1515
Annons

Debatt: Ny politik behövs för att fler utlandssvenskar ska rösta

Utlandssvenskars valdeltagande kan avgöra vem som får bilda regering. De partier som inkluderar utlandssvenskarna har stor potential inför årets riksdagsval, skriver juristen och företagaren Magnus Dahl, bosatt i Portugal.

Historiskt bevandrade borgerliga politiker och opinionsbildare drömmer sig gärna tillbaka till 1979 när de sist inkomna utlandsrösterna ändrade utgången av riksdagsvalet några dagar efter valdagen. Dessa röster flyttade ett mandat från S till M. Med 175 borgerliga riksdagsplatser mot 174 socialistiska kunde regeringen Fälldin II bildas och det mest långtgående S-förslaget till löntagarfonder stoppas. Det borgerliga självförtroendet stärktes av att vinna återval efter tre turbulenta år med Fälldin- och Ullstenregeringarna.

Sedan dess har mycket hänt. Numera räknas de flesta utlandsröster redan på valnatten vilket gör det osannolikt att de i årets val ska få lika dramatisk roll, men utlandsrösternas antal ökar för varje val. De är i år betydligt fler än 1979 även om valdeltagandet i sig är lågt. Av 660.000 utlandssvenskar är 170.000 registrerade i röstlängden, men endast 40 procent av dessa, cirka 70.000 utlandssvenskar, röstade 2018. Det finns därför enorm potential att vinna väljare hos dem som inte nyttjar sin rösträtt eller ännu inte har registrerat sig i röstlängden.

Utlandssvenskar är ingen homogen grupp, utan fördelad över alla ålders-, utbildnings- och inkomstgrupper spridda över hela världen. SOM-undersökningen från 2014 visar att den ideologiska profilen på utlandssvenskar generellt är mer borgerlig och höger än hos Sverigeboende, men även att MP har starkare stöd. Tydligast är att M är klart starkare och S markant svagare än bland väljare i Sverige.

Bland utlandssvenskar återkommer flera förklaringar till det låga valdeltagandet. Den förda politiken verkar syfta till att exkludera utlandssvenskar från Sverige, vilket sänker det politiska engagemanget, men bidragande är även den bristande uppskattning som utlandssvenskar möter i svensk offentlighet. Aktivt odlade myter och direkta felaktigheter tillåts att sätta bilden av svenskar i utlandet, vars betydelse för svenskt välstånd ofta förtigs och förvanskas till att göra oss till svikare som lämnat Sverige och inte gör rätt för sig.

Längst i sin fientliga retorik riktad mot svenskar som bosatt sig i södra Europa gick dåvarande finansminister Magdalena Andersson (S) när hon i mars 2021 presenterade uppsägningen av dubbelbeskattningsavtalen med Portugal och Grekland. Andersson beskrev oss som samvetslösa parasiter som utnyttjar välfärdssystemen för egen nytta utan att själva bidra till dessa. De enda svenska politiker med civilkurage att invända mot denna oanständiga vrångbild var de borgerliga riksdagsledamöterna Boriana Åberg (M) och Gulan Avci (L). I övrigt blev det knäpptyst. Ingen svensk journalist faktagranskade Anderssons påståenden. Den av regeringen nyligen tillsatta utredningen om utflyttningsskatt bekräftar S negativa inställning till svenskar som flyttar utomlands.

S är emellertid inte ensamma om sin negativa retorik mot utlandssvenskar. Friskoleentreprenören Peje Emilsson lanserade i Dagens Industri 2018 det absurda förslaget att Portugalsvenskar som återvänder till Sverige skulle betala en särskild inflyttningsskatt för att åter omfattas av den allmänna sjukvården. Emilsson hade helt missat att Portugal- och andra utlandssvenskar är en rejäl vinstaffär för svenska staten. Utlandssvenskarna förser varje år den svenska statskassan med åtskilliga miljarder kronor utan att omfattas av många av de välfärdstjänster som invånarna i Sverige åtnjuter.

Svenskar bosatta i utlandet betalar varje år flera miljarder kronor i inkomstskatter i Sverige på statliga, kommunala och privata pensioner liksom på tjänstepensioner, samt avkastningsskatt på dessa. Utdelning från svenska bolag beskattas med upp till 30 procent. Många utlandssvenskar arbetar i eller leder svenskägda dotterbolag som årligen sänder många miljarder kronor i vinstmedel till sina svenska moderbolag som i sin tur betalar svensk bolagsskatt. Vid besök i Sverige bidrar utlandssvenskar till svenska konsumtionsskatter. Vi betalar fastighetsavgift på sommarhus i Sverige, men saknar rätt till RUT- eller ROT-avdrag på inkomster. 

Utlandssvenskarnas bidrag till Sverige är emellertid inte endast ekonomiskt. Få bidrar så mycket till Sveriges positiva anseende och till den av media och det politiska styret omhuldade Sverigebilden som just utlandssvenskar. I vardagen, på arbetsplatser, universitet och i grannskap, stärker utlandssvenskar dagligen bilden av svenskar som ett arbetsamt, pålitligt och innovativt folk. Det är något som alla svenskar har glädje av och som underlättar svenska företags möjligheter globalt.

Partier som på allvar är intresserade av att öka utlandssvenskarnas valdeltagande, och förtjäna vårt förtroende, måste inse att det inte räcker med att vart fjärde år skicka ett brev där de utlovar sänkt SINK-skatt. Fokus måste också flyttas från att handla om regler för eventuell flytt tillbaka till Sverige och i stället läggas på att skapa engagemang hos utlandsboende för Sveriges utveckling medan dessa bor utomlands.

Det krävs politiska initiativ för att inkludera utlandssvenskarna och engagera oss i Sverige. Intresset att rösta i riksdagsvalen kan öka om egen riksdagsvalkrets skapas för utlandssvenskar (lika stor som 

Blekinges!), men också med tydligare regler för antal dagar som kan tillbringas i Sverige, möjlighet att ta styrelseuppdrag i svenska bolag för att kunna bidra med erfarenheter från utlandet, rätt att öppna ISK-konto och vara aktiv sparare i Sverige, sänkt kupongskatt till 15 procent när dubbelbeskattningsavtal saknas, möjlighet till RUT- och ROT-avdrag mot inkomster från Sverige, samt att Sveriges regering tar initiativ till nya dubbelbeskattningsavtal med länder där sådana saknas.

Om fler utlandssvenskar röstar kan våra röster flytta mellan 15 och 20 riksdagsmandat. Det kan avgöra vem som får bilda regering. För de partier som på allvar visar att de vill föra en politik som inkluderar utlandssvenskarna i det svenska samhället finns därför stor potential inför årets riksdagsval.

Magnus Dahl

Jurist och företagare bosatt i Portugal  

 

 

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera