1515

DEBATT: Nya Abba – ett vaccin mot den svenska ålderismen

Sverige beskrivs ofta som värst i klassen när det gäller den åldersfixering som leder till ålderism. Abbas återförening är ett välkommet exempel på att gammal är äldst – men fortfarande en outnyttjad resurs, skriver författaren och konsulten John Mellkvist.

Foto:Baillie Walsh/TT

Tack för musiken, Abba. Ja, de två nya låtarna har absolut det där välbekanta soundet som tog gruppen till toppen av popen, men jag syftar ännu mer på den ljuva musik kvartetten levererar om att det går att ta en 39 år lång paus och sedan komma tillbaka i en helt ny tid med ny teknik och en återupptäckt arbetsglädje – och slå en hel värld med häpnad.

Den långa arbetslivspausen är något av en trend. Under Stockholms bokhelg i slutet av augusti samtalade jag på en författarscen med den forne SAS-chefen Jan Carlzon, bokaktuell med ”Se människan!”, en uppföljare till succéboken ”Riv pyramiderna!” – 35 år senare. Senare i höst kommer soulstjärnan Diana Ross ut med sitt första album på 22 år. Och nu alltså den svenska supergruppen, som i otaliga intervjuer genom åren kategoriskt avfärdat tanken på en återförening. I motsats till branschkollegorna The Rolling Stones, valde Abba en tidig pension från popstjärnelivet – men ångrade sig, bara lite senare än de flesta. ”Unretirement” är en trend i sig. En färsk studie visar att en av tre amerikaner över 40 år planerar att jobba efter uppnådd pensionsålder – och då inte bara av ekonomiska skäl, utan också för att motverka uttråkning eller depression när levnadsåren förväntas bli många.

Innan du invänder att det är lätt för världsberömda, förmögna popstjärnor att gå ut och in genom dörrar som de vill, låt mig betona den största förtjänsten med den pågående Abba-cirkusen – bilden de sätter av vad som faktiskt är möjligt, här och nu. Bildsättning är alltid en mycket viktig men ofta underskattad komponent i fördomsbekämpning. Mer om detta lite senare.

”Det kommer snart en stor nyhet om något 70-plussare kan åstadkomma!” skrev Björn Ulvaeus i ett mejl i mitten av augusti. Abbas återkomst – fysisk såväl som virtuell – blir ett viktigt och ganska svårslaget debattinlägg i frågan om vad moderna seniorer är kapabla till. I målmedvetet samspel med yngre kollegor, vill jag då tillägga.

Att bekämpa världens alla åldersfördomar är viktigt, välkommet – och bråttom.

När Världshälsoorganisationen, WHO, denna vår och med stöd av en ny FN-rapport valde att kalla ålderismen en global utmaning, så skärptes tonen i vad som inte utan anledning kallas ”den tysta diskrimineringen”.

Ålderism är också den vanligaste diskrimineringsformen av dem alla, enligt flera undersökningar. Varannan människa har ålderistiska fördomar, vilket leder till sämre hälsa, social isolering, för tidig död och kostar världens ekonomier miljarder, konstaterar WHO. Som exempel nämns USA där en studie från 2020 visade att ålderismen orsakar årliga kostnader på 63 miljarder dollar för de åtta dyraste sjukdomarna. På intäktssidan har Australien räknat fram, att om bara 5 procent fler 55-plussare kom i arbete så skulle det tillföra statskassan 48 miljarder australiensiska dollar årligen, alltså drygt 300 miljarder svenska kronor.

Sverige beskrivs ofta som värst i klassen när det gäller den åldersfixering som leder till ålderism – de svåråtkomliga fördomar som i sin tur är själva förutsättningen för den direkta och sedan 2009 olagliga åldersdiskrimineringen. När jag tar upp situationen i Sverige med i ämnet engagerade personer från andra länder, så säger de oftast ”Åh, det är precis likadant här”. Jag brukar då stå på mig och lyfta fram några konkreta exempel på åldersfixering ”the Swedish way”:

• Personnummersystemet. Från BB ända fram till den dag då vi drar vårt allra sista andetag påminns vi om våra ålderssiffrors centrala betydelse.

• Den starka pensionsnormen. På direkt fråga tänker sig de flesta svenskar fortfarande att gå i pension runt 65 år (att allt fler när de väl är där ångrar sig är en annan sak). Detta påverkar starkt bilden av när vi blir ”överåriga” och leder till perspektivet ”hur mycket har den här personen kvar?” i stället för ”hur mycket har personen med sig?”

• Åldersfixeringen i media. Så fort något ska anonymiseras så används en ålderssiffra och så fort det finns ett namn, så skriver man ändå ut åldern. Det göder tanken att antalet år är viktigt.

• Åldersbubblorna. Redan i förskolan sorteras vi in utifrån födelseår (punkt 1) och uppmuntras ofta att hålla oss i denna bubbla. Logistiskt begripligt men förstärker ett synsätt som så lätt leder till att vi senare i livet sorterar ut varandra på samma, lika enkla som trubbiga premiss.

• Den förlegade bildsättningen. När seniorer ska bildsättas i media och reklam, så är det antingen hukande åldringar med käpp, ansträngt leende, gråsprängda bildbyråmodeller vid ett tangentbord, eller parodiskt stajlade silverhipsters – som alla med icke önskvärd övertydlighet illustrerar ”äldre!”. Att vissa av dessa bilder återanvänds gång efter annan, är ett tydligt bevis för behovet av både upplysning och uppdaterade bildbanker.

Ålderism beskrivs ofta som ett nytt begrepp. Det är det inte. Själva ordets uppkomst myntades redan 1968 av den amerikanske psykiatrikern Robert N Butler i en intervju för Washington Post. Beteendet som sådant har sannolikt existerat i någon form så länge det funnits människor. Men om åldern diskvalificerade oss mer naturligt i en tid då de flesta av oss var kroppsarbetare utan tillgång till modern hälso- och sjukvård (förutsättningar som format såväl nuvarande pensionssystem som lagen om anställningsskydd), så har detta blivit både osakligt och osmakligt i takt med att allt fler konverterar till kunskapsarbetare med väsentligt förbättrad hälsa och större nyfikenhet på sina längre liv.

Världshälsoorganisationen, WHO, efterlyser strategier på nationell basis för att möta och minska ålderismens skadeverkningar. Mitt förslag är då att från Sveriges håll använda Abba som ett redan världsberömt exempel på att det aldrig är för tidigt att ta en paus eller göra ett avbrott i karriären – men heller aldrig för sent att slå mynt av sina intressen och återförenas med sina forna arbetskamrater.

 

John Mellkvist 

seniorkonsult på Kreab, ambassadör i Delegationen för senior arbetskraft (2018–2020) och författare till boken ”Välj din ålder”.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?