Annons

Debatt: Reformer krävs för att stärka Svensk industri

Slå hål på myten att det är bra att spara i ladorna, skriver Daniel Lind, forskningsledare på Arena Idé som tittar närmre på hur industrins konkurrenskraft har utvecklats sedan mitten av 1990-talet.

Foto:ADAM IHSE / TT

Industrin är ryggraden i svensk ekonomi och sätter gränsen för hur snabbt lönerna kan öka utan att konkurrenskraft och jobb riskeras. Det här synsättet har präglat svensk samhällsutveckling under många decennier, men poängterades ytterligare i samband med att arbetsgivarna och facken inom industrin undertecknade Industriavtalet år 1997. Avtalets syfte är att gemensamt arbeta för att stärka industrins konkurrenskraft och skapa goda villkor för de anställda.

Men hur har industrins konkurrenskraft utvecklats sedan mitten av 1990-talet? Under det senaste decenniet har en ny syn på konkurrenskraft vuxit fram i forskarsamhället och bland globala institutioner som IMF, WTO och OECD. Skälet till detta är teknikutvecklingen och globaliseringen. Båda dessa innebär att industrins produktionsprocesser har blivit mer komplexa, i meningen att de involverar fler inhemska och utländska underleverantörer. Därmed blir industrins konkurrenskraft mycket mer beroende av andra branscher än de som i Nationalräkenskaperna klassificeras som industrin. Vad som krävs är i stället en analys som inkluderar alla de produktionssteg som krävs för att producera en industriprodukt, oavsett i vilken bransch eller vilket land som produktionen sker.

Med stöd av en helt ny databas, framtagen av WTO och OECD, presenteras därför i en ny rapport från Arena Idé för första gången en analys av svensk industris konkurrenskraft sedan Industriavtalets tillkomst. Med stöd av det nya synsättet är den vägledande frågan: av alla löner och vinster (förädling) som skapas i någon bransch någonstans i världen av att producera världens efterfrågan på industriprodukter, hur stor andel tillfaller Sverige?

På global nivå är det uppenbart att utvecklingen mellan 1995 och 2018 har inneburit ett anmärkningsvärt skifte i konkurrenskraft. G7-ländernas andel av världens industrirelaterade förädling har minskat från mer än 60 procent till drygt 30 procent. Kinas andel har ökat från fyra till 24 procent. Den sammantagna andelen för Kina, Sydkorea, Indien, Thailand, Indonesien och Polen – de tillväxtländer som forskaren Richard Baldwin anser vara de mest framgångsrika – ligger i dag på samma nivå som för G7-länderna. I samband med finanskrisen 2008 passerade Kina USA som världens största industrination. Därefter har Kina dragit ifrån ytterligare.

I linje med G7-länderna har Sveriges andel av världens industrirelaterade förädling minskat från drygt 0,8 till 0,5 procent sedan mitten av 1990-talet. I förhållande till G7-länderna har Sveriges konkurrenskraft stärkts något. Detta förklaras av en ovanligt gynnsam utveckling efter millennieskiftet men före finanskrisen: de år då svensk ekonomi kännetecknades av en jobblös tillväxt. Japans utveckling har varit mycket svag och USA har utvecklats starkt efter finanskrisen. I förhållande till Tyskland är svensk konkurrenskraft oförändrad, men om hänsyn tas till att tysk industri sedan millennieskiftet har haft en mer fördelaktig sammansättning av industrins delbranscher har Sverige utvecklats något bättre.

Sammantaget är det tre slutsatser som sticker ut. 

Endast fem promille av världens industrirelaterade förädling genereras av efterfrågan på svenska industriprodukter. Den positiva aspekten av detta är att marknadspotentialen är enorm: 99,5 procent av förädlingen tillfaller i dag andra länder än Sverige. 

Skiftet i konkurrenskraft på global nivå är avsevärt. Den rika världens andel av världens industrirelaterade förädling har nästan halverats samtidigt som Kinas andel har ökat med mer än 500 procent.

I förhållande till G7-länderna tycks svensk industriproduktions konkurrenskraft ha förbättrats något sedan mitten av 1990-talet, särskilt om hänsyn tas till att branschstrukturen har missgynnat Sverige i förhållande till Tyskland. Tolv av svensk industris 17 delbranscher har utvecklats bättre än motsvarande bransch inom G7-länderna. 

Utifrån den här relativt gynnsamma utvecklingen, vilka reformer krävs för att stärka svensk industriproduktions konkurrenskraft?

Sverige har under flera decennier investerat alldeles för lite i industriproduktionens konkurrenskraft. Konsekvenserna ser vi i dag: sämre och mindre likvärdiga skolresultat, ålderdomlig infrastruktur, instabil energiförsörjning, dålig kraftöverföring, urholkade resurser till den högre utbildningen och stor bostadsbrist i tillväxtregioner. Lägg till detta de investeringar som klimatomställningen och elektrifieringen kräver och den kompetensbrist som råder i näringslivet.

Det är uppenbart att den investeringsskuld som dessa problem är ett uttryck för inte kan lösas på några få år eller inom ramen för existerande finanspolitiska ramverk. Det krävs något helt annat. Det krävs att vi slutligen lämnar det långa 1990-talet bakom oss och att de irrationella politiska låsningarna om statsskulden löses upp. Om några år har Sveriges statsskuld fallit tillbaka till 30 procent av BNP samtidigt som historiskt snåla länder som Tyskland och Finland ligger runt 70 procent. 

Med en normal BNP-tillväxt det kommande decenniet kan Sverige satsa ytterligare 130 miljarder kronor per år (2,4 procent av 2021 års BNP-nivå) för att betala av på investeringsskulden – och det utan att statsskulden ökar till mer än 50 procent av BNP. På grund av rådande ränteläge kan detta ske samtidigt som staten får betalt (!) för att låna upp de nödvändiga resurserna.

En reformagenda i den här riktningen skulle avsevärt stärka svensk industriproduktions konkurrenskraft samtidigt som stora samhällsproblem kommer närmare sin lösning. Men det måste självklart ske på ett ansvarsfullt sätt. Det som krävs är en tidsbegränsad satsning som åtföljs av tydliga regler. En väg framåt bör också vara att politiken, i tysk anda, samlar parterna på arbetsmarknaden för att söka samsyn om prioriteringar och konkreta lösningar. 

Under senare år har arbetsgivarna och facken inom industrin – till exempel med införandet av systemet för korttidsarbete och den pågående reformen för etableringsjobb – varit högst pådrivande i arbetet med att stärka svensk ekonomi och industriproduktionens konkurrenskraft. Nu är det dags för politiken att ta samma stora ansvar. 

De reformer för livslångt lärande som ska sjösättas i spåren av LAS/omställningsförhandlingarna är ett steg i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. För att på något betydande sätt stärka svensk industriproduktions ställning i världsekonomin krävs att det politiska systemet gör upp med en av vår tids mest seglivade – och av omvärlden förkastade – myter: att det mest effektiva sättet att stärka ekonomins tillväxtpotential är att spara i ladorna. Som OECDs chefsekonom nyligen uttryckte det: tillväxtdrivande skulder är bra skulder.

Daniel Lind

Forskningsledare, Arena Idé

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera