Debatt: Mål och ansvar för leveranssäkerhet nyckeln för en ny elmarknadsmodell

Det krävs en mer effektiv, leveranssäker och lättförståelig elmarknadsmodell. Företrädare för sammanslutningen Lokalkraft Sverige har konkreta förslag hur det ska lyckas.

Publicerad: 21 januari 2022, 13:01

Debattredaktionen

Text

” Det här är en exceptionell åtgärd i en exceptionell situation.”

Finansministerns ord när han presenterade regeringens kompensation av konsumenterna för vinterns höga elpriser visar högst konkret vart lappandet och lagandet har fört den svenska elmarknadsmodellen. Till vägs ände. Det är hög tid att skapa en elmarknadsmodell som levererar el och nytta för konsumenter, företag och samhällsbärande verksamhet. En förutsägbar och allmänt respekterad elmarknadsmodell som fungerar utan att lagstiftarna går in och temporärt rättar till misshagligheter med diverse stödpaket och subventioner.

Konsumentnytta var det tänkt att vi skulle få när vi för 27 år sedan gick med i EU och samtidigt avreglerade vår elmarknad. Intentionerna med avregleringen var goda och till viss del har föresatserna uppnåtts. Men nu är det dags att revidera och skapa en elmarknadsmodell som ger en trygg elförsörjning för Sveriges invånare, företag och samhällsbärande verksamheter.

Det finns några uppenbara saker i dagens elmarknadsmodell som behöver rättas till:

Leveranssäkerheten – I samband med avregleringen försvann leveranssäkerhetsberäkningarna. Kommer alla som vill få el en torr, kall dag, när det inte blåser? Finns det i dag tillräcklig effekt eller måste kunder kopplas bort? Kan tvingande EU-regler - som innebär att inget land får försvåra export av el om den högst betalande kunden finns utomlands - göra att vi får effektbrist fastän det just i det ögonblicket produceras tillräckligt med el inom Sveriges gränser?

Investeringsviljan – Trots att vi har historiskt höga elpriser ser vi inte nödvändiga investeringar göras i planerbar elproduktion, nära konsumenterna. Dagens modell med spotmarknaden som bestämmande av marknadspriset ger uppenbarligen inte tillräckligt incitament för investeringar. En annan, och troligen större hämsko, är politisk risk. Vem vill göra en investering som ska leva i 60-70 år när man sett hur snabbt politiken kan ändra villkoren för dess lönsamhet?

Balanshanteringen – En elleverantör måste leverera lika mycket el som kunderna förbrukar. Den hanteringen är komplex och i dag enbart ekonomisk, fastän elflödena i högsta grad är fysiska.

Likviditeten på de finansiella marknaderna är svag. Många elhandlare har hamnat i svåra situationer när de har lovat kunderna fastpris och själva måste köpa till spotpris. Om elhandlare slås ut kommer det att försvaga konkurrensen på prissäkringserbjudanden.

Misstron mot marknaden och dess prisnivå. Det finns uppenbarligen ett allmänt missnöje med det marknadspris som kunderna får betala. Priset är en funktion av utbudet av producerad el, överföringskapacitet inom Sverige och till angränsande länder, samt efterfrågan på den gemensamma europeiska elmarknaden. Eftersom priset bestäms av den sist producerade kilowattimmen så kan inte vi i Sverige själva styra priset, så länge som vi är en del av en internationell elmarknad. Bygger vi bort flaskhalsar i överföringskapacitet mellan norra och södra Sverige kommer den höga prisnivån att flyttas till Norrland, som i dag inte fullt ut är en del av den europeiska elmarknaden. På samma sätt kommer förbättrad överföringskapacitet till utlandet att höja prisnivån i Sverige när produktionen i exempelvis Tyskland inte räcker till. Vi kommer då i än högre utsträckning att exportera el och importera höga elpriser. Detta har vi nyligen sett i Sydnorge, där elpriserna steg efter att kabeln mellan Norge och Skottland tagits i bruk.

Vilka är Lokalkraft Sveriges förslag?

Gör en rollförflyttning mellan aktörerna på elmarknaden. Låt elnätbolagen, som alltid finns på plats hos slutkunderna, både förmedla fysisk el inom sina koncessionsområden och sälja till spotpris. På detta sätt ökar transparensen för kunden eftersom det är samma lokala företag som säljer och levererar elen. I vårt förslag får nätbolagen också ta ansvaret för balanshanteringen, vilket är det naturliga eftersom den borde vara en fysisk hantering, lika mycket som en ekonomisk.

Bredda konkurrensen på prissäkring. Är kunden inte nöjd med att köpa el till spotpris ska det gå att enkelt köpa till en prissäkring, som ju i grunden är en försäkring. Den skulle kunna bli en attraktiv produkt i de kapitalstarka försäkringsbolagens och bankernas portföljer. Elhandelsbolagen kan såklart fortsatt sälja prissäkring.

Sätt ett tydligt nationellt mål och tilldela ett ansvar för leveranssäkerheten. Vi har hittills i Sverige tagit en hög leveranssäkerhet för given. Så given att ett nationellt mål för leveranssäkerhet av el saknas trots att branschen efterlyst det i många år. Ett sådant mål behöver också ha en tydlig ansvarig instans, förslagsvis Svenska Kraftnät.

Inför leveranssäkerhetsberäkningar.

Före avregleringen svarade elbolagen för leveranssäkerheten.

Med nätägarna ansvariga för balanshantering och fysisk försäljning av el, bör de också ges ansvar för leveranssäkerhetsberäkningar inom koncessionsområdet. Utifrån det samlade behovet av effekt och energi ställer nätföretaget krav på uttag från leveranspunkten i regionnätet. Nätägarna ska varje år göra prognoser över den förväntade leveranssäkerheten, avseende effekt och energi, på 10 års sikt. Svenska Kraftnät sammanställer sedan prognoserna och är ansvariga för den totala leveranssäkerheten per nätområde och för hela Sverige.

Definiera och respektera därefter marknaden! Politiken måste ta ett bredare samhällsansvar för elkraftförsörjningen och besluta hur stor marknaden ska vara geografiskt och hur prissättningsmekanismen ska fungera. Hur stark får kopplingen mellan pris och efterfrågan bli? När politiken väl har bestämt sig måste det som överlåts till marknaden att sköta ges genomtänkta, förutsägbara och stabila spelregler, så att den politiska risken försvinner. Sen får politiken hålla tassarna borta från marknaden.

Vi menar att våra förslag skulle ge en mer effektiv, leveranssäker och lättförståelig elmarknadsmodell.

En utgångspunkt för politiken borde vara frågan om leveranssäkerhet till förutsägbara priser. När väl mål och ansvar för leveranssäkerheten är satta kommer det att bli tydligare vilka ytterligare politiska åtgärder som eventuellt behövs och hur regleringarna av marknaderna behöver utvecklas.

Erik von Hofsten, vd Lokalkraft Sverige

Anders Mannikoff, Ordförande Lokalkraft Sverige och vd i Herrljunga elektriska

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Publicerad: 22 september 2022, 19:01

Debattredaktionen

Text

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”.

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

• Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

• Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

• Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis.

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund