1515
Annons

Debatt: Regeringsformen borde förändras

DEBATT. Regeringsformen underlättar för minoritetsregeringar att styra. SD fällde tillsammans med de rödgröna ett av alliansregeringens skatteförslag 2013, men fällde sedan den rödgröna regeringens budgetförslag 2014, varefter det stod klart att Regeringsformens regler inte fungerade lika smidigt som förut, skriver professor Joakim Nergelius.

Foto:Claudio Brescani/TT

Reglerna om regeringsbildning i Regeringsformens (RF) 6 kap har sedan de infördes möjliggjort flera olika slags regeringar, såsom socialdemokratiska enparti- och minoritetsregeringar (1973–76, 1982–91 och 1994–2006), borgerliga koalitions- och majoritetsregeringar (1976–78, 1979–81 och 2006–2010), borgerliga eller rödgröna minoritetskoalitioner (1981–82 samt 1991–94 och 2010–2014 respektive sedan 2014) och rent av en borgerlig enpartiregering, som tydligt illustrerar den negativa parlamentarismens innebörd då FP-ledaren Ola Ullsten 1978 kunde bli statsminister trots att endast 39 ledamöter röstade för honom (1978–79).

Vad dessa regeringar än kan kritiseras för, så visar deras tillkomst att RF:s regler har fungerat, vilket också har varit fallet då statsministern avlidit eller avgått under en mandatperiod samt vid en del andra regeringskriser (1978, 1981, 1986, 1990 och 1996). Reglerna, som ju också möjliggör bildandet av andra slags regeringar än hittills, till exempel blocköverskridande majoritetskoalitioner eller rent av en samlingsregering, tycks ha fungerat ungefär som avsett.

Forskning om valsystem och regeringsbildningar världen över visar att det svenska systemet med proportionella val, låg procentspärr till riksdagen och negativ parlamentarism leder till enkla regeringsbildningar, många minoritetsregeringar, en mycket stark ställning för statsministern samt få nyval. En framtidsdiskussion bör därför utgå från om dessa faktorer är av godo eller inte. Analyser av läget efter söndagens val bör dock även beakta reglernas syfte.

Dessa tillkom alltså på 1970-talet, då det politiska läget var helt annorlunda. Sedan länge fanns då fem riksdagspartier och de enda sannolika regeringsalternativen föreföll vara en socialdemokratisk minoritets- eller en borgerlig majoritetsregering. Tanken med att i så hög grad underlätta för minoritetsregeringar tycks främst ha varit att, lite förenklat, ge båda dessa tänkbara regeringsalternativ likvärdiga villkor. Senare reformer, som 1990-talets budgetregler, har fortsatt på denna länge framkomliga väg, vilket har gett systemet stor flexibilitet.

Sedan 2010, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, har det dock blivit markant svårare för minoritetsregeringar att styra. Detta beror främst på att SD har varit svårare än andra nykomlingar som KD och MP att placera på en traditionell höger-vänsterskala. SD fällde tillsammans med de rödgröna ett av alliansregeringens skatteförslag 2013, men fällde sedan den rödgröna regeringens budgetförslag 2014, varefter det stod klart att RF:s regler inte fungerade lika smidigt som förut.

De övriga partierna försökte möta detta genom Decemberöverenskommelsen, vilket inte blev så lyckat. Helt bortsett från all politisk kritik som har riktats mot den uppgörelsen ter det sig märkligt att i minoritetsregeringarnas förlovade land möta den kris som uppstod 2014 genom att ytterligare underlätta för sådana, i stället för att bryta med ett system som nu nästan garanterar svaga regeringar. Kortsiktigt blocktänkande stod i vägen för långsiktig reformpolitik och problemet har ännu inte fått någon lösning, vilket snart kan bli uppenbart.

Huvudscenarierna före söndagens valresultat var att allianspartierna blir större än de rödgröna, varvid SD släpper fram dem som regering för att sedan börja bråka i full skala när budgeten ska antas i november, eller att de rödgröna blir större varvid Stefan Löfven ändå röstas bort som statsminister, utan att någon vet vem som kan ersätta honom. Först efter onsdagsräkningen tycks läget kunna bli lite klarare.

Såväl det säkerhetspolitiska läget som behovet av ekonomiska reformer talar för att en stark majoritetsregering behövs. Men om inget teoretiskt tänkbart regeringsunderlag samlar majoritet och nyval inte tycks erbjuda någon lösning så kan valet i praktiken stå mellan antingen svaga en- eller tvåpartiregeringar, eller en verkligt stor koalition mellan alliansen och S.

När partierna till slut inser bristen på attraktiva alternativ, för dem själva och majoriteten väljare, är de måhända redo att överväga konstitutionella förändringar.

Av de mekanismer som ger det svenska systemet dess särprägel är då enligt min mening fyraprocentsspärren och den negativa parlamentarismen de stora problemen.

Många debattörer har genom åren också ifrågasatt det proportionella valsystemet, men alldeles bortsett från att detta ger ett rättvist resultat – vilket inte är helt oväsentligt – så tyder mycket på att motsatsen, alltså system som förstärker majoriteten för stora partier, skapar än större problem. USA och Storbritannien, med renodlade majoritetsval, lider just nu kraftigt av ökande polarisering. Extremister till höger och vänster vinner mark i båda de stora partierna. Majoritetsvalssystem har just nu mycket lite som talar för sig.

En höjning av riksdagsspärren från 4 till 5 procent skulle däremot sannolikt ganska snabbt kunna minska antalet partier och därmed underlätta regeringsbildningen. Vad gäller den negativa parlamentarismen kommer ändringar att påverka de grundläggande konstitutionella mekanismerna snarare än enskilda partiers ställning.

Här lär så småningom flertalet partier kunna enas om att det inte längre är lika lätt att regera i minoritet som förut, varför hela den principiella utgångspunkten bakom nu gällande regler bör revideras.

Men kanske vaknar den insikten först när ytterligare några minoritetsregeringar gjort tappra försök att utan större framgång styra landet.

 

Joakim Nergelius, professor i juridik, Örebro universitet, aktuell med ny upplaga av boken ”Svensk statsrätt”

Innehåll från Södertälje Science ParkAnnons

Så hjälper Sveriges science parks företag att vara relevanta på sikt

Science parks för samman offentlig sektor, akademi och industri och fungerar som en plattform för större innovations- och utvecklingsprojekt. Syftet med många av de gränsöverskridande samarbeten som uppstår är att bidra till den hållbara omställningen.

– Vi ser till att den forskning som finns om hållbarhet når en bredare målgrupp, säger Robert Kingfors, vd på Södertälje Science Park.

Läs mer om branschorganisationen för science parks och inkubatorer, SISP 

När Sveriges första science parks bildades för cirka 40 år sedan var fokus att skapa en plats i närheten av universitet och lärosäten där akademi och näringsliv kunde mötas för att laborera och driva olika projekt tillsammans. Idag jobbar landets science parks även mycket med affärsutveckling.

– Det handlar om att gynna svenska bolags tillväxt i samhället, och då framförallt bolag som kan bidra till en hållbar omställning, förklarar Johan Ödmark, vd på branschorganisationen Swedish Incubators and Science Parks, SISP.

Johan Ödmark, vd på branschorganisationen Swedish Incubators and Science Parks, SISP.
Johan Ödmark, vd på branschorganisationen Swedish Incubators and Science Parks, SISP.

Hållbar produktion

Södertälje Science Park, vars huvudpartners och grundare är AstraZeneca, KTH, Scania och Södertälje kommun, är en mötesplats för hållbar produktion. Bland annat driver parken olika affärsutvecklingsprogram med hållbarhetsfokus.

– Ett exempel är projektet Liften där vi samlar företag som vill ha hjälp med att identifiera sina utvecklingsbehov och lära sig hur de blir mer hållbara. Det kan handla om allt från att skapa mer hållbara produkter och tjänster till att bli mer ekonomiskt hållbara, säger Robert Kingfors, Södertälje Science Parks vd, och tillägger:

– Att inte arbeta med hållbarhetsfrågan som företag kan innebära att man plötsligt inte har något existensberättigande på marknaden. Programmet blir därför ett sätt att hjälpa företag att fortsätta vara relevanta på sikt.

Robert Kingfors, Södertälje Science Parks vd.
Robert Kingfors, Södertälje Science Parks vd.

Nationella och internationella samarbeten

I dag finns det en ambition från Sveriges politiska beslutsfattare, storbolag och akademi att få igång ett förändringsarbete med hållbarhet i fokus på bred front. Johan Ödmark och Robert Kingfors menar att landets science parks roll blir att fungera som spindeln i nätet.

– Därför är viktigt att vi tittar på hur vi kan kombinera en lokal och regional tillväxt med att göra nytta nationellt och internationellt. Det är bara genom breda samarbeten som science parks kommer att vara relevant för finansiärer och intressenter också i framtiden. Då syftar jag även på samarbeten mellan våra medlemmar där vi redan i dag ser stora synergier, säger Johan Ödmark.

Läs mer om Södertälje Science Park, mötesplatsen för hållbar produktion 

Mer från Södertälje Science Park

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Södertälje Science Park och ej en artikel av Dagens industri

Omstritt beslut om omval i Falun

Omvalet på söndag kan förändra hela maktbalansen i Faluns kommunfullmäktige.

Beslutet att hålla valet chockade många när det kom i februari. Inte minst de väljare och lokalpolitiker vars partier nu riskerar att förlora makten.

Foto:Ulf Palm/TT

”Luften gick först ur en och jag tänkte, nej, det får inte vara så. Men det var bara att ta tag i saken och nu är det in i kaklet en gång till”, säger Vanja Ottewall (M), som sitter i Faluns kommunfullmäktige efter septembervalet.

Omvalet i Falun på söndag hålls då en postsäck med röster försenades, hanterades fel, och sedan inte fick räknas.

De uteblivna rösterna påverkade inte riksdagsvalet eller regionvalet. Men 126 oräknade röster i kommunalvalet hade i teorin kunnat ge en annan politisk balans i kommunfullmäktige då det var väldigt snäv marginal som gav ett mandat till Moderaterna i stället för till Vänsterpartiet.

I september var valdeltagandet på 87 procent i Falun. I omvalet på söndag väntas ett betydligt lägre valdeltagande.

”Hamnar vi 20 procentenheter lägre (67 procent) skulle jag vara jättenöjd. Hamnar vi över det är det bara bonus”, säger valsamordnaren och kommunjuristen Ellen Gräfnings.

”Det är bara att hoppas att det är tillräckligt högt för att inte folk ska känna att det blir ett orättvist val”, tillägger hon.

Camilla Sparring (C), som inför omvalet är ordförande i Faluns omvårdnadsnämnd, tyckte att beskedet var tufft efter allt slit i det ordinarie valet och så tätt inpå EU-valet, som ska hållas om sju veckor.

Rösträkningen borde ha gått att lösa trots den felaktiga hanteringen, kanske hade det gått med hjälp av utländska rösträknare, enligt Sparring.

”Det här är ju en jätteapparat”, säger hon och påminner om att det inte bara är i Falun som det går att rösta utan i alla svenska kommuner och på svenska ambassader runt om i världen.

Hon tillägger att hon trots allt respekterar beslutet.

”Det är ju ett demokratiskt beslut som har fattats, så det är bara att bita i det sura äpplet och kavla upp ärmarna. Det blir som, det blir, som vi säger här i Dalarna”, säger Sparring.

För Faluns oppositionsråd Jonas Lennerthson (S) var beslutet om omvalet samtidigt mycket välkommet. Han hoppas nu på en ny mandatfördelning som gör att han kan peta moderaten Mats Dahlberg från posten som kommunalråd.

”Det här är andra chansen för oss, så är det”, säger han.

Enligt Lennerthson hade det troligen räckt med ett mandat till de rödgröna i stället för till allianspartierna för att stoppa dagens minoritetsstyre i Falun.

”Då hade C troligen varit mer intresserade av att sy ihop en uppgörelse med oss, tror jag”, säger han.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera