1515
Annons

Debatt: Reformer nästa regering måste prioritera

En ny regering måste efter valet lösa en rad reformer. Patrik Wahlén, styrelseordförande Volati, listar de fem områden där reformbehovet är störst.

Foto:Jack Mikrut

Sverige är fantastiskt men vi kan inte blunda för misslyckad integration, skenande brottslighet, låg tillväxt och en minst sagt svajig energiförsörjning. Att få bukt med dessa problem är en förutsättning för att Sverige ska utvecklas i rätt riktning – med möjligheter för högre tillväxt och därmed fungerande välfärd, men minst lika mycket för alla i Sverige skall få en fungerande vardag. 

Oavsett vilken statsminister Sverige får efter valet, finns en rad reformer som hans eller hennes regering måste ta tag i. Här är de fem områden där reformbehovet är störst.

Bidragen. Många företag har svårt att hitta personal. Samtidigt är det enligt Statistiska Centralbyrån 800 000 personer som lever på bidrag i Sverige. Höjd a-kassa, lägre krav i sjukförsäkringen, mer generösa villkor för förtidspension och Nooshitillägget i pensionssystemet är alla exempel på bidragshöjningar som gör det mindre lönsamt att arbeta. Tillsammans kostar de skattebetalarna miljarder och försvårar för företag att rekrytera och växa. 

Nu behövs en tydlig, sammanhållen självförsörjningspolitik. Bidragstak, krav på motprestation vid mottagande av försörjningsstöd och lägre kostnader att anställa genom lärlingsanställningar är några reformer som är helt nödvändiga. Både i Sverige och utomlands finns tydliga bevis på att detta fungerar för att mota utanförskapet. Det finns stora besparingar att hämta genom att med bättre kontroller minska det omfattande fusket.

Skolan. En välfungerande skola är grunden i ett civiliserat samhälle, både på samhällelig nivå och för den enskilde. I en fri marknadsekonomi kommer det alltid att finnas skillnader i utfall, men goda och likvärdiga möjligheter i livets början krävs för att alla ska få en chans. Då krävs en kunskapsskola med ordning och reda i centrum som klarar av att hantera det faktum att många elever inte har svenska som modersmål. 

Under Alliansregeringen så genomfördes framgångsrika reformer av både läroplaner och betygssystem. Det arbetet behöver fortsätta, med mer katederundervisning och en skärpt tillsyn av svenska skolor, oavsett huvudman. Ett återkommande sorgebarn, den svenska lärarutbildningen, behöver göras om i grunden med fokus på kognitionsvetenskap och praktisk metodik. Trots att vi vet mer än någonsin om hur hjärnan fungerar och hur barns inlärning går till, är inte all undervisning evidensbaserad. Flumpedagogiken, som saknar stöd i forskningen, har letat sig in i både läroplaner och på lärarutbildningen. 

Skatterna. Det som gör Sverige till ett av världens rikaste och mest framgångsrika länder är företagandet. Privat sektor finansierar sjukvården, polisen och försvaret. Som litet land i utkanten av Europa måste vi slå vakt om vår konkurrenskraft. Därför bör skatterna inte hämma ansträngning och ekonomisk tillväxt samtidigt som de bör underlätta omställning mot ett mer hållbart samhälle.

Borttagandet av värnskatten under mandatperioden var ett steg i rätt riktning, och nästa regering behöver fortsätta på samma väg. Sverige har fortfarande världens tredje högsta effektiva marginalskatt och även människor med relativt små inkomster betalar internationellt sätt mycket höga skatter. Ytterligare sänkta skatter på arbete skulle stärka drivkrafterna för människor i bidragsberoende att söka och ta ett jobb. Det vore också önskvärt med en rak kapitalbeskattning, enhetlig moms och en minskande omfattning av speciallösningar som ROT och RUT. 

Energi. För fyrtio år sedan hade Sverige ett av värdens bästa energisystem. Det fanns bara tre länder – Sovjetunionen, USA och Sverige – som utvecklade teknologi för lättvattenreaktorer. Tillsammans med rejäla satsningar på överföring och strategiskt belägna reaktorer i södra och mellersta Sverige ledde det till mängder av billig, ren och helt koldioxidfri el långt innan andra västländer.

Sedan 90-talet har utvecklingen gått i motsatt riktning. Kortsiktigheten i politiken har gjort att antalet reaktorer, kärnkraftskompetensen och överföringskapaciteten steg för steg har avvecklats. Idag har vi kraftigt varierande – och stigande – priser. För första gången någonsin riskerar vi till och med planerade strömavbrott. Läget är nu så pass illa att investeringar i tung industri i vissa delar av landet är helt uteslutna.

Att åter göra Sverige till ett energimässigt föregångsland kommer att ta tid – och kräva en uthållig politik. De juridiska hindren för ny kärnkraft måste tas bort och driftgarantier ställas ut så att den som vill investera inte avskräcks av risken för plötsliga avvecklingskrav. Staten, som ansvarar för den långväga elöverföringen, behöver också ta fram en effektiv prissättning av systemtjänster och slutligen begrava systemet med elcertifikat, som snedvrider marknaden mellan olika energislag. Billig och fossilfri el är avgörande för både klimatfrågan och konkurrenskraften.

Rättsväsendet. Sverige går just nu igenom en trygghetskris. Antalet dödsskjutningar har tredubblats och ungdomsrånen dubblerats sedan 2014. Det här drabbar även hederliga företagare, särskilt i utsatta områden. Enligt organisationen Företagarna uppger var femte företagare som utsatts för brott att de funderat på att lägga ner sin verksamhet på grund av brottsligheten. På bara ett år har siffran ökat från 13 till 19 procent. 40 procent uppgav att de blivit utsatta för brott de senaste fem åren, och fler än hälften av alla företagare uppgav att de upplever otrygghet som en konsekvens av låg polisnärvaro.

Politiken måste därför bli bättre på att klara sitt mest grundläggande kärnuppdrag, nämligen att upprätthålla lag och ordning. Det är självaste grunden i en liberal rättsstat. Även om den sittande regeringen gärna påstår sig ha genomfört förändringar, har Sverige fortfarande få poliser och låga straff för allvarlig brottslighet. Vi betalar bland de högsta skatterna i världen, men ändå får Sveriges domstolar och Åklagarmyndigheten mindre än vad de anser sig behöva. Då är det något fel i prioriteringarna.

Det är lättare att styra i högkonjunktur än under sämre ekonomiska tider. Nu blir svenskarnas plånböcker tunnare: bolåneräntor stiger, drivmedels- och energipriser ligger kvar på höga nivåer och den allmänna prisutvecklingen följer med. En politik för en återupprättad arbetslinje, en kunskapsskola i världsklass och tuffare tag mot kriminella – tillsammans med en återgång till Sveriges historiska energipolitik borde vara vägen framåt för en ny regering.

Patrik Wahlén, styrelseordförande Volati

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera