Putin har goda erfarenheter av krig. Han kom till makten tack vare att några hundra ryssar dog i husbombningar i Ryssland under hösten 1999. De utfördes sannolikt av FSB, KGB:s efterföljare, men Putin skyllde på tjetjener och inledde ett blodigt krig i Tjetjenien.
I augusti 2008 var det dags igen. Putin attackerade Georgien och ockuperade snabbt en femtedel av landet. Enligt det fristående Levadacentret, steg Putins popularitet till 88 procent. Sedan föll den mot 60 procent igen, men annektering av Krim i mars 2014 höjde Putins popularitet till 88 procent igen. Bägge dessa krig var små och korta. Putin behöver krig för att stärka sin inhemska auktoritet, vilket gör det lättare för honom att styra, och för att öka det inhemska förtrycket, vilket nu stegrats till stalinistisk hårdhet.
Eftersom Putins auktoritet återigen sviktade, sökte han ytterligare ett krig. Ukraina var hans uppenbara mål, eftersom det var en oavslutad affär. Putin hade bara ockuperat sju procent av landets yta 2014. Casus belli var inte att Ukraina ville bli medlem i NATO utan att det inte var medlem av NATO och därför sårbart. Väst hade inte gett särskilt mycket vapen heller, och Putin förstod inte att de västliga sanktionerna lett till att den ryska ekonomin stagnerat sedan 2014. Putin ansåg därför risken med ett anfall mot Ukraina var acceptabel.
I april 2020 började de ryska trupperna uppmarschen kring Ukraina. USA varnade så mycket det kunde. Putin tog en paus och träffade President Joe Biden i Genève den 16 juni, vilket han sannolikt såg som ett amerikanskt svaghetstecken. Dessutom vägrade den nya amerikanska administrationen att införa sanktioner mot den rysk-tyska gasledningen Nord Stream 2. Den väpnade Ukraina litet mer, men inte särskilt mycket. USA hade talat mycket om hårdare sanktioner sedan 2014, men gjort litet. Putin måste ha uppfattat Väst som svagt och splittrat. Den 12 juli publicerade han en lång artikel om Ukraina som lät som en krigsförklaring, vilket den var.
Sedan november återupptog Kreml upprustningen runt Ukraina och förberedde en attack mot Ukraina med 200 000 man. USA berättade varje dag om hur ryssarna förberedde ett krig mot Ukraina. Aldrig tidigare har någon makt delat med sig så generöst av färska hemliga underrättelser. Det fick till följd att alla stora internationella medier sände sina stjärnjournalister till Ukraina, vilket förändrade mediebilden. Traditionellt hade Moskvabaserade västliga journalister influeras av ryssarnas förakt för ukrainarna. Nu berättade fördomsfria nykomlingar vad de såg, och de såg en fri ukrainsk nation besluten att försvara sitt land mot rysk aggression, medan den ryska censuren omöjliggjorde det mesta av meningsfull rapportering från Moskva. Ukraina vann informationskriget tack vare sin frihet.
Men vad ville Putin göra i Ukraina? Ville han bara ta litet mer av östra Ukraina? Säkra en landbro till Krim? Blockera hela Ukrainas sydkust, eller ville ha ta hela Ukraina? Att döma av trupplaceringarna ville han ta hela Ukraina, men många misstänkte honom för en avledande manöver, ty de ryska trupperna var alldeles för små för att ockupera hela Ukraina, men det försökte Putin göra.
Absurt nog trodde Putin att de djupt patriotiska ukrainarna skulle hälsa ryssarna som befriare så att de skulle kunna ta Kyiv och Kharkiv på tre dagar. Efter en månad hade Ryssland förlorat slaget om Kyiv och de ryska trupperna i norr sprang hem efter att Ukraina eliminerat halva anfallsstyrkan.
De ryska trupperna har gjort alla upptänkliga misstag, men de kan sammanfattas som diktatur och enastående korruption. Putin, som inte har någon militär erfarenhet, bestämmer synbarligen allting själv, och ju sämre det går desto mer centraliserar han besluten. Putins kleptokrati innebär att såväl han själv som alla hans befälhavare stjäl så mycket de bara kan, vilket innebär att Ryssland har få moderna vapen, litet mat, ammunition och bränsle. De ryska soldaterna visste inte ens att de skulle kriga och omotiverade och livrädda. De skjuter obeväpnade civila i stället för de farliga ukrainska soldaterna.
Efter en månads intensiv krigföring i östra Ukraina står det klart att Putin inte ens kan ta Donetsk och Luhansk regionerna. Putin som är helt fixerad vid jubiléer hade velat fira sin erövring av Ukraina under segerdagen den 9 maj. Nu kan han inte ens fira en miniseger i Donbass. Putin erkänner aldrig ett misstag och eskalerar alltid. Den stora frågan är nu vad han skall göra efter 9 maj.
Den tidigare amerikanske ambassadören i Moskva Michael McFaul har föreslagit att Putin bör förklara seger och ta hem trupperna. Han kontrollerar ju ändå alla ryska medier, så varför inte ljuga på ett gagneligt sätt? Huvudspekulationen är att Putin deklarerar krig mot Ukraina och beordrar allmän mobilisering, men i så fall skulle den passiva medelklassen och storstadsbefolkningen bli upprörda över att deras pojkar skulle kastas in i den ukrainska köttkvarnen. Det kunde leda till oväntade folkliga protester. Dessutom diskuteras möjligheten att Putin använder kemiska vapen i de ryska gränsområden till Ukraina för att kunna motivera attacker med kemiska vapen eller taktiska kärnvapen i Ukraina, men det skulle knappast leda till någon seger heller.
Att döma av de många synbara morden och arresterna inom den ryska eliten är Putin desperat och ursinnig. Han kan göra vad som helst, men det är svårt att se någonting som kunde rädda honom. Ryssland har inte lidit ett sådant militärt nederlag sedan det rysk-japanska kriget 1904-5, som ledde till revolutionen 1905, och BNP lär falla med 15-20 procent i år på grund av de nu mycket hårda västliga sanktionerna. Hur länge har ryssarna råd med Putin?
Anders Åslund
Senior fellow vid Frivärld. Rysslandsexpert och författare. Hans senaste bok är ”Russia’s Crony Capitalism: The Path from Market Economy to Kleptocracy.”
