1515
Annons

Debatt: Magdalena Andersson, varför vill du stänga 900 skolor?

Magdalena Andersson och (S)-regeringen borde välkomna att populära friskolor kan öppna nya skolor i fler delar av landet. I stället driver man i praktiken fram en nedläggning som gör att 225 000 elever riskerar att förlora den skola de valt, skriver Gunnar Hökmark och Stefan Stern.

Efter Januariöverenskommelsens upplösning har Socialdemokraterna gjort frågan om politisk kontroll över alla välfärdsverksamheter till sin främsta prioritet. På (S)-kongressen i höstas fattades beslut om att förbjuda vinstuttag för friskolor. Effekterna i människors verklighet och vardag av ett sådant förbud skulle bli mycket långtgående.

Vi kan ta (S)-ledaren Magdalena Anderssons egen hemkommun Nacka som exempel. 33 procent av alla skolplatser i Nacka finns i friskolor som drivs i bolagsform. Därmed skulle närmare 7 000 barn och ungdomar drabbas av förbudet. Men inte bara tusentals elever och föräldrar bland statsministerns grannar i Nacka berörs. Vid en samlad granskning framgår att utbildningen för hundratusentals elever i hundratals av Sveriges kommuner nu äventyras. 

I den rapport som Valfrihetskommissionen presenterar i dag har vi sammanställt omfattningen av de stängningar som blir konsekvenserna för den svenska skolan:

 

·         Totalt handlar det om runt 900 fristående grundskolor och gymnasier över hela landet som drivs som aktiebolag och därmed riskerar att försvinna vid ett förbud mot vinstuttag. 

·         I dessa skolor går i dag runt 225 000 elever. De går där därför att de själva och deras föräldrar har valt just dessa skolor.

·         De cirka 900 skolorna finns i 134 av landets kommuner. I dessa skolor går elever från landets samtliga 290 kommuner, eftersom en viktig del av friskolereformen var att möjliggöra skolval över kommungränser. 

 

Om de som satsat pengar på att starta och driva dessa skolor inte kan få ränta på sin kapitalförsörjning, så försvinner möjligheten att driva verksamheten vidare. Det är att jämföra med att andra företag förbjöds att betala ränta på sina lån. Den genomsnittliga vinstnivån är låg inom skolsektorn, drygt tre procent före skatt. Det kan jämföras med exempelvis tillverkningsindustrin där vinstmarginalerna ofta uppgår till 10–20 procent. Det mesta av överskotten inom skolsektorn återinvesteras i befintliga verksamheter eller i att öppna nya skolor, eftersom allt fler föräldrar år efter år valt friskolor för sina barn. Den vinst som går till skolornas ägare motsvarar 10 öre för varje 100-lapp som läggs på landets grundskolor och gymnasier. Menar man att detta är den svenska skolans problem blundar man för dess bristande resultat.

En sammanställning över de kommuner där flest elever skulle drabbas ser ut så här:

Flest drabbade elever:

Täby 52 % (8413 elever)

Upplands Väsby 41 % (2599 elever)

Solna 38 % (3310 elever)

Nacka 33 % (6990 elever)

Strängnäs 32 % (1820 elever)

Nyköping 30 % (2970 elever)

Helsingborg 29 % (7645 elever)

Sundsvall 29 % (4507 elever)

Älvdalen 28 % (297 elever)

Österåker 28 % (1831 elever)

Vellinge 27 % (1638 elever)

Bollnäs 27 % (1059 elever)

Stockholm 26 % (39299 elever)

Falun 26 % (2716 elever)

Sollentuna 25 % (3482 elever)

Gävle 24 % (4109 elever)

Södertälje 23 % (3385 elever)

Sundbyberg 23 % (1540 elever)

Mörbylånga 23 % (440 elever)

Landskrona 22 % (1359 elever)

Vi två undertecknare av denna artikel har närmat oss frågan om elevers och föräldrars rätt att själva få välja skola från varsitt politiskt håll. Vi vet att individens egen beslutanderätt och valfrihet i dag är en omistlig, uppskattad och bärande del av den svenska välfärden. Efter mer än trettio år av kontinuerlig individualisering av välfärdstjänsterna är nu denna rätt i praktiken hotad i en svensk valrörelse. Detta kan inte kallas för annat än ett systemskifte. 

För kvar efter förbudet blir de kommunala skolorna och ett mycket litet antal mindre friskolor som drivs av stiftelser och kooperativ. Dessa friskolor fyller visserligen en mycket viktig roll i det svenska skolsystemet, men har ett begränsat intresse av att växa och har regelmässigt inte heller de finansiella möjligheter som krävs för att starta nya skolor. 

Konsekvenserna blir också att landets kommuner snabbt måste lösa den akuta skolbrist som kommer att uppstå. Om friskolorna försvinner måste varje kommun enligt lag ordna nya skolplatser åt sina invånare. Mängder av nya skolor behöver byggas. I delar av landet kommer vi att se akut brist på lärare. I den analys som i dag presenteras har inte förskolor som drivs i bolagsform räknats in. Till det stora antal drabbade elever ska därför ytterligare 61 000 barn läggas. Förbudet skulle medföra köer till förskolan som vi inte sett i Sverige på decennier.

Värst riskerar det att bli för mindre kommuner, som inte sällan redan har en utsatt ekonomisk situation. Många mindre kommuner är beroende av att kunna ha elever i friskolor i närliggande större kommuner. Om den möjligheten försvinner måste de snabbt hitta nya alternativ, vilket blir dyrt och skapar stor osäkerhet hos hundratusentals elever och föräldrar. Ett ansvarsfullt regeringsparti borde nu börja tala öppet om hur man ska hantera problemen, konsekvenserna för medborgarna och effekterna för den svenska skolan. 

Den svenska skoldebatten handlar väldigt mycket om de väl fungerande skolor som hotas av stängning eftersom de är fristående. En mer rimlig utgångspunkt för den svenska skoldebatten borde vara att hjälpa de elever som tvingas lämna skolan nätt och jämnt godkända eller utan godkänd gymnasiekompetens, inte att stjälpa dem som valt en skola som de uppskattar och trivs i. 

Inget barn i Sverige ska behöva gå i en dålig skola, men tyvärr är det alldeles för många som gör det. Förra året redovisade Skolinspektionen en granskning av de 28 grundskolor i Sverige som under tio år haft en hög andel elever utan godkända betyg i alla ämnen. 26 av de 28 skolorna är kommunala. Enligt Skolverkets statistik drivs 95 av de 100 skolor i Sverige som har lägst andel elever med godkända betyg i årskurs 6 av kommuner.

Mot bakgrund av detta kan vem som helst se att det varken är friskolornas vinster eller friskolornas kunskapsförmedling som utgör den svenska skolans största problem.

Med tanke på de köer som i dag finns till fristående skolor borde (S)-regeringen därför snarare välkomna att populära friskolor kan öppna nya skolor i fler delar av landet.

Men i stället driver Magdalena Andersson i praktiken fram en nedläggning som gör att 225 000 elever riskerar att förlora den skola de valt, som de tycker om och som lyckas med deras utbildning. 

 

Gunnar Hökmark, ordförande i Valfrihetskommissionen, tidigare bl  a Europaparlamentariker och partisekreterare (M)

Stefan Stern, ledamot i Valfrihetskommissionen, tidigare bl a statssekreterare och bitr. partisekreterare (S)

 

 

 

 


Debatt: För lite och för sent

Nyligen fattade regeringen beslut om ”satsningar på det civila försvaret och krisberedskapen”. Det är bra och helt nödvändigt eftersom myndigheterna till stor del har varit handlingsförlamade så länge som förutsättningar för ansvar, ledning och samordningar varit oklara, skriver den strategiska rådgivaren Freddy Jönsson Hanberg.

Foto:jack Mikrut

Ansvarsprincipen har länge varit kritiserad, främst för att den skapar svåra gränsdragningar, något som blev övertydligt under pandemins inledning 2020. Närhetsprincipen innebär också gränsdragningsproblematik, vilket blev särskilt tydligt under skogsbränderna 2014, men fungerade lite bättre under bränderna 2018. Likhetsprincipen har hittills endast prövats i små, lokala och regionala kriser, och här kommer den viktigaste utmaningen – ingen vet hur dessa principer fungerar vid större nationella kriser eller krig. 

Mitt under pågående pandemi utredde Barbro Holmberg just dessa frågor och fick möjligheten att i realtid följa de svåra utmaningar som ansvariga myndigheter ställdes inför. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB skulle sinsemellan hitta samverkansformer, samtidigt som de skulle samverka med länsstyrelser, regioner, kommuner och även Försvarsmakten. Och utan stöd från det privata näringslivet gick det inte att få tag på skyddsutrustning. Den som undrar hur det gick kan läsa rapporterna från Corona-kommissionen.

När Barbro Holmberg utredde dessa frågor var dock inte direktivet att hantera stora nationella kriser i fred utan att organisera civilt försvar. Det finns dock en tydlig styrning från regeringen att använda krisberedskapen där det är tillämpligt för att etablera det civila försvaret.

Den 24 februari i år anföll Ryssland Ukraina i ett fullskaligt väpnat angrepp. Trots att rysk upprustning pågått sedan början av 2000-talet, Ryssland angrep Georgien 2008, annekterade Krim 2014 och har ägnat sig åt lågintensiv konflikt i östra Ukraina sedan dess – har regeringen inte agerat på det här viktiga området förrän nu. Det är bra att det görs ”under galgen” men har man någon som helst grundläggande kunskap om det aktuella området så vet man att det tar många, många år att bygga upp försvarsförmåga. Det underlättas inte av det sätt man nu agerar. Jag ser tre stora utmaningar i spåren efter regeringsbeslutet:

Beslutet omfattar perioden fram till och med 2025 och omfattar drygt 4 miljarder. Fördelar man pengarna på 290 kommuner, 21 regioner, 21 länsstyrelser, 60 beredskapsmyndigheter och 10 sektorsmyndigheter så blir det 10 miljoner per myndighet. Jag har då inte räknat med näringslivets stöd – jag återkommer till det nedan. Inte heller har jag räknat med frivilligrörelserna och övriga civilsamhället.

Som jämförelse kan nämnas att Stockholms stad årligen betalar 123 miljoner till Stockholm Business Region AB. Siffran ovan är alltså för hela försvarsbeslutsperioden. Inget ont om Stockholm Business Region AB, bara som jämförelse och för att visa att det finns pengar om man vill och om man prioriterar. Som Morgan Johansson sade, om civilt försvar, på presskonferensen nyligen: ”Det är faktiskt en av statens mest grundläggande uppgifter. Vad skall man annars med en stat till om den inte finns där när invånarna faktiskt behöver den?”

Beslutet som fattats träder i kraft 1 oktober. Statsrådet var tydlig med att arbetet skall påbörjas omgående. I realiteten kommer det dock avvaktas av rädsla för att göra fel, en mycket vanlig åkomma i offentlig förvaltning. Räkna inte med att arbetet på allvar börjar förrän 2023. Då genomförs också en övning i civilt försvar, SAMÖ 23, det torde bli den praktiska utgångspunkten.

Att myndighetsstrukturen är på plats har inget att göra med förmåga, det är först när intressekonflikter uppstår och man tvingas prioritera som förmågan sakta börjar byggas upp. Det kräver i sin tur övning, övning och åter övning. 

Vad händer till exempel om ett behov överlappar mellan sektorer och civilområden samtidigt som det krockar med Försvarsmaktens behov? Vem dömer av? Vem prioriterar? Det finns säkert svar på dessa frågor men man kan inte säkert veta förrän man prövat systemet.

Ett annat statsråd, jordbruksminister Sätherberg, sade nyligen i en intervju att vi kan räkna med att försörjningsberedskapen är på en rimlig nivå 2025. I det fallet finns ju alla aktörer (näringslivet) redan. I fallet med civilt försvar skall det mesta byggas upp nu och framåt. Det finns i dag inga civilområdeschefer, deras staber skall etableras. Beredskapsmyndigheterna, sektorsmyndigheternas, länsstyrelsernas, regionernas och kommunernas staber skall byggas upp (de är gravt underbemannade i dag) och alla dessa skall kunna kommunicera säkert och dela lägesbilder.

Det är också oklart när det omtalade näringslivsrådet skall inrättas och det tycks också som att man avvaktar Birgitta Böhlins utredning om försörjningsberedskapen. Räkna inte med att näringslivets roll klarläggs och kan omsättas i praktiken förrän tidigast 2025. 10 år efter att totalförsvarsplaneringen återupptogs. Anmärkningsvärt.

Det refereras ständigt till Finland i de här sammanhangen men tyvärr haltar den jämförelsen betänkligt. Finland har aldrig avvecklat sitt civila försvar, de har en helt annan lagstiftning till exempel undantagstillstånd, de har ett samarbete mellan näringsliv och stat som vi skulle benämna korporativism och inte konkurrensneutralt enligt vår definition, staten har ägaroptioner in i nyckelföretag. Finland har inte alls i samma grad som Sverige ett internationaliserat ägande. Det är en nostalgisk dröm att tro att vi kan kopiera Finland.

Det för mig till Morgan Johansson mest anmärkningsvärda ståndpunkt, nämligen att det är ”dags för företagen att göra sin värnplikt”. Har statsrådet missat att riskkapitalbolag köper svenska vårdföretag där stora sjukhus ingår? Johansson riskerar att få ytterligare en nostalgisk flashback när han ungefär som Göran Persson i början av 1990-talet fick stå till svars inför ”flinande finansvalpar”. Regeringen lider av okunnighet eller ointresse av ägarförhållanden i det svenska näringslivet. 

Morgan Johansson avslutade med att citera JFK: ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”. Samtidigt ser vi nu i Ukraina att krig inte behöver innebära att hela landet är involverat i det som under 1900-talet benämndes ”totalt krig”. Så även om vi har ett totalförsvar så är det mycket sannolikt att endast delar av det är engagerat i kriget. Det är dessutom än mer sannolikt att ett angrepp på Sverige snarare handlar om ett hybridangrepp där endast en mindre del av angreppsformerna är militära. Det innebär business as usual för de flesta företagen i ett land som är i krig. Hur ser Johansson på det? Hur skall dessa företag kunna verka så att samhället som är beroende av dem inte kollapsar? Skall de verkligen själva betala för den beredskapen?

Att med hjälp av Kalla kriget-romantik försöka skjuta över betalningsansvar på privata företag som inte ens är inbjudna till samtal är magstarkt. Men inte bara det, det är okunnigt och arrogant mot dem som faktiskt sitter på hela lösningen.

Freddy Jönsson Hanberg, Strategisk rådgivare


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?