Häromveckan satte Svenskt Näringsliv med chefsekonomen Sven-Olov Daunfeldt ned foten – överskottsmålet ska skrotas. Det gläder mig. LO-ekonomerna har påtalat behovet att överge överskottsmålet redan länge. I själva verket ansluter sig Svenskt Näringsliv sig till en växande skara bedömare som inser det orimliga med att ta strama offentliga finanser som symbol för ansvarsfull ekonomisk politik.
Svenskt Näringsliv efterlyser ett balansmål. Vi menar att det finns goda skäl att gå längre än så och för en tid framöver tillåta ett underskott i den offentliga sektorns finanser som andel av BNP. Argumenten för en sådan revidering är många.
Det har funnits tre motiv för överskottsmålet: att bidra till att minska den offentliga sektorns skuld, att man ska spara när den demografiska sammansättningen av befolkningen är gynnsam, och att det ska finnas ett utrymme för att bedriva en aktiv finanspolitik i lågkonjunkturer.
Dessa må ha varit godtagbara skäl i efterdyningarna av den stora 1990-talskrisen men har i stort spelat ut sin roll i dag. För det första, bruttoskulden har sjunkit till nivåer som med råge understiger skuldankaret. Den offentliga finansiella nettoförmögenheten som på 1990-talet var långt under noll ligger i dag på 20 procent av BNP. För det andra, vi befinner oss i en tid där den arbetande andelen av befolkningen minskar – det vill säga den demografiska försörjningskvoten försämras.
För det tredje, risken att skulden plötsligt i extrema situationer blir så hög att vi inte kan vidta nödvändiga åtgärder är i praktiken obefintlig. I sådana situationer är det möjligt att ha större underskott utan att bryta mot EU:s regelverk. Inte minst har detta bevisats i pandemin. Därför menar jag att en övergång till ett balans- eller underskottsmål inte skulle kringskära möjligheterna att bedriva stabiliseringspolitik i någon nämnvärd utsträckning.
Slutligen, trots höjda styr- och marknadsräntor är den långsiktiga realräntan för statsskulden fortfarande låg och kommer med all sannolikhet så vara framöver. Vi kan alltså säkerställa den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna även med ett visst underskottsmål och högre nettoskuld. Nyligen konstaterade Finanspolitiska rådet att det svaga konjunkturläget motiverar en mer expansiv finanspolitik. Det är klokt att satsa, och Sveriges passivitet sticker ut i ett europeiskt perspektiv.
Vi har med andra ord råd.
Behoven är samtidigt stora och har varit det ett bra tag. Behoven finns av det som vanligtvis avses med investeringar: elnät, vägar, järnvägar och annan infrastruktur. Men lika viktigt är det att investera i människor: utbildning, omställningsinsatser och arbetsmarknadspolitik. Finansieringskrisen i välfärden där kommuner och regioner står inför befarade massnedskärningar och därmed försämrade välfärdstjänster är ytterligare ett område.
För att klara den gigantiska gröna omställningen krävs satsningar i energiproduktion och infrastruktur. Priset på fossilt kommer att öka successivt då den europeiska utsläppshandeln får verka. Omställningen måste vara trygg, rättvis och positiv. Ingen ska behöva betala ett orimligt högt pris för att arbetsuppgifter försvinner, för att bilen måste bytas eller för att boendekostnaderna ökar när huset energieffektiviseras. Genom investeringspolitik som stöttar i denna omställning ökar acceptansen.
Vi behöver med andra ord skapa trygghet i omställning. Aktiv arbetsmarknadspolitik, god inkomsttrygghet, en stark offentligt finansierad skola, vård och omsorg tillsammans med allmänna socialförsäkringar är viktiga byggstenar för det.
Dessvärre har modellen många sprickor i dag. Arbetsmarknadspolitiken och kompetensutvecklingen är otillräcklig. Inkomsttryggheten från arbetslöshetsförsäkringen har urholkats. Särskilt oroande när långtidsarbetslösheten är på en högre nivå än på mycket länge. Resursbehoven i välfärden är stora, gymnasieskolan misslyckas med alltför många elevers utbildning.
Det behövs ett omtag på alla dessa områden. Tillsammans med nödvändiga infrastrukturinvesteringar och de höjda försvarsutgifterna ser behoven större ut än på länge. Underinvesteringar över en längre tid talar för att det definitivt är hög tid att åtgärda dem nu.
Alla partier som ser dessa samhällsutmaningar måste revidera sin hållning till överskottsmålet. Att arbetsmarknadens parter är överens om riktningen borde vara en god utgångspunkt.
Laura Hartman, chefsekonom LO
