diskussion i Sverige om våra försvars- och säkerhetspolitiska vägval. Det kommer att debatteras på Folk och Försvars rikskonferens som äger rum digitalt mellan 10–11 januari. I fokus är Sveriges förhållningssätt till Nato, men också förutsättningarna för ett fördjupat europeiskt och nordiskt försvars- och säkerhetssamarbete.
Om det är något som det troligen kommer råda större samförstånd om mellan riksdagspartierna är det behovet av att fortsatt stärka totalförsvaret. I närtid kan det innebära större resurser till försvaret för att införskaffa ammunition, reservdelar och ökade beredskapsåtgärder. På lite längre sikt kan det bli aktuellt att introducera nya vapensystem och mer sofistikerade förmågor.
Den europeiska säkerhetsordningens principer tjänar oss väl. Det är därför som Rysslands krav och agerande är djupt oroväckande. Det är en påminnelse om att mindre stater alltid måste kämpa för sin frihet och suveränitet. Sverige och Europa står inför stora vägval om hur vi ska fortsätta värna om säkerheten på kontinenten idag och imorgon. För freden kan inte tas för given.
Zebulon Carlander
Säkerhetspolitisk programansvarig, Folk och Försvar, och medförfattare till boken ”Vägval – Framtiden för svensk säkerhet” (Ekerlids förlag)
