ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Debatt: Nej, det är ingen arvsskatt

REPLIK. Johan Fall och Carola Lemne, Svenskt Näringsliv, har i en debattartikel i denna tidning den 5 januari betecknat Skatteverkets förslag om införande av en exitskatt som ”en arvsskatt i samband med utlandsflytt” och som rimmar illa med EU:s regler om fri rörlighet. Därefter ägnas hela artikeln åt att jämföra exitskattens förment skadliga effekter med dem som följde av vår avskaffade arvsskatt.

Att definiera den föreslagna exitskatten som en arvsskatt är emellertid helt missvisande. En arvs- (och gåvoskatt) grundar sig på en benefik överlåtelse av äganderätt till egendom, vilket, med ett undantag som Fall/Lemne helt ignorerat och vilket närmare diskuteras nedan, ingalunda är fallet när det gäller exitskatten.

Exitskatten är en inkomstskatt på orealiserade kapitalvinster som upparbetats i Sverige och åläggs en bolags-/aktieägare som utflyttar från Sverige och bosätter sig utomlands. Men denne bibehåller äganderätten till sitt bolag även efter utflyttningen.

Exitskattens syfte är att i Sverige effektuera det andra ledet i vår traditionella dubbelbeskattning av bolagsinkomst vid en avyttring av bolaget och föreslås ersätta den allt sedan 1983 införda tioårsregeln vilken också haft just samma syfte. Lagstiftningen tillkom alltså för 35 år sedan och i total politisk enighet. Den har därefter upprätthållits av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar och har aldrig ifrågasatts av någon seriös opinionsbildare.

Vad som helt förbigåtts av Fall/Lemne är att den föreslagna exitskatten är kombinerad med ett anståndsförfarande som innebär att den utflyttande aktieägaren inte behöver betala exitskatten innan han faktiskt överlåter sitt bolag efter utflyttningen. Om dubbelbeskattning uppkommer medges avräkning för utländsk skatt. Anstånd medges vid utflyttning till alla EES-länder samt de ca 45 länder med vilka Sverige har informationsutbytesavtal. I praktiken omfattar detta alla de länder till vilka svenska aktieägare normalt utflyttar. Man behöver inte heller betala kostnadsränta under anståndstiden.

Den främsta anledningen till att byta ut 10-årsregeln mot en exitskatt är att 10-årsregeln konsekvent kringgås genom konstlade och mycket aggressiva skatteupplägg genom underprisöverlåtelser till bolag i noll- eller lågskatteländer. Dessa kringgåendeförfaranden, som enligt Skatteverket kostat den svenska statskassan cirka 1 miljard kronor om året, har varit kända alltsedan 2002, dvs under drygt 15 år, då EU-domstolen meddelade dom i den så kallade  X- och Y-domen. Riksrevisionen har vid två tillfällen, först 2010, alltså redan för åtta år sedan (RiR 2010:24), och därefter i sin Uppföljningsrapport 2015, uppmanat regeringen att stoppa det ”skatteläckage” som denna skatteflykt gett upphov till.

Vad som därför är särskilt anmärkningsvärt är således att regering och riksdag inte tidigare infört regler för att komma tillrätta med denna skatteflykt! Om så hade skett 2002 hade den beskattning som alltså skulle ha drabbat ett mycket begränsat antal utflyttande aktieägare medfört en förstärkning av statskassan med 15 miljarder kronor. Ett belopp som ungefär motsvarar kostnaden för nya Slussen!

Exitskatt finns sedan länge i ett tiotal länder bl.a. Norge och Tyskland. Skatteverkets förslag är således ingen nyhet som sådan. EU:s ministerråd (Council Resolution on coordinating exit taxation, 2008), har särskilt rekommenderat medlemsstaterna att vidtaga åtgärder för att förhindra den skatteflykt som uppstår pga. att en inkomsttagare inom unionen upphör att vara skattskyldig i en medlemsstat och i stället blir skattskyldig i en annan medlemsstat. EU-domstolen har vidare i flera rättsfall accepterat att man under vissa förutsättningar internt inför exitbestämmelser för att motverka skatteflykt. Att vid sådana förhållanden predika att Sverige bygger upp murar för entreprenörer och ingriper mot den fria rörligheten inom EU är missvisande.

Den situation som Fall/Lemne specifikt tar upp är att exitskatten enligt Skatteverkets förslag även skall träffa benefika överlåtelser då en aktieägare i Sverige genom arv eller gåva överlåter sina aktier till en person som är bosatt utomlands, något som torde vara mycket sällan förekommande i praktiken i vart fall när det gäller fåmansbolag. Exitskatt på benefika överlåtelser finns också i en del utländska exitskattesystem i bl.a. ovan nämnda Norge och Tyskland. .

Enligt skatteverkets förslag skall beträffande benefika överlåtelser till arvs- och gåvotagare i utlandet anstånd ej medges. Detta enligt Skatteverket med hänsyn till att, i motsats till vad gäller utflyttningsfallen, den proportionalitetsbedömning som EU-domstolen tillämpar beträffande dessa, inte har någon direkt bäring för frågan om proportionalitet när en tillgång faktiskt överlåts till en annan person genom en benefik överlåtelse.

För att motverka de effekter som uppkommer härav vid generationsväxlingar i fåmansbolag, bör, i likhet med vad som är fallet i Norges och Tysklands exitlagstiftning, anstånd medges även i dessa fall. Detta skulle därmed på ett enkelt sätt tillgodose Falls/Lemnes ambition att undvika de omfattande skador som orsakas av den ”konfiskatoriska exitskatten” och fortsatt ”upprätthålla Sveriges status som stabil hemvist för företagande och ägande sedan arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskatterna avskaffats”.

Falls/Lemnes redovisning av exitskatten utan att nämna den enorma skatteflykt den avser att förhindra är därmed ofullständig, snedvriden och retoriskt försåtlig och får anses utgöra ett grovt exempel på samhällelig desinformation.

Exitskatten tillvaratar ett berättigat skatteanspråk. Den är internationellt erkänd och skapar en enhetlig och rättvis beskattning. Och den bidrar till att minska de ekonomiska klyftorna i vårt land.

Peter Sundgren, WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS



Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies