1515

Debatt: Regeringsformen borde förändras

DEBATT. Regeringsformen underlättar för minoritetsregeringar att styra. SD fällde tillsammans med de rödgröna ett av alliansregeringens skatteförslag 2013, men fällde sedan den rödgröna regeringens budgetförslag 2014, varefter det stod klart att Regeringsformens regler inte fungerade lika smidigt som förut, skriver professor Joakim Nergelius.

Foto:Claudio Brescani/TT

Reglerna om regeringsbildning i Regeringsformens (RF) 6 kap har sedan de infördes möjliggjort flera olika slags regeringar, såsom socialdemokratiska enparti- och minoritetsregeringar (1973–76, 1982–91 och 1994–2006), borgerliga koalitions- och majoritetsregeringar (1976–78, 1979–81 och 2006–2010), borgerliga eller rödgröna minoritetskoalitioner (1981–82 samt 1991–94 och 2010–2014 respektive sedan 2014) och rent av en borgerlig enpartiregering, som tydligt illustrerar den negativa parlamentarismens innebörd då FP-ledaren Ola Ullsten 1978 kunde bli statsminister trots att endast 39 ledamöter röstade för honom (1978–79).

Vad dessa regeringar än kan kritiseras för, så visar deras tillkomst att RF:s regler har fungerat, vilket också har varit fallet då statsministern avlidit eller avgått under en mandatperiod samt vid en del andra regeringskriser (1978, 1981, 1986, 1990 och 1996). Reglerna, som ju också möjliggör bildandet av andra slags regeringar än hittills, till exempel blocköverskridande majoritetskoalitioner eller rent av en samlingsregering, tycks ha fungerat ungefär som avsett.

Forskning om valsystem och regeringsbildningar världen över visar att det svenska systemet med proportionella val, låg procentspärr till riksdagen och negativ parlamentarism leder till enkla regeringsbildningar, många minoritetsregeringar, en mycket stark ställning för statsministern samt få nyval. En framtidsdiskussion bör därför utgå från om dessa faktorer är av godo eller inte. Analyser av läget efter söndagens val bör dock även beakta reglernas syfte.

Dessa tillkom alltså på 1970-talet, då det politiska läget var helt annorlunda. Sedan länge fanns då fem riksdagspartier och de enda sannolika regeringsalternativen föreföll vara en socialdemokratisk minoritets- eller en borgerlig majoritetsregering. Tanken med att i så hög grad underlätta för minoritetsregeringar tycks främst ha varit att, lite förenklat, ge båda dessa tänkbara regeringsalternativ likvärdiga villkor. Senare reformer, som 1990-talets budgetregler, har fortsatt på denna länge framkomliga väg, vilket har gett systemet stor flexibilitet.

Sedan 2010, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, har det dock blivit markant svårare för minoritetsregeringar att styra. Detta beror främst på att SD har varit svårare än andra nykomlingar som KD och MP att placera på en traditionell höger-vänsterskala. SD fällde tillsammans med de rödgröna ett av alliansregeringens skatteförslag 2013, men fällde sedan den rödgröna regeringens budgetförslag 2014, varefter det stod klart att RF:s regler inte fungerade lika smidigt som förut.

De övriga partierna försökte möta detta genom Decemberöverenskommelsen, vilket inte blev så lyckat. Helt bortsett från all politisk kritik som har riktats mot den uppgörelsen ter det sig märkligt att i minoritetsregeringarnas förlovade land möta den kris som uppstod 2014 genom att ytterligare underlätta för sådana, i stället för att bryta med ett system som nu nästan garanterar svaga regeringar. Kortsiktigt blocktänkande stod i vägen för långsiktig reformpolitik och problemet har ännu inte fått någon lösning, vilket snart kan bli uppenbart.

Huvudscenarierna före söndagens valresultat var att allianspartierna blir större än de rödgröna, varvid SD släpper fram dem som regering för att sedan börja bråka i full skala när budgeten ska antas i november, eller att de rödgröna blir större varvid Stefan Löfven ändå röstas bort som statsminister, utan att någon vet vem som kan ersätta honom. Först efter onsdagsräkningen tycks läget kunna bli lite klarare.

Såväl det säkerhetspolitiska läget som behovet av ekonomiska reformer talar för att en stark majoritetsregering behövs. Men om inget teoretiskt tänkbart regeringsunderlag samlar majoritet och nyval inte tycks erbjuda någon lösning så kan valet i praktiken stå mellan antingen svaga en- eller tvåpartiregeringar, eller en verkligt stor koalition mellan alliansen och S.

När partierna till slut inser bristen på attraktiva alternativ, för dem själva och majoriteten väljare, är de måhända redo att överväga konstitutionella förändringar.

Av de mekanismer som ger det svenska systemet dess särprägel är då enligt min mening fyraprocentsspärren och den negativa parlamentarismen de stora problemen.

Många debattörer har genom åren också ifrågasatt det proportionella valsystemet, men alldeles bortsett från att detta ger ett rättvist resultat – vilket inte är helt oväsentligt – så tyder mycket på att motsatsen, alltså system som förstärker majoriteten för stora partier, skapar än större problem. USA och Storbritannien, med renodlade majoritetsval, lider just nu kraftigt av ökande polarisering. Extremister till höger och vänster vinner mark i båda de stora partierna. Majoritetsvalssystem har just nu mycket lite som talar för sig.

En höjning av riksdagsspärren från 4 till 5 procent skulle däremot sannolikt ganska snabbt kunna minska antalet partier och därmed underlätta regeringsbildningen. Vad gäller den negativa parlamentarismen kommer ändringar att påverka de grundläggande konstitutionella mekanismerna snarare än enskilda partiers ställning.

Här lär så småningom flertalet partier kunna enas om att det inte längre är lika lätt att regera i minoritet som förut, varför hela den principiella utgångspunkten bakom nu gällande regler bör revideras.

Men kanske vaknar den insikten först när ytterligare några minoritetsregeringar gjort tappra försök att utan större framgång styra landet.

 

Joakim Nergelius, professor i juridik, Örebro universitet, aktuell med ny upplaga av boken ”Svensk statsrätt”


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?