Efter Januariöverenskommelsens upplösning har Socialdemokraterna gjort frågan om politisk kontroll över alla välfärdsverksamheter till sin främsta prioritet. På (S)-kongressen i höstas fattades beslut om att förbjuda vinstuttag för friskolor. Effekterna i människors verklighet och vardag av ett sådant förbud skulle bli mycket långtgående.
Vi kan ta (S)-ledaren Magdalena Anderssons egen hemkommun Nacka som exempel. 33 procent av alla skolplatser i Nacka finns i friskolor som drivs i bolagsform. Därmed skulle närmare 7 000 barn och ungdomar drabbas av förbudet. Men inte bara tusentals elever och föräldrar bland statsministerns grannar i Nacka berörs. Vid en samlad granskning framgår att utbildningen för hundratusentals elever i hundratals av Sveriges kommuner nu äventyras.
I den rapport som Valfrihetskommissionen presenterar i dag har vi sammanställt omfattningen av de stängningar som blir konsekvenserna för den svenska skolan:
· Totalt handlar det om runt 900 fristående grundskolor och gymnasier över hela landet som drivs som aktiebolag och därmed riskerar att försvinna vid ett förbud mot vinstuttag.
· I dessa skolor går i dag runt 225 000 elever. De går där därför att de själva och deras föräldrar har valt just dessa skolor.
· De cirka 900 skolorna finns i 134 av landets kommuner. I dessa skolor går elever från landets samtliga 290 kommuner, eftersom en viktig del av friskolereformen var att möjliggöra skolval över kommungränser.
Om de som satsat pengar på att starta och driva dessa skolor inte kan få ränta på sin kapitalförsörjning, så försvinner möjligheten att driva verksamheten vidare. Det är att jämföra med att andra företag förbjöds att betala ränta på sina lån. Den genomsnittliga vinstnivån är låg inom skolsektorn, drygt tre procent före skatt. Det kan jämföras med exempelvis tillverkningsindustrin där vinstmarginalerna ofta uppgår till 10–20 procent. Det mesta av överskotten inom skolsektorn återinvesteras i befintliga verksamheter eller i att öppna nya skolor, eftersom allt fler föräldrar år efter år valt friskolor för sina barn. Den vinst som går till skolornas ägare motsvarar 10 öre för varje 100-lapp som läggs på landets grundskolor och gymnasier. Menar man att detta är den svenska skolans problem blundar man för dess bristande resultat.
En sammanställning över de kommuner där flest elever skulle drabbas ser ut så här:
Flest drabbade elever:
Täby 52 % (8413 elever)
Upplands Väsby 41 % (2599 elever)
Solna 38 % (3310 elever)
Nacka 33 % (6990 elever)
Strängnäs 32 % (1820 elever)
Nyköping 30 % (2970 elever)
Helsingborg 29 % (7645 elever)
Sundsvall 29 % (4507 elever)
Älvdalen 28 % (297 elever)
Österåker 28 % (1831 elever)
Vellinge 27 % (1638 elever)
Bollnäs 27 % (1059 elever)
Stockholm 26 % (39299 elever)
Falun 26 % (2716 elever)
Sollentuna 25 % (3482 elever)
Gävle 24 % (4109 elever)
Södertälje 23 % (3385 elever)
Sundbyberg 23 % (1540 elever)
Mörbylånga 23 % (440 elever)
Landskrona 22 % (1359 elever)
Vi två undertecknare av denna artikel har närmat oss frågan om elevers och föräldrars rätt att själva få välja skola från varsitt politiskt håll. Vi vet att individens egen beslutanderätt och valfrihet i dag är en omistlig, uppskattad och bärande del av den svenska välfärden. Efter mer än trettio år av kontinuerlig individualisering av välfärdstjänsterna är nu denna rätt i praktiken hotad i en svensk valrörelse. Detta kan inte kallas för annat än ett systemskifte.
För kvar efter förbudet blir de kommunala skolorna och ett mycket litet antal mindre friskolor som drivs av stiftelser och kooperativ. Dessa friskolor fyller visserligen en mycket viktig roll i det svenska skolsystemet, men har ett begränsat intresse av att växa och har regelmässigt inte heller de finansiella möjligheter som krävs för att starta nya skolor.
Konsekvenserna blir också att landets kommuner snabbt måste lösa den akuta skolbrist som kommer att uppstå. Om friskolorna försvinner måste varje kommun enligt lag ordna nya skolplatser åt sina invånare. Mängder av nya skolor behöver byggas. I delar av landet kommer vi att se akut brist på lärare. I den analys som i dag presenteras har inte förskolor som drivs i bolagsform räknats in. Till det stora antal drabbade elever ska därför ytterligare 61 000 barn läggas. Förbudet skulle medföra köer till förskolan som vi inte sett i Sverige på decennier.
Värst riskerar det att bli för mindre kommuner, som inte sällan redan har en utsatt ekonomisk situation. Många mindre kommuner är beroende av att kunna ha elever i friskolor i närliggande större kommuner. Om den möjligheten försvinner måste de snabbt hitta nya alternativ, vilket blir dyrt och skapar stor osäkerhet hos hundratusentals elever och föräldrar. Ett ansvarsfullt regeringsparti borde nu börja tala öppet om hur man ska hantera problemen, konsekvenserna för medborgarna och effekterna för den svenska skolan.
Den svenska skoldebatten handlar väldigt mycket om de väl fungerande skolor som hotas av stängning eftersom de är fristående. En mer rimlig utgångspunkt för den svenska skoldebatten borde vara att hjälpa de elever som tvingas lämna skolan nätt och jämnt godkända eller utan godkänd gymnasiekompetens, inte att stjälpa dem som valt en skola som de uppskattar och trivs i.
Inget barn i Sverige ska behöva gå i en dålig skola, men tyvärr är det alldeles för många som gör det. Förra året redovisade Skolinspektionen en granskning av de 28 grundskolor i Sverige som under tio år haft en hög andel elever utan godkända betyg i alla ämnen. 26 av de 28 skolorna är kommunala. Enligt Skolverkets statistik drivs 95 av de 100 skolor i Sverige som har lägst andel elever med godkända betyg i årskurs 6 av kommuner.
Mot bakgrund av detta kan vem som helst se att det varken är friskolornas vinster eller friskolornas kunskapsförmedling som utgör den svenska skolans största problem.
Med tanke på de köer som i dag finns till fristående skolor borde (S)-regeringen därför snarare välkomna att populära friskolor kan öppna nya skolor i fler delar av landet.
Men i stället driver Magdalena Andersson i praktiken fram en nedläggning som gör att 225 000 elever riskerar att förlora den skola de valt, som de tycker om och som lyckas med deras utbildning.
Gunnar Hökmark, ordförande i Valfrihetskommissionen, tidigare bl a Europaparlamentariker och partisekreterare (M)
Stefan Stern, ledamot i Valfrihetskommissionen, tidigare bl a statssekreterare och bitr. partisekreterare (S)
